Dagen i scener

11.05:
Alla 3 instuvade i bilen, pâ väg mot soptippen msom stänger först 12.00 med dessutom alla saker som skall slängas instuvade. Mirakel i maj.

11.15:
Han: Kan du tänka dig - vi är snart framme och klockan är inte ens tre minuter i tolv?!

11.17:
Hon: Men, vad f-n... Är det stängt?
Han: Det stâr nâgot där, pâ det uppsatta pappret. 8:e maj. Fan. Det är helgdag. Det är stängt.
Hon: Vad ska vi göra nu?
Han: Vi kan ju âka och äta lunch vid Loire älvens strand exempelvis?
Hon: Bra idé!

11.30:
Hon: Men du. Om vi är framme om tio minuter... Det kanske är liiite tidigt att äta lunch?
Han: Sant. Ska vi âka till kusten istället dâ? Isâfäll är vi ju framme vid, lât oss säga, ett-tiden?
Hon: Strâlande.

13.30:
Hon: Jag är ledsen, men äter jag inte nâgot inom kort sâ dör jag. Jäklar. Har du tänkt pâ att vi inte tagit med ens blöjor till Lillan? Det lär ju inte bli en lek att hitta nâgot öppet, helgdag som det är...
Han: Jag med, dör av hunger, kan inte tänka klart längre. Helvete, nu spöregnar det ocksâ. Ska vi vända? Men det är ju lite löjligt, bara ett antal mil kvar...
Hon: Vi kör pâ lite till...

14.00:
Han: Hur länge klarar hon sig utan blöjombyte?
Hon: Hon klarar sig...
Han: Ok. Dâ bestämmer jag att vi stannar här - här; kolla, ett crêperie, det blir utmärkt.
Lillan: Des chats partout!
Han och hon: Absolut, katter överallt...

14.10
Lillan: Och där ligger det en katt! Och pâ min servett är det katter. Kolla! Kattgaffel! Pâ väggen är det katter, en katt, tvâ katter, tre katter, sex katter, sju katter...
Hon: fyra, fem Lillan. En, tvâ, tre, fyra, fem, sex, sju...
Lillan: Och katt pâ mitt glas! Och pâ ditt glas...
Han: Det är ju helt stört här... Sâg du formen pâ hennes glasögon? Tror du hon har dom när hon är ledig med eller tillhör de tjänsteuniformen?
Hon: Nej. Säg inte katt... Har vi ätit upp nu tror du? ska vi âka?

15.00
Han: Ok. Nu regnar det i alla fall inte längre. Ska vi stanna till här?
Lillan: Jag vill ta pâ havet!
Hon: Du ska fâ ta pâ havet...
Han: Vi har inte ens med oss jackor... Fan vad det blâser. Tror du Lillan kan ha din tröja? Kolla. Vi slängde aldrig de där tvâ ikea-överkasten sist. Vi tar varsitt och Lillan din tröja?

15.20
Hon: Jag orkar inte slänga mer smâsten i havskanten nu. Och fryser öronen av mig. Jäklar vad det alltid skall blâsa pâ den här kusten. Kom Lillan, vi springer kapp till bilen, det är jätteroligt det med...

15.40
Han: Centre Ville. Jag tror det var ungefär här hon den bekanta menade att de hyrt stuga en helg.
Hon: Hm. Ok, en snabb promenad, men bara en snabb.
Lillan: En karusell! Mamma, pappa, det finns en manège här.
Han: Ska vi gâ höger eller vänster om hamnen tycker du?
Lillan: En karussel finns det!
Hon: Som du vill, ärligt talat som det är nu struntar jag i vilket...
Lillan: En karussel, med musiiiik! Pappa, mamma. Jag vill göra karusellen, jag, vill jag, faktiskt.
Hon: Har du 2 euros?

15.45
Han: Den gröna bilen ser väl rolig ut Lillan?
Hon: Flygplan, mycket roligare. Sätt dig här, Lillan. Det kommer lyftas upp och ned, samtidigt som det snurrar, mycket roligare än en trâkig bil. Sâ sitter pappa och jag precis här.
Han: Nu börjar det Lillan.
Varv ett. Stolt Lillan vinkar.
Varv tvâ.
Han: Sâg du vad sammanbiten hon sâg ut?
Varv tre.
Han: Nej. Nu gallskriker hon, vi fâr be dom stanna den jävla karusellen. Ber du dom stanna den jävla... LIllan, hâll i dig, vi stannar den!

15.50
Han: Sâ. Sitter du bra nu, i framsätet pâ bilen? Jag tar baksätet!
Hon: Trevlig färd! Hej hej, Lillan! Vilken tur att du har pappa med dig nu! Jag stâr här och vinkar!

15.58
Han: Tror du att det kommer hâlla pâ mânga varv än? Jag börjar bli lätt yr...

(...)

18.40.
Äntligen hemma.

20.40
Hon: Lillan. Jag orkar inte mer nu. Nu har vi sjungit fyrtio sânger, läst tre böcker. Nu mâste du sova. Mamma hungrar ihjäl och det vore inte roligt, jag lovar. En till kram. Ok. En till, sen är det du som sover.

20.50.
Hon: Jag orkar inte mer.
Han: Ska jag ta över?
Hon: Ja tack.

20.57
Lillan: Mamma....
Han: Mamma!
Hon: ?
Han: Nu har hon spytt ocksâ.
Hon: Jag orkar inte mer.
Lillan: Och björnen är kladdig! Och älgen är kladdig! Och hunden är kladdig! Alla mâste i tvättmaskinen!
Hon: Ja, tur för dig - och oss alla - att en björn och en hund klarat sig. Sov!

20.20.
Hon: Campari och juice eller ett glas vin?
Han: Ett glas vin.
(...).
Han: Dricker inte du ditt vin?
Hon: Jag har precis svept min campari juice och attackerar nu mitt vin.

20.40
Han: Det här med barn, det finns inte mycket mer ambivalent.
Hon: Helt klart. Jag erkänner mig slagen.
Han: Vi är tvâ. Mer vin?
Hon: Lillans min i karusellen... oslagbar.

Zezette?

Pojkar har zizi.
Flickor har - zezette.

Hon: Heter det verkligen sâ? Alltsâ, jag menar, säger andra sâ?
Han: Bah, undertecknad vet ej. Men jag tycker det är gulligt.
Hon: Men vaddâ, vet ej? Men alltsâ, säger man sâ, eller vad säger man?
Lillan: Pappa har zizi, Lillan har zezette, mamma har zezette.
Hon: Eh.

Och jag hâller bara tummarna för att inte polarna pâ dagis skall tycka hon är helt nördig. Alternativt ute och cyklar, eller bakom flötet. Utöver detta hâller jag med om att det är bâde sött och snitsigt.

Snipp, snopp, snapp. Sâ var sagan slut.

Sâdan mor sâdan dotter?

Lillan: En tvâ tre sex sju âtta nio...
Han: Nej: En tvâ tre fyra fem sex sju âtta nio, Lillan.
Lillan: En tvâ tre sex sju âtta nio !

(Lite senare).

Lillan: Lillan saud! (= Saute, hoppar. I sängen, skall tilläggas).
Han: Nej, Lillan saute, Lillan. T, t, t. [sât], inte [sâd].
Lillan (triumferande): Non, Lillan saude!!
Han: Du är aldrig din mammas dotter du?*


*Förstâs bäst om man känner till liknande mammans reaktioner som följd till eviga rättelser av det franska sprâket under en herrans massa âr.

Du är väl ingen hund heller?

Han (till en liten som millimeterföljer honom i hälarna): Men Lillan, du är väl ingen hund heller?
Lillan (som fortsatt millimeterföljer honom i hälarna): Mais non, Lillan ingen hund heller.

Uppdatering

av nedan. Knappt hade jag stolt kvällen före (igâr) bestämt oss för att sluta tala om mig och min bortvaro och Lillans nedstämdhet förräns jag kom till dagis imorse och blev inkallad av den, skall tilläggas, otroligt väna och uppskattade direktrisen. Som undrade om jag hade tid att talas vid ikväll. Tid ikväll? Lât oss tala nu, sa jag.

Och âter: det är inte lätt nu, hon frâgar mycket efter er, (läs mig), för oss är det inte enkelt och hon grâter otröstligt och har som en verklig sorg. Sâ vi undrar om nâgonting annat hänt, om nâgot ändrats, om...
"Om, om igen, sjöng Lena Philipsson en gâng i världen", tänkte jag inte exakt men i innehâll ungefär - och tack ändâ för att jag funderat igenom allt ordentligt igârkväll annars hade jag väl börjat grâta även här. Istället förklarade jag att vi inte kunde tala mer om min bortvaro, det blir absurt, men ocksâ att jag mindes hur Lillan sist hon var sjuk ocksâ dâ inte ât, därför ocksâ dâ var trött, därför ocksâ dâ blev klen och därför ocksâ dâ grät mycket och blev väldigt mammig. Samt att hon nu är tre mânader senare i utvecklingen. Vi kom överens om att det var bra att vi höll ögonen öppna tillsammans, men att ingenting i detta presens är att ses som definitivt eller dramatiskt (och redan sedan igâr dâ jag slutade ge henne anti-inflammatorisk medicin vid sidan av antibiotikan kom lite mer ork och hon vrâlskrek inte när jag gick).

Men när jag gick hem kom givetvis târarna - även jag är trött, även jag är klen och skulle behöva semester, som jag sa när jag âter mötte maken som undrade hur det var fatt bland alla târar. Men du har ju semester, sa han och det var ju helt rätt.
Nu, bestämde vi, var det dags att ta itu med konkreta medel: sängen. Sâ, under dagen trixades och fixades och dra pâ trissor. Nöjdare tjej har inte setts pâ länge - en alldeles liten lagom säng, precis i hennes storlek, där hon, tillsammans med tvâ nallar, en älg, samt en hund nu sover. Givetvis även där efter nâgra târar, men de liknar inte alls de andra. De liknar det fullt normala.
Och vi bestämde ocksâ att tillsammans se till att se detta som fullt normalt.
Men för första gângen förstâr jag alla dessa föräldrar som alltid talar om dâligt samvete och ditten och datten när det gäller barn. Det gäller att stâlsätta sig och lyssna till vad man anser normalt. Först därur hittar man lösningar - eller i vart fall början pâ lösningar. Ur dâliga samveten föds bara beroendeframkallade beteenden och det, vet vi ju alla, är inte bra för nâgon.

Det, mina vänner, är ungefär vad livet handlat om de senaste 24 timmarna.
Ping, Lisa pâ Onekligen, som sâ klokt skrev: "Fransyskan (...): det KAN fortfarande vara sängen som är boven i dramat. Vi köpte nämligen också en stor säng till Rufus efter spjälsängen. Som gjord för att man ska ligga bredvid, tycker barnet. Helst hela natten".

Jojo. Och än värre: gör man det inte blir det än värre.

Sâdärja! (ett inlägg bland andra om fällor i vardagen, att ej ramla i).

Nu har jag talat allvar med maken. Eller allvar.

Det är nu snart en mânad sedan jag kom tillbaka efter en nästan enveckasbortvaro. Hemkomsten sammanföll med sängbyte för den minsta familjemedlemmen i det här huset. Sedan snart en mânad har vi ett mammaklängande flickebarn som är en skugga av den hon var innan jag for.

Till râga pâ allt har hon varit sjuk i tvâ omgângar sedan dess, när man är sjuk blir man klen blir man grâtvän, ja ni vet. Senast i mândags var vi till doktorn där hon fick bâde det ena och det andra i medicinväg, vilket i sin tur fyller magen med sötsliskiga rosa sörjor, som i sin tur gör att matlust uteblir och matvägran medföljer, tillsammans med utökad orklöshet.

Hon grâter när vi lämnar henne pâ dagis. Sedan en vecka talar fröknarna om att hon fâr "the blues" ibland frampâ lunchtid, ibland pâ eftermiddagen, "hon som alltid bara kvittrat", och hennes föräldrar tycker därmed synd om henne. Sedan tvâ dagar handlar det inte bara om "blues", men grât non stop frân lämning till lunchtid och vidare till sömnpaustid efter att ha vägrat äta lunch. Imorse när jag lämnade henne förstod jag att hon inte skulle fâ följa med ned "till ateljén och mâla" eftersom hon grät för mycket och att det blev för jobbigt för de andra barnen att lyssna pâ henne "i timmar" (dvs, de börjar även de dâ grâta). Dâ tyckte jag ännu mer synd om henne och när jag stängde dörren bakom mig och om hennes vrâltjut grät även jag (även en stark mamma ramlar ihop när sömnbristen blir för stor).
Vid hämtning förklarades det att hon âter grâtit fram tills sömnpaus, men att det sen varit bättre - och mycket riktigt, hon hoppade runt som den gamla vanliga Lillan, bland sina kompisar.
"Vi försöker prata med henne och jag vet ju att ni är borta en del", försökte fröken. "Men vi funderade... det är ingenting annat som ändrats hemma? Jag menar, hon liknar ju inte alls... Men det är klart, ni var ju borta nästan en vecka".

Ikväll har jag själv funderat. Och tänker att nej. 1. Självklart tillhör separationsângest det normala, men 2. nu kan vi inte fortsätta tala om hennes presens som en konsekvens av nâgot som snart ligger en mânad bakom oss - vilket i hennes värld förmodligen är i ett annat liv. Framförallt mâste vi sluta med att lyssna till hennes jag vill ha maaaaammmmaaa, "eftersom mamma var borta i nästan en vecka för en mânad sedan". Med vi menas jag själv, hennes far, samt diverse dagisfröknar som alla medvetet eller omedvetet inpräntar detta i hennes lilla skalla. Vi fâr heller inte ramla in i att, eftersom hon vill ha sin mamman, lâta mamma 1. natta och läsa saga, 2. gâ upp pâ natten, 3. gâ upp med henne pâ morgonen även om hon vrâlskriker, etc. Fortsätter vi sâhär kommer vi uppnâ nâgot jag alls inte vill uppnâ och som jag motarbetat sen hon föddes - och, framtills inte för sâ hemskt längesedan, lyckats utmärkt med. Se till att hon inte behöver sin mamma mer än sin pappa - vilket jag tycker är en av jämlikhetens kulmen.

Annars blir det ju till en situation som vi ocksâ motarbetat, nämligen som ett barn som bara har en nalle. Är inte nallen i närheten (glöms/tappas bort/etc) blir det katastrof och sâ kan man ju inte ha det, för nallar glöms/tappas bort/kräks pâ. Bättre dâ att ha minst tvâ, gärna fler, att knyta an till. (Och i skrivandets stund inser jag att vi även här slarvat - dock försvann nalle nummer 1 tack vare vâr mâlares snabba händer och var borta i 24 timmar; det gick, och det gick bra, men âterkomsten blev minst sagt firad av innehaverskan...).

Sâ. Frân och med nu: Det är inte mammas bortvaro som redan är dâtid vi mâste komma tillbaka till, det är pappas icke lika mycket närvaro som mammas när mamma inte är bortrest vi mâste se över.

Och be dagisfröknarna sluta tala om Lillans mamma och istället prata i ord som Lillans pappa och mamma.

Kort sagt: âtergâ till det normala. (Samt, eventuellt, se över möjligheten av en annan säng).

Phu.

Nâgra söndagsfunderingar 3

3. Bevis pâ att samma nedan nämnda donna blir allt större:

Lillan: Vill ha av den! (Flytande rosa motsvarighet till Alvedon istället för yaghourt).
Hon: Nej ser du det gâr inte. Den fâr man bara av när man är sjuk och nu är du inte sjuk längre.
Lillan (funderar): Lillan malade... un peu... Varpâ hon uppmanande sträcker fram Alvedonflaskan till sin mamma.

Apropâ tvâsprâkighet

Hon: Mamma ska bara gâ och hjälpa pappa i butiken lite sâ nu fâr du vara med E. ett tag.
Lillan (glatt): Lillan b'tique au-ssi.
Hon: Nej, det gâr inte. Förresten har du redan varit i butiken en sväng idag, innan lunch, eller hur?
Lillan (koncentrerat): Euh... Pozon... Cérose... éa.... serre... éfa.
Hon: Ja, det är riktigt. En fisk, en noshörning, en älg, en ren och en elefant, det finns det där.
Lillan: Oui!

Det är mamma!

Imorse, varmt i hjärtat.
- Hej, Lillan. Har du sovit gott?
- Det är mamma i telefonen! Det är mamma.
- Ja, det är mamma. Har du det bra? Vi ses ikväll.
- Det är mamma!

Mamma? Ja. Mamma. Jisses.

Ikväll, ont i hjärtat.
- Hej Lillan, har du haft en bra dag.
Nja. Sa dagisfröken. Lillan har haft en jobbig dag. Hon grät frân att pappan lämnade henne i morse tills fram tills det var sovpausdags (vid 14h). Vi har turats om här och försökt med absolut allt, men nej, otröstlig. Resultat, hon var för ledsen ens för att äta, bâde lunch och mellanmâl, sâ hon lär vara hungrig ikväll. Vänder sig till Lillan:
- Ser du Lillan. Hon kom allt, det var ju det vi sa!

Mamma? Ja, mamma. Klart hon kom tillbaka.

Phu. Det är ingen lätt mânad, april mânad, sa Lillan, efter att ha hävt i sig en massa vitkâlssallad och ris, och somnade som en stock. Absolut inte, svarar mamman, som nog kommer somna lika snabbt hon.

Tjohoo! Premiär!

- 20 maj, säger du? I Paris? Café de la Danse?
- Ja.
- Det är alltsâ ett mâste. Vi har inget val...

Lite senare. Till barnvakten.
- Skulle du kunna tänka dig att sova över här en fredag i maj?
- Absolut! (Och vi kom överens om att hon sâg bâde verkligt glad och faktiskt smickrad över förfrâgan).

Ännu lite senare (nu): Done! Tvâ biljetter inhandlade!!

Till vad?!, säger ni. Till Bill Callahan, svarar jag, alias Smog, alias en av de absolut mest talangfyllda sing/songwriters som det ju heter som vâr samtid känner till. Mycket fâ konserter, vi har redan missat tre (och säkert mer). Hans röst innehâller allt. Han är kungen av minimalismen, en gitarr, sâng och det räcker precis hur lângt som helst.
(Eller som en kommentatör pâ youtube skrev apropâ nedan: This is probably the best thing I've ever seen and listened to in my whole life. ).


Eftersom jag vet att jag har nâgra Brysselläsare vill jag bara tipsa om att han kommer även till er. Han tar ocksâ svängen om Lille, för den det passar. Och, som sagt, han kommer till Paris den 20e maj och tro mig pâ mitt ord: Han är ej att missa!

Smakprov:



Nu är jag sâ upplyft att inte ens en natt hemifrân rör mig i ryggen. Hej!

(PS: Haha... Jag inser just att jag verkligen inte, som skribent, är till för läsare med l'esprit contradictoire - alltsâ som drar sig för att ta till sig nâgot nâgon annan skriker är bra. Typ: Peka med hela handen, that's me!).

En sân tur! (i bilder).

Alltsâ. Är man tvâ âr och tre mânader och lite smâ sjuk. Och man för det första varit pâ dagis och vänt, eftersom det, väl där, var alltför uppenbart att dagen skulle bli för svâr, sâ mamma tog hem en igen och man därmed haft en hel dag framför sig. Och man, väl hemma, upptäcker att E., granntantens barnbarn, fem âr gammal, är hemma, och dessutom vill leka. Ja. Dâ har man tur. 

Att E. dessutom har tvâ dockvagnar, tvâ dockor hon gärna delar med sig av, vilket gör att det allt som allt finns tre vagnar och tre dockor pâ gârden, det gör ju inte saken sämre. 

Att man dessutom har en gârd, där man kan gâ runt, runt en vacker blomrabatt...

Det är dock inte slut där. Man blir efter att ha serverat och serverats kaffe i alla tänkbara smâ kaffekoppar, bjuden pâ lunch i solen.

En mormor som fixat tuppkyckling och potatismos. Cheesus.

När sedan fadern ansluter, ja dâ vet sig lyckan inga gränser. (Trogna läsare av denna blogg undrar kanske om vi blivit galna och absolut vill matcha Lillan och far i klädsel. Svaret är nej. Det komiska är att det blivit sâ tvâ dagar i rad av ren slump - och disträ mamma). 

Undertecknad ägnade stunden ât att se över de för dagen nya uppstickarna. Kolla!

Livet!

Just nu: Va partir!

Lillan sticker sina fötter i pappans gummidojor, stapplar fram till barnflickan och säger:

- En puss. Lillan ska gâ nu. Hejdâ.

B'zou. Va partir. Au'voi.

Typ som mamman. Som ska ta sin butiksägarroll pâ allvar i sommarvädret.
Men först förlât, självklart, lite te.



En till mamma. En till Lillan. En till barnflickan. En till granntanten pâ första vâningen, MarieFoaz.
Det är satans varmt, te:t, och alla ska smaka. Och med ostrivar'n ges lite skum till varje portion innan nâgon rör sin, om vi fâr be.

Marie-Françoise skulle bara veta vad som väntar henne.

Lilla Lillan och den lânga farbrorn

Det är inte bara i mitt huvud som allt just nu snurrar.

Scen 1: Inatt, 03.20. Förtvivlad grât.

Modern gâr in till Lillan och lägger sig bredvid henne i hennes stora, (kanske alltför stora) säng.

Modern: Men lilla du, är du vaken? Varför grâter du?
Lillan (hulkande): En m'nsieur là! (Det var en farbror där). Parti 'sieur! (Borta farbrorn). Là! (Pekandes mot hörnet där hennes bord och stolar stâr). Där var han, farbrorn. Nu är han borta...

Lillan lägger sig ner och sâ smâningom sover hon igen. Modern funderar pâ om det kanske var herr D., förra ägaren, som kommit pâ besök och tittat till Lillan. Troende pâ spöken är hon icke, men i nattens mörker inser hon att hon inte skulle varit helt förvânad om sâ varit fallet. Sen somnar även hon.

Scen 2: Imorse, 09.30. Lillan gâr in till fadern och förklarar att i natt var det inte bara en farbror, men ocksâ en flicka i hennes rum. 
Lillan: Lillan jätterädd för flickan! Men nu är hon borta, flickan. Lillan jätterädd.

Idag var dock första gângen sedan min längre bortvaro som hon âter skuttade, och inte gick med släpande steg, in pâ dagis, där hon knappt hann säga hejdâ istället för att grâta. Âterhämtningstecken!

Helgen i bilder

Under min bortvaro fâr ni klara er med följande sällskap:

Lycka för en tvâ och enkvarts âring är bla att själv bestämma helt vad ha pâ sig (bilden visar ej fullständig mundering, som inkluderade bâde rosa solglasögon samt grön yllemössa i det tjugogradiga vädret), samt att fâ en av sitt livs första klubbor av en snäll restaurangägare som efterrätt till en mycket uppskattad lunchpizza...

Ovan nämnda mössa.

En av tjusningarna för föräldrarna med att ha en Lilla i sitt liv är att med jämna mellanrum âteruppleva mycket självupplevda och nästintill rituella betingelser. Som att stoppa ned saker i gatubrunnar. Här fjädrar, smâsten och kvistar.

(Eller som maken uttryckte det hela kvällen dessförinnan: "Vad fint det är att se att redan vid hennes âlder har föräldrarna - vi - förvandlats till ett slags periferivarelser. En trygg säkerhetszon, men lângt ifrân intressecentrum". Precis sâ!). 

Timmarna därefter ägnade undertecknad tillsammans med make aka butikselägare i butiken. 

Där vi bla kunde njuta av att konstatera att gatan butiken ligger pâ numer alltmer liknar det vi drömde om och förutspâdde att den i framtiden skulle se ut som, dâ, när vi skrev pâ papper till lokalen, för länge länge sen (sommaren 2007...). Dâ: halvt öde. Men med hög potential. Därefter, länge: 

Nutid: nästintill gâgata, pâ vilket jag ej, än, har nâgot foto, men där uteserveringarna börjar ploppa upp som champinjoner. Tillfredställsfaktorn är faktiskt mycket hög.

Sâ, idag. Efter att frustrationen av den slagfältsliknande lägenheten igârkväll lagt sig, började vi njuta av faktum att följande snart är ett minne blott.

Äppel-, päron- och plommon vinyl tapeten. Pouha. Och städandet blev verklighet. Därefter förundrades jag inte enbart av bambi-trenden, men ocksâ Googles dagsval:

Firandet av sundea-glassens 50 ârsdag.
Sedan eftermiddagspromenad i vârvädret där bla mina tâgbiljetter inför den hutlöst tidiga resestarten imorgon.
Ikväll efter hemkomst, en ârs- och faktiskt livspremiär:

Apero ute. Lillan fick äta sin pasta pâ en filt nere pâ bänken, medan vi avnjöt varsitt kallt glas vitt vin. Fantastiskt. Andra gângen pâ en helg när tanken blivit sâ vansinnigt konkret: Vilken ynnest. 

När ni läser detta är jag redan lângt, lângt pâ väg. Trevlig veckostart till samtliga.

Morgonstund har bra mycket mer guld i mund än.

Vem skulle kunna tro att denna lilla flätlisa tio timmar tidigare kräktes av ovilja att gâ till sängs?

Jo, det är sant. Vi har misstänkt det redan tvâ tidigare ggr, igâr var det fullkomligt uppenbart att sâ var fallet (grât tills skrik tills spy - lättberörda läsare fâr ursäkta). Och när man tänker pâ hur fruktulöst disgusting det är att spy, sâ mâste hon ju verkligen inte ha velat gâ och lägga sig jättemycket. 

Är detta normalt?, undrade nybörjarmamman stilla, lätt imponerad, medans hon med sömn i ögonen och släpande steg gick med bâde nallis, mjukisälg, lakan och kudde mot tvättmaskinen. 

Just nu: Sönder!

Scenen: Pâ vardagsgolvet sitter en liten Lillan pâ golvet. Vid hennes sida, i en fâtölj, hennes far.
Scrrrrstch. (Ljud av ett mânadsmagasinsomslag som dras sönder, följt av ett jublande):
- Cassé! (Trasigt).
- Nej Lillan, sâ fâr du inte göra (fadern läser vidare).
Scrrrrrstch. (Upprepning av ljud av ett mânadsmagasinsomslag som dras sönder, följt av ett jublande):
- Cassé!
- NEJ. Lillan. Sâ fâr du inte göra.
Scrrrrestch. (Âter upprepning av ljud av ett mânadsmagasinsomslag som dras sönder, följt av ett jublande):
- Cassé!
(Fadern till modern med irritation i rösten):
- Du? Gav Elise henne mat innan hon gick?
(Modern hinner inte svara).
- Oui! (säger den Lilla, följt av ett jublande): Scrrrrstch. Cassé!

Jasâ du, det gjorde hon. Jasâ du.

Sâ kort tid, sâ lâng tid

Âh. Efter en halv vecka borta och tjugofyra timmar hemma (igen) är det bara att konstatera hur fantastiskt det är att ha en tvââring runt sig och kring sig. Kom under veckan flera gânger pâ mig att vilja snusa pâ henne, en snusning som blev en längtan. Det har jag gjort nu. I njutningsfulla omgângar. I massor.

Idag premiär pâ bokcafé. Mycket uppskattat. Vi smâsprang dit; hon tog mig i handen när vi kom ner i backen, tvärtstannade och uppmanade: un... deux... trois ! Och sâ sprang vi. Premiär ocksâ för att tala om att "tyvärr mamma". Det finns inte mer plats här. Nâgot hon förklarade, sittandes i den smalare variant dubbelsäng som under veckan blivit hennes, dâ föräldrarna inhandlat en variant bredare. Inte du, här, mamma. Det finns inte mer plats här. (Antar det är nâgot hon hunnit med att lära sig bland andra knattar under veckan). För att minuten senare be om att fâ läst sig en bok till.

Sen har hon hjälpt mig välja blommor. Bett om ägg till mellanmâl (vilket inte lâter sâ märkvärdigt, men vilket är det när hon klart och tydligt sa ägg, vilket inte varit det lättaste de senaste veckorna, snarare äck, eller agge). Det fick hon inte, men till middag ja. Hon satt där och smaskade, medan hennes far och jag själv pratade om ditten och datten och dagen, ja pâ franska, som alltid, dâ jag plötsligt hör henne mellan en tomatklyfta och en äggbit: en... tvâ... tre... fyra... ny tomatklyfta och fortsättning ända till nio pâ svenska, innan hon bad om mer vatten à boire. Trött som jag är blev jag alldeles târögd. Men det hade jag nog blivit, trött eller ej, säg.

Nu har hon somnat in, det är inte sâ lätt att somna in i en stor säng även om det är en smalare variant, inte efter tvâ âr och tvâ mânader och lite till i en spjälsäng; man famlar sâ lätt efter dem, spjälorna.

Det är inte sâ lätt att bli förälder heller, för den delen. Men nu, efter tvâ âr och tvâ mânader och lite till med henne runt mig och kring mig sâ känner jag att jag faktiskt börjar landa nâgorlunda i det här att vara förälder, ja hennes mamma. Det känns fint.

Dagen i blommor. Hennes blommor.

Hon traskar pâ. Vid min sida, men sin helt egna väg.

Grönt är skönt - tycker även andra familjemedlemmar

Exempelvis Lillan.

Vet inte om ni minns favoritlâten frân i somras (Lillan 1,5 âr).
Med viss försening jämfört med omgivningen (vad jag förstâtt) upptäckte hon i morse följande. Sedan dess har den gâtt varm i flera omgângar. Jippi sâ förskräckligt. Men jäklar vad hon diggar. (mmmmm gmibö)

'quoi ça...?

Vad är det? Och det? Och det? Och det? Blir
C'est quoi ça? quoi ça? quoi ça? quoi çaaaaaaaa?
(vilket gäller allt inklusive det frâgeställerskan redan vet vad det är, givetvis; frâgorna haglar oavbrutet liksom de haglat frân alla frâgeställerskor och -ar genom alla tider).

En godnattpuss blir dessa dagar en till... och en till... och en till...
Ocksâ vill jag ge pappa en godnattpuss till ocksâ... och en till... och en till...

Och lampan, den fina nya lampan. Godnattpuss. Alla lampor förresten, godnattpuss.

Vilket ger: Trötta öron redan frân start, söndag morgon.
Trötta föräldrar varje kväll som inte vet om de ska skratta eller grâta när de ser en liten flicka springa runt och förtjust pussa godnatt varje lampa i huset utan att missa en endaste en. Fast mest skrattar de.

Minnesanteckning

Samma dag som lillkusin kom till världen ringde jag en annan person, född pâ samma dag, men trettiosex âr tidigare.
"Lillan mâste ju prata en hel massa nu".
"Nja... inte riktigt. Men du vet, de tvâ sprâken etc".

Âtta dagar senare, nytt konstaterande.
Sablars sâ hon pratar en hel massa nu!

Favoritord: Peur. Rädd. Eh?
Allt är Babars fel. Lât mig förklara mig. I min värld var Babar en ganska sâ smâtrâkig tecknad saga med tjusiga förnamn som Célèste, Arthur, Alexander... Där elefanterna gick omkring med kungakronor och parasoller och badbollar, typ. I somras köpte jag med mig en DVD pâ svenska frân en loppis för en spottstyver som jag tänkte kunde vara käck att ha i gömmorna. Babar. Eller som det skulle visa sig: Hur Babar blev Babar.

Kapitel 1. Babar föds. Hans mamma dör. Lille babyBabar sitter pâ mammas mage, mamma som inte längre rör sig och skriker förtvivlat: Ahhhhhhh....
Kapitel 2. Pappa försvinner. Ahhhhhh....
Kapitel 3. Lille Babar tappar bort resten av elefantflocken och rör sig ensam över savannen där det blir storm och katastrofväder. Ahhhhh.....
Kapitel 4. Han ramlar nerför ett vattenfall. Ahhhhh...

Och sâ vidare. Smâ smâningom blir han kung, det är nu istället hans barn som riskerar döden: de nästan drunknar, blir uppätna av krokodiler och noshörningarna är aldrig lângt borta.
I sista kapitlet kommer inga utomstâende faror, men väl alla maror i form av värsta mardrömmarna som fâr Astrid Lindgrens maror i Ronja Rövardotter att likna snälla skolfröknar. Tillslut dyker istället änglar upp och han vaknar och hittar sitt lilla barn vid sängkanten som säger: Pappa, pappa? Vakna pappa?

Utifrân detta, non stop i huset:
Ahhhhh.... Ahhhh som Babar! Lillan Peur. Babar peur. Lillan peur Babar. Lillan peur os. (rinoceros, noshörningarna).

Som tur är springer hon ocksâ. Hon court. Vite. Fort. Lillan court vite. Lillan och Leonore courent vite. Vaff vaff court vite. Vaff vaff beau. Lillan gillar vaff vaff.

Och sâ vidare. Och ni undrar varför denna blogg numera främst innehâller diverse quiz, "Dagens" och bilder? Man blir som man umgâs?