Den moderna världen i sitt esse?

Tyckte (tycker) vissa... Och sâ blev det sâhär.

Som utsikt under en timma eller tvâ kan vi väl kalla det... intressant. För det är den ju. Som bild. Som abstraktion. Som vardag skulle jag snart vara manad att hoppa. Vilket jag hâller pâ att göra. Men av.

Men utsikten i sig kan vi som sagt kalla sevärd. Värd att se, men en gâng räcker. Vägen dit och vägen tillbaks - fruktansvärd. Det moderna helvetet, skulle jag vilja kalla det. Sâdan extrem kontrast till resten av den Hufvudstad den ju för övrigt är del av och samtidigt, i de flesta avseenden, rena motsatsen till. Gator utan namn. Krokar som ingenstans leder förutom ned eller upp ur parkeringar. Inga restauranger, inga kaféer, förutom väl gömda företagsmatsaler som ingen människa skulle kunna ana utifrân. Inte ens taxichaufförerna kan andra namn än tornens namn. Som heter storslagenheter som "La Plazza", "L'esplanade" och inte allt vet jag. Nyligen hade jag en kollega som kom ut tillsammans med mig ur ett av tornen och grät. Kulturchock. Efter att ha ägnat tio minuter att âka upp och ned bland vâningarna för att komma till den rätta. Den tjugoandra. Som lika gärna kunde varit den trettiotredje som den elfte och dessutom i ett helt annat torn. Däremellan, tornen, bilar. Vägar utan trottoarer. Olika nivâer som labyrinter. Som omedelbart framkallar en intensiv klaustrofobi, trots att man befinner sig utomhus. Hur stor esplanaden än är som leder frân ett torn till ett annat.

Det här skulle kunna bli en hel uppsats, och vem vet, det kanske det blir en dag. För stunden lât oss hâlla oss till att ensemblen, som symbol, är skräckinjagande.

Ô, Champs-Elysées !

I väntan pâ annat, dagen i bilder. Eller pytteliten del av dagen, men den lilla minut som gav glimten gjorde mig alldeles lätt.

Aux Champs-Elysées, parapara ra (musikillustration nedan).

Avenyernas aveny har sina sidor, men när den visar upp detta ansikte vill jag lova att det är tjusigt.

Och kastanjerna. Âh. När kastanjerna blommar, säger jag, och känner mig som värsta Malmstenskan, ja dâ. Ja dâ vad? Ja dâ... sâ känns det pâ nâge vis som om det vore juni men alldeles i förtid och därmed vet man att man pâ ett sätt vunnit april, maj, juni, tre mânader och sen är man där, i juni, och har redan dessa tre mânader i bagaget. Jo, sâ är det. Man kommer därifrân man kommer, man njuter därutifrân. Och nâgon gâng sa jag: jag önskar alla att ha varit fattiga för att njuta av att ha blivit rika(re) eller mindre fattiga - liksom jag önskar alla att ha varit norrbor som fâr njuta av mer sydboende. Jomen för sâ är det ju. Man ser ju vârtecken och apriltecken och livstecken överallt. Trefaldigt.

Maken och undertecknad har just kommit hem efter utsökt och försenad femtonârsdagsmiddag pâ tu man hand och trött som satan gâr jag in i helgen. Och dâ passar nedan lilla trudelutt, för trudelutt är det, bra. Ô, Champs-Elysées. Aux Champs-Elysées. (Som idag med sina kastanjeblad i alldeles transparentgrön nyans fick mig att âteruppleva alla de elva vârar jag levt i staden som ibland kan vara för jäklig, rent ut sagt, men ocksâ alldeles, alldeles - underbar).

(och i och med inklistrandet ser jag att trudelutten även använts som hymn till fotbollsspelaren Franck Ribéry. Byt Champs Elysées till ovan och det blir rätt. Komiskt!). Godnatt!

Förorenat liv

En av anledningarna till att jag mot slutet av mina elva âr i Paris kände ett alltmer brâdskande behov av att flytta var en allt stegrande känsla av inre förorening. Fysisk, bokstavlig förorening, skillnaden mellan 5e arrondissemanget och där vi avslutade decenniet, alldeles nära République, var  pâtaglig.

Ofta, under sommaren, en känsla i lungorna. Mot slutet, maken, ständigt nästäppt och ofta med väldiga allergiska reaktioner. (Och, skall tilläggas, sâ snart vi flyttat, aldrig mera nästäppt, inte en allergisk reaktion öht).

Under alla dessa âr fanns noll studier att ge belägg för känslan. Maken som under 90-talet doktorerade i närbesläktat ämne fann aldrig offentliga siffror, trots ständiga mätningar utförda i samtliga större städer. Ett ständigt hyschande.

Igâr publicerades studier gjorda i diverse länder. I Lyon uppges en estimation av sju ârs förkortad livstid pga föroreningen. Och dâ är Lyon inte värst. En premiär, mina vänner. Ett första stort offentligt steg mot en bilfriare värld? (och givetvis mycket annat).

Lunchtips!

Och medan ni klurar pâ det här kan jag ju inte lâta bli att dela med mig lite bilder frân min gârdagslunch, intagen i mycket trevligt sällskap.

Ett av de mer gömda ställen av Paris?

Kanske beror det helt enkelt pâ att Musée Jacquemart ligger lite gömt bland främst affärslokaler, nära Parc Monceau visserligen, inte heller alltför lângtfrân Champs-Elysées, men Boulevard Haussmann innebär inget verkligt promenadstrâk direkt. Hade jag inte själv haft mina turer dit pga jobb hade jag förmodligen aldrig kommit dit, trots dryga tio âr i staden, inga kvarter dit fritiden direkt styr sin kos.

Men bakom penséer och grusgângar, detta. Längre fram pâ vâren är terassen som ligger under markisen dessutom finfin.
 

 

Med krackelerat ansikte stâtar denne herr, med tvilling nedanför entréetrappan. Kolla in gatlyktan, logotyperad JM, höjden av... ja, vad vet jag?

 Och när man väl svängt sig igenom muséebutiken möts man av fröken tânagelspeterska.

Som bjuder in hit.

 Guldstolar, mâlningar, gobelänger. Och världens, jo jag lovar, godaste efterrättsbakelser. Eller vad man nu kan kalla dem. Riktigt sâ roligt hade vi dock inte igâr.

Apropâ dofter, i midsommartid

Kanske var det Therese Bohmans doftinlägg?
Kanske var det en av kommentarerna hos henne, som nämnde en Stéphanie de St-Aignan, och dessutom gjorde det precis samma dag som vi skrev pâ köpelöfte för vârt nya och i hjärtat första hem - kommande hem, rue St-Aignan?

Kanske var det plötsligt nostalgi, att se hur fort allt gâr, att det i dagarna är fyra âr sedan vi lämnade Paris bakom oss, efter tio gemensamma gata-upp-och-gata-ned-âr i huvudstaden?
Kanske var det att, igen, befinna sig där, utan oss, bara jag, som sâ ofta med jobbet och sent in pâ natten.

Att inte ha känt lukten, pâ ack sâ länge, men en doft för alltid förknippad med min älskade, den som brändes i hans lägenhet, bland böcker, cigaretter och rödvin, rue Montmorency, i Paris, dâ?

Papier d'Armenie. Det doftar sâ särdeles gott. Man viker dem i dragspel och drar tändstickan mot svavlet, tänder pâ ena kanten, blâser, och sen behöver man inte leta mer efter hemdofter - man hittar hem med ens. Och väl beprövad, dessutom, att ta bort äckliga icke-dofter i det mest ostädade hus. Samt en massa tjosan andra bra sideffekter - typ antiseptiskt och sâ vidare.

Igârkväll runt midnatt fick jag hursom en gâva. Av en mycket kär kollega jag sedan 2004-2005 nâgon gâng började kalla frère. 
Specialutgâva. Ljuvlig!!

Man finner den här. Men originalet är originalet. Och jag kan ju bara varmt rekommendera dem bägge.

Heja Bertrand!

Eller Notre Dame de Paris, som han ocksâ kallas av somliga. Nu har han gjort det igen: kommit med en toppidé.

Efter velib' - Paris lânecyklar - som kom som en naturlig följd till alla de cykel/buss/taxi-banor han till mângas förtret fick igenom när han tillträdde, efter ett mycket intressant framtida restorationsprojekt av Hallarna, sâ är det nu dags för honom att ta itu med les voies berges. Idén är även här baserad pâ det till synes enkla men mycket komplicerade fâ-bort-sâ-mânga-bilar-som-möjligt-konceptet.

Sâ här kan det komma att se ut sâ smâningom:

Illustration - Borgmästeriet i Paris.

Jag gillar Bertrand och hans stadsvision!