Se, sâ fin redan affischen är...
Jisses sâ trevligt det är att, som ikväll, ha en sprillans ny Woody Allen framför sig.
Jag tycker världen vore lite mer perfekt om det hände nâgot oftare (och dâ händer det redan nu ej sällan, säger ni, men man mâste ju sätta lite krav pâ sin existens, inte sant?)
Den verkliga frâgan man kan ställa sig är: Vem tusan ska ta efter efter honom?
(Vilket i sin tur leder till den ännu verkligare frâgan: Kan nâgon idag öht ta efter efter honom, med tanke pâ att fâ idag lyckas autoproducera sig till absolut frihet... Vi har ju nâgra till pâ listan, men inte med lika stora marginaler och absolut inte med samma produktionskapacitet).
Frân början var detta tänkt att bli en blandad blogg, i bemärkelsen att alternera mitt vardagssprâk (franskan) och mitt modersmâl (svenskan). Det var givetvis alltför ambitiöst, läs orealistiskt; det blandade stâr hädanefter för det saliga innehâllet. Litteratur, film, sprâk och annat som i mina ögon är tänkvärdheter.
Pages
Affichage des articles dont le libellé est film. Afficher tous les articles
Affichage des articles dont le libellé est film. Afficher tous les articles
mercredi 11 mai 2011
mercredi 4 mai 2011
Nejmen! - Gus Van Sant
Jag inser att en höjdare till borde varit med i listan över vad vi kan se fram emot att inom kort möta.
Mia Wasikowska, som vi sâg häromsistens i Tim Burtons Alice och ocksâ som dotter till Julianne Moore och Annette Benning i Lisa Cholodenkos The kids are alright, spelar en av huvudrollerna i Restless, Gus Van Sants senaste - som öppnar urvalet "Un Certain Regard" i Cannes, den 12 maj. En ytterst talangfylld ung kvinna framför den regissör öga som förmodligen bäst av alla (tillsammans med Larry Clark) vet att lyfta fram vad som är det vackraste i det unga i de unga. Och i de gamla med, för den delen.
När jag hör och ens tänker Gus Van Sant - transparent grönt, luft, öppna ögon, poesi pâ högsta nivâ. Âh.
Jisses vilket filmâr!
Mia Wasikowska, som vi sâg häromsistens i Tim Burtons Alice och ocksâ som dotter till Julianne Moore och Annette Benning i Lisa Cholodenkos The kids are alright, spelar en av huvudrollerna i Restless, Gus Van Sants senaste - som öppnar urvalet "Un Certain Regard" i Cannes, den 12 maj. En ytterst talangfylld ung kvinna framför den regissör öga som förmodligen bäst av alla (tillsammans med Larry Clark) vet att lyfta fram vad som är det vackraste i det unga i de unga. Och i de gamla med, för den delen.
När jag hör och ens tänker Gus Van Sant - transparent grönt, luft, öppna ögon, poesi pâ högsta nivâ. Âh.
Jisses vilket filmâr!
dimanche 17 avril 2011
Film!
Men alltsâ hörrni. Cannesfestival och, visst, det är verkligen toppen att det är oerhört (och ovanligt) mycket kvinnor med och tävlar i âr, men förutom detta jublar jag när jag läser att nästan alla nutida favoriter i form av män frân jordens alla hörn är närvarande: Sablars massa film att se inom kort!
Kort och gott: Jippi!
- Woody Allens ”Midnight in Paris” som öppnar festivalen. En Woody Allen är alltid en Woody Allen.
- ”Melancholia” av Lars von Trier. Vi lâtsas som hans senaste aldrig gjordes - han var ju dessutom rejält depressiv när han gjorde den, sâ vi skyller pâ det - och hâller tummarna. Förutom den senaste har samtliga varit om inte snudd pâ genialiska sâ mycket sevärda av alla möjliga olika anledninar.
- Terrence Mallicks âterkomst ”Tree of life”, kan inte omnämnas annat än som "spännande!" (dock lämnar mig valet av huvudrollsinnehavare lätt skeptisk. Brad Pitt och Sean Penn).
- Pedro Almodovar med ”La Piel que habito”. Jag älskar Almodovar, här med Antonio Banderas (som var riktigt rolig att se i senaste Woody Allen).
- Och skriver jag älskar om Almodovar vet jag inte vilket verb att använda för det jag känner för Nanni Moretti - äntligen! skriver jag och ser oerhört fram emot ”Habemus Papam”.
Kort och gott: Jippi!
jeudi 31 mars 2011
Nejmen!
Titta vad som precis gâtt upp pâ vâr superduperbiograf. Först när jag sâg Kinnaman tänkte jag, men är inte det kanske...
Nâgon som sett den (säkert nâgon som sett den) - är den värd att ses, även om sâ bara för att det är lite roligt att se nutida svensk film här?
(Sedan tror jag väl dock inte att den passar in precis just imorgon. Under dagen slog mig nämligen ett annat Nejmen! Nämligen att vi missat alldeles fullständigt mitt i resten att fira söndagens verkliga firaranledning. Femton âr sen vi sprang pâ varandra helt apropâ. Eller sprang pâ varandra. Väntade ut varandra, i det som även dâ var marskylan, vid varsitt bord i Luxembourgträdgârden. Romantiskt värre - var det inte, i vart fall inte lika som det lâter. Men ytterst firarvärt, självklart. Vad vore han, vad vore jag, vad vore vi dessförutan?...).
UPPDATERING: Ja, alltsâ - det rör sig om "Snabba cash". Och jag tror ej den är nâgot för mig.
mercredi 23 février 2011
Day 19 – Favorite book turned into a movie
Hoppande bland dagarna utlovades, hoppande kommer här. Dag 19. Favoritbok som filmats. "Tror jag att jag redan talat om här pâ bloggen", tänkte jag skriva, och mycket riktigt det hade jag. Här.
Jean Giono's En kung utan underhâllning blir svaret och faktiskt sâg jag om filmen av François Leterrier i förrgâr. Det är ett ufo, som man säger pâ franska, en film helt i sin egen art. Liksom boken, egentligen, i vilken Giono likt Vargas Llosa använder sig av berättarteknik som inte liknar mycket annat.
Vad gör en människa som inte stâr ut med att ha trâkigt, i ordets mest förskräckliga betydelse. Kungen utan underhâllning. Melankolins bittra och svarta baksida. Det sorgligt lugna. Det lugnt sorgliga.
Filmen är trogen romanen - scenografin vill att allt är gömt under snö, dämpat, vitt, kallt.
Vi följer vi Langlois, polis, som blivit kallad till en by där ett flickebarn försvunnit. Och hur han mer och mer fascineras av upphovsmannens behov av underhâllning, i bemärkelsen behovet att fly sig själv. Giono, som även skrev filmmanus, lânar sin röst till mördaren när Langlois förhör sig om fotografierna som hänger i den tidigares vardagsrum.
- Är detta er fru?
- Ja, min fru.
- Och detta ert barn?
- Ja, mitt barn.
- En fin familj. Och det är inte tillräckligt för er?
- Skulle det vara tillräckligt för er?
"Cet assassin n'est pas un monstre; c'est quelqu'un comme vous ou moi".
Den här mördaren är inte ett monster; det är en person som du själv eller jag".
Slutscenen i boken liknar inte slutscenen i filmen - i filmen mindre filmatografiskt, intressant nog. Men hade filmen följt boken hade vi kanske istället varit alltför nära slutscenen i Au bout du souffle av Godard, där Belmondo tar till dynamit och spränger sig i luften (jag misstänker att Godard läst Giono, nâgot som nämndes redan här).
Filmens slutscen är betydligt râare realistisk och blodet i snön, liknar blodet efter gâsen som i sin tur minner om blodet i snön i Perceval. Giono kunde sin litteraturhistoria och var en sjutusan till estet.
Inledningsscenen är ett mästerverk i sig, ackompanjerad och upplyft av Jacques Brels visa som förblir en höjdare och Maurice Jarrs musik som följer resten är som alltid imponerande (liksom i Lawrence of Arabia, eller Dr Jivago vi skrev om här).
Det fantastiska med vâr era är att vi har tillgâng till databaser som youtube, vilket gör det möjligt för mig att säga: Varsâgoda!
(Och om nâgon skulle vilja köpa filmen sâ finns den pâ amazone.fr. Boken rekommenderas varmt).
Jean Giono's En kung utan underhâllning blir svaret och faktiskt sâg jag om filmen av François Leterrier i förrgâr. Det är ett ufo, som man säger pâ franska, en film helt i sin egen art. Liksom boken, egentligen, i vilken Giono likt Vargas Llosa använder sig av berättarteknik som inte liknar mycket annat.
Vad gör en människa som inte stâr ut med att ha trâkigt, i ordets mest förskräckliga betydelse. Kungen utan underhâllning. Melankolins bittra och svarta baksida. Det sorgligt lugna. Det lugnt sorgliga.
Filmen är trogen romanen - scenografin vill att allt är gömt under snö, dämpat, vitt, kallt.
Vi följer vi Langlois, polis, som blivit kallad till en by där ett flickebarn försvunnit. Och hur han mer och mer fascineras av upphovsmannens behov av underhâllning, i bemärkelsen behovet att fly sig själv. Giono, som även skrev filmmanus, lânar sin röst till mördaren när Langlois förhör sig om fotografierna som hänger i den tidigares vardagsrum.
- Är detta er fru?
- Ja, min fru.
- Och detta ert barn?
- Ja, mitt barn.
- En fin familj. Och det är inte tillräckligt för er?
- Skulle det vara tillräckligt för er?
"Cet assassin n'est pas un monstre; c'est quelqu'un comme vous ou moi".
Den här mördaren är inte ett monster; det är en person som du själv eller jag".
Slutscenen i boken liknar inte slutscenen i filmen - i filmen mindre filmatografiskt, intressant nog. Men hade filmen följt boken hade vi kanske istället varit alltför nära slutscenen i Au bout du souffle av Godard, där Belmondo tar till dynamit och spränger sig i luften (jag misstänker att Godard läst Giono, nâgot som nämndes redan här).
Filmens slutscen är betydligt râare realistisk och blodet i snön, liknar blodet efter gâsen som i sin tur minner om blodet i snön i Perceval. Giono kunde sin litteraturhistoria och var en sjutusan till estet.
Inledningsscenen är ett mästerverk i sig, ackompanjerad och upplyft av Jacques Brels visa som förblir en höjdare och Maurice Jarrs musik som följer resten är som alltid imponerande (liksom i Lawrence of Arabia, eller Dr Jivago vi skrev om här).
Det fantastiska med vâr era är att vi har tillgâng till databaser som youtube, vilket gör det möjligt för mig att säga: Varsâgoda!
(Och om nâgon skulle vilja köpa filmen sâ finns den pâ amazone.fr. Boken rekommenderas varmt).
dimanche 20 février 2011
Länktips - Hotet att vara mer.
Via Jenny Maria hittade jag till Niklas blogg som det skall bli ett nöje att utforska.
Detta illustrerar till Perfektion, sâväl bild som citat, ett samtal som hölls här inom fyra väggar igârkväll (även om jag samtalet om Hotet att vara mer inte begränsades till det kvinnliga, men ansâgs mer "asexuellt" eller snarare unisex eller snarare...). Jag tycker dock ni ska göra som jag och fortsätta vidare - inlägget Alla de känslor... etc fortsätter exempelvis pâ samma tema.
Ett tema som förresten behandlades i marginalen ocksâ i Black swan, en av anledningarna till att jag inte kan slänga ifrân mig den som enbart kitsch.
Bloggen Mannen utan egenskaper finner ni förresten from ikväll nere i listan till höger. Ja, för sâ är det. Vissa kvalar in pâ en sekund.
Detta illustrerar till Perfektion, sâväl bild som citat, ett samtal som hölls här inom fyra väggar igârkväll (även om jag samtalet om Hotet att vara mer inte begränsades till det kvinnliga, men ansâgs mer "asexuellt" eller snarare unisex eller snarare...). Jag tycker dock ni ska göra som jag och fortsätta vidare - inlägget Alla de känslor... etc fortsätter exempelvis pâ samma tema.
Ett tema som förresten behandlades i marginalen ocksâ i Black swan, en av anledningarna till att jag inte kan slänga ifrân mig den som enbart kitsch.
Bloggen Mannen utan egenskaper finner ni förresten from ikväll nere i listan till höger. Ja, för sâ är det. Vissa kvalar in pâ en sekund.
mardi 15 février 2011
Svart svan, vit svan
Det blev inte häromkvällen, men ikväll.
Mycket kan man säga, men jag tycker Natalie Portman är väl värd allt beröm (och det är âter bekräftat: oj, vad hon är vacker).
Bättre än väntat, även om lika mycket kitsch som jag väntat mig, men ocksâ bättre använt än väntat.
Jag har faktiskt lite ont i magen. Spänningsvärk. Kanske dock ocksâ av faktum att det igen blivit kallt och att jag inte hann med i den svängen.
Precis en sâdan film den det roar kan skriva kilometrar om, men jag säger istället att, utan att vara ett mästerverk, är det inte alls borttappad tid att se den.
Och lite hade jag önskat att jag ikväll varit femton, för hade sâ varit fallet tror jag att jag skulle sett en mycket märkande film.
Mycket kan man säga, men jag tycker Natalie Portman är väl värd allt beröm (och det är âter bekräftat: oj, vad hon är vacker).
Bättre än väntat, även om lika mycket kitsch som jag väntat mig, men ocksâ bättre använt än väntat.
Jag har faktiskt lite ont i magen. Spänningsvärk. Kanske dock ocksâ av faktum att det igen blivit kallt och att jag inte hann med i den svängen.
Precis en sâdan film den det roar kan skriva kilometrar om, men jag säger istället att, utan att vara ett mästerverk, är det inte alls borttappad tid att se den.
Och lite hade jag önskat att jag ikväll varit femton, för hade sâ varit fallet tror jag att jag skulle sett en mycket märkande film.
vendredi 11 février 2011
Filmtips inför ikväll?
Black Swan eller Rio Sex comedy, nâgon som vet?
Har lite dâliga aningar angâende alternativ 1, men kanske har jag fel, och sex i Rio... Tja?
Har lite dâliga aningar angâende alternativ 1, men kanske har jag fel, och sex i Rio... Tja?
lundi 20 décembre 2010
Tova Magnusson - inspirerande
Dagens DN har idag en intervju med Tova Magnusson, ni vet tjejen med de otroligt blâ ögonen som tillsammans med Figge Norling blev känd med Svart Lucia för tusen âr sen. Inspirerande läsning, mycket inspirerande tjej.
Angâende frâgan om könsroller, maktstrukturer, om faktum att hon är en kvinna som just regisserat en hyllad film i en bransch som är klart mansdominerad svarar hon:
– Jag reflekterar egentligen inte över det. Inte för att jag inte är medveten om och tänker på de här frågorna, men mitt sätt att hantera dem är att helt enkelt leverera.
Det och andra klokheter frân kvinnan med mâttot "Jag vill göra allt" här.
Angâende frâgan om könsroller, maktstrukturer, om faktum att hon är en kvinna som just regisserat en hyllad film i en bransch som är klart mansdominerad svarar hon:
– Jag reflekterar egentligen inte över det. Inte för att jag inte är medveten om och tänker på de här frågorna, men mitt sätt att hantera dem är att helt enkelt leverera.
Det och andra klokheter frân kvinnan med mâttot "Jag vill göra allt" här.
dimanche 14 novembre 2010
KIDS!
Och kvällens PS till nedan "Dagens":
...SÖTASTE: Ända sedan jag fick hem Larry Clarks böcker har boken KIDS med bilder frân filmen med samma namn varit Lillans stora favorit. Hon grabbar ât sig den närhelst hon kan och blir sittandes, länge.
Det bläddras i tid och otid och som bakgrund till vad som komma skall: Just nu är det som sagt värsta "doudou-perioden", doudou, mjukisdjur, ordet uttalas i tid och otid och ett oändligt antal konkreta exemplar släpas runt i lägenheten dag som natt.
Favoritbilden i KIDSboken är den allra första.
"Ah: Doudou!!!" Jubel i rösten.
(Att censur, som ju Larry Clarks utställning blivit offer för, är ett onödigt och i detta fall fullkomligt idiotiskt tilltag, behövs fler argument än detta?).
...SÖTASTE: Ända sedan jag fick hem Larry Clarks böcker har boken KIDS med bilder frân filmen med samma namn varit Lillans stora favorit. Hon grabbar ât sig den närhelst hon kan och blir sittandes, länge.
Det bläddras i tid och otid och som bakgrund till vad som komma skall: Just nu är det som sagt värsta "doudou-perioden", doudou, mjukisdjur, ordet uttalas i tid och otid och ett oändligt antal konkreta exemplar släpas runt i lägenheten dag som natt.
Favoritbilden i KIDSboken är den allra första.
"Ah: Doudou!!!" Jubel i rösten.
(Att censur, som ju Larry Clarks utställning blivit offer för, är ett onödigt och i detta fall fullkomligt idiotiskt tilltag, behövs fler argument än detta?).
dimanche 7 novembre 2010
Larmar och gör sig till
En présence d'un clown - i en clowns närvaro, den franska titeln.
I höstmörkret som ikväll bjuder pâ riktig novemberkyla promenerar vi vâra minutrar till stadens arts et essais biograf. Har sagt det förr, säger det igen, biografens nio salar var en starkt bidragande orsak till att det blev just här vi är. Eldsjälar, ivriga lokala eldsjälar och tolv till femton filmer i veckan, det är inte illa.
Ikväll: Larmar och gör sig till av "vâr" alldeles egen Bergman. Efter sitter vi tysta och ser pâ eftertexterna som i absolut tystnad slâr vita mot svart botten.
Jag sjunker. Jag sjunker. Ja, sâ är det. Börje Ahlstedts sista ord, efter att i sin Carl Âkerblomska gestalt själv gestaltat Franz Schubert, döende, och där funnit hoppet att säga: Jag sjunker. Jag sjunker inte längre. Jag lyfter.
Larmar och gör sig till är en märklig historia och handlar just om detta. Konstens möjlighet, och för den del raison d'être, att fâ människan att lyfta sâ länge skâdespelet pâgâr. Det verkliga livet är mer snorfyllt, blodspottande och avtagande än sâ. Jag sjunker.
Som i flera av Bergmans verk gâr den vacklande skönheten pâ silvertrâd.
Det vackraste och mest ömtâliga hand i hand.
Det är bâde utomordentligt bra och vansinnigt dâligt, samtidigt. Eller om vartannat, skall kanske preciseras. Man är fascinerad och uttrâkad, fram och tillbaka, tillbaka och fram, men ändâ. Fâ iscensätter liknande.
Den lilla teatertruppen som mitt i djupaste Dalarna, i full snöstorm, bjuder pâ världsrevolutionerande ljudfilm för elva âskâdare, varav hälften kommit via familj och bekantskap. Men de gör det. Elkatastrof, kortslutning gör att skâdespelet fâr fortgâ för att fortgâ kunna i allra enklaste teaterform.
Magin opererar. Stearinljusen tas fram och andäktigt lyssnar âskâdarna till Âkerbloms röst som klingar (fâ röster klingar likt Ahlstedts). För en liten stund glöms snöstormen, blodspottandet, livsödet.
Vi gâr hem och tar vägen om där vi snart skall bo. Vâra steg ekar över de kullerstensbelagda gränderna. Skuggorna gâr djupa i det oranga lyktskenet.
Nu: Fiskgryterester. Tack Ingmar Bergman.
I höstmörkret som ikväll bjuder pâ riktig novemberkyla promenerar vi vâra minutrar till stadens arts et essais biograf. Har sagt det förr, säger det igen, biografens nio salar var en starkt bidragande orsak till att det blev just här vi är. Eldsjälar, ivriga lokala eldsjälar och tolv till femton filmer i veckan, det är inte illa.
Ikväll: Larmar och gör sig till av "vâr" alldeles egen Bergman. Efter sitter vi tysta och ser pâ eftertexterna som i absolut tystnad slâr vita mot svart botten.
Jag sjunker. Jag sjunker. Ja, sâ är det. Börje Ahlstedts sista ord, efter att i sin Carl Âkerblomska gestalt själv gestaltat Franz Schubert, döende, och där funnit hoppet att säga: Jag sjunker. Jag sjunker inte längre. Jag lyfter.
Larmar och gör sig till är en märklig historia och handlar just om detta. Konstens möjlighet, och för den del raison d'être, att fâ människan att lyfta sâ länge skâdespelet pâgâr. Det verkliga livet är mer snorfyllt, blodspottande och avtagande än sâ. Jag sjunker.
Som i flera av Bergmans verk gâr den vacklande skönheten pâ silvertrâd.
Det vackraste och mest ömtâliga hand i hand.
Det är bâde utomordentligt bra och vansinnigt dâligt, samtidigt. Eller om vartannat, skall kanske preciseras. Man är fascinerad och uttrâkad, fram och tillbaka, tillbaka och fram, men ändâ. Fâ iscensätter liknande.
Den lilla teatertruppen som mitt i djupaste Dalarna, i full snöstorm, bjuder pâ världsrevolutionerande ljudfilm för elva âskâdare, varav hälften kommit via familj och bekantskap. Men de gör det. Elkatastrof, kortslutning gör att skâdespelet fâr fortgâ för att fortgâ kunna i allra enklaste teaterform.
Magin opererar. Stearinljusen tas fram och andäktigt lyssnar âskâdarna till Âkerbloms röst som klingar (fâ röster klingar likt Ahlstedts). För en liten stund glöms snöstormen, blodspottandet, livsödet.
Vi gâr hem och tar vägen om där vi snart skall bo. Vâra steg ekar över de kullerstensbelagda gränderna. Skuggorna gâr djupa i det oranga lyktskenet.
Nu: Fiskgryterester. Tack Ingmar Bergman.
vendredi 5 novembre 2010
Oh ja!
Nâgot att se fram emot! skriver A.M.O och sätter därmed precis den tanke jag tänkte imorse när jag sâg trailern upplagd av Populärkulturbloggen pâ pränt.
Nâgot i den fick mig att fâ gâshud.
Sedan jag sâg dem kyssas under Venedigfestivalen och tänkte jesus vilket par tänkte jag att det blir nog sjukäkulens gnistor ocksâ i filmen. Och tänkte oförhindrat pâ Eyes Wide Shute där Nicole Kidman och Tom Cruise slog benâdande gnistor - fytillsjutton vilken film - redan när man sâg den tänkte man det här kan aldrig gâ väl - och det gjorde det inte för Nicole och Tom, ibland blir nakenheten outhärdlig och den offentliga än värre - och tänkte ocksâ att hoppas det blir enda likheten med deras historia. Det blev det inte.
Gnistorna är dock uppenbara:
Jag älskar Rapace.
Och i väntan pâ den - och här lär väl fâ väntas lite ytterligare, men den kommer ju givetvis komma även hit, det kommer den - tror jag jag ska leta upp Eyes Wide Shut DVD:n och se om. Film är bäst pâ bio, men se om det kan man även hemma - och för dem som ej sett filmen och därmed bara kan se den hemma sâ säger jag: Gör det. Fy vilken film - parproblematiken, mina vänner, parproblematiken.
Nâgot i den fick mig att fâ gâshud.
Sedan jag sâg dem kyssas under Venedigfestivalen och tänkte jesus vilket par tänkte jag att det blir nog sjukäkulens gnistor ocksâ i filmen. Och tänkte oförhindrat pâ Eyes Wide Shute där Nicole Kidman och Tom Cruise slog benâdande gnistor - fytillsjutton vilken film - redan när man sâg den tänkte man det här kan aldrig gâ väl - och det gjorde det inte för Nicole och Tom, ibland blir nakenheten outhärdlig och den offentliga än värre - och tänkte ocksâ att hoppas det blir enda likheten med deras historia. Det blev det inte.
Gnistorna är dock uppenbara:
Jag älskar Rapace.
Och i väntan pâ den - och här lär väl fâ väntas lite ytterligare, men den kommer ju givetvis komma även hit, det kommer den - tror jag jag ska leta upp Eyes Wide Shut DVD:n och se om. Film är bäst pâ bio, men se om det kan man även hemma - och för dem som ej sett filmen och därmed bara kan se den hemma sâ säger jag: Gör det. Fy vilken film - parproblematiken, mina vänner, parproblematiken.
mardi 2 novembre 2010
Hymn till Passolini
35 âr sedan han mördades pâ dagen och världen miste en av de absolut största.
Göran Greider uppmärksammar utgivning av två prosaberättelser av Pier Paolo Pasolini som ges ut på svenska av Italienska kulturinstitutet. Om det kan läsas här.
Göran Greider uppmärksammar utgivning av två prosaberättelser av Pier Paolo Pasolini som ges ut på svenska av Italienska kulturinstitutet. Om det kan läsas här.
Amerikaner och mord - uppföljning
Jörel inne pâ Talkie Walkie har sett samma film precis samma kväll som undertecknad. Jag är ganska övertygad om att vi har ungefär samma tycke, (se nedan), i vart fall om just denna Amerikan och dessa mord. Men hon skriver roligare (och pâminner mig om att jag faktiskt läst nâgot rörigt kring nâgon film i Östersund där en viss Clooney var tvungen att be om ursäkt för nâgot jag inte förstod riktigt mer än filmen).
lundi 1 novembre 2010
Tvâ dâliga filmer och en fantastisk skogspromenad senare.
Har just kommit hem frân den film som framkallats det starkast betonade: Men, va?!, det senaste âret. The American med George Clooney. Inte hade vi väntat oss ett underverk, men säg âtminstone hyfsat elegant, likt Clooney själv. Sâ icke och efter att under en och en halv timma ha följt en pannskrynklande, grâtinningarnas-charms- och ögonbryns-höjda-blickarnas man gâ runt som vore hela filmen sponsrad av Nespresso - would you like a coffee, bjuder han till och med in den vackra italienska prostituerade han vill fly iväg med forever - och där man dessutom ska försöka tro pâ att han med bara händerna och tre olika filar, samt elborr, kan knacka ihop de mest sofistikerade vapen i den bergsby han gömmer sig i. Ja. Dâ är man glad att komma hem till sin rotsellerisoppa.
Tidigare under eftermiddagen sâg jag klart pâ en annan höjdare - Edith Piaffilmen av Olivier Dahan, ni vet - som kom med gratis i nâgon tidning jag köpte pâ Arlanda nyligen. Mest för att jag trots allt var nyfiken pâ Cotillards oscarsbelönade insats. Det var som jag trodde. Eller kanske är det som sâ att lever man inte med sprâket, med landet, sâ ser man inte att det rör sig om grimaser, vad vet jag? Det enda jag vet är att jag är ytterst trött pâ sk biografifilmer som envisas med att mâla upp huvudpersonen som den värsta pajas, grimaserande, clownliknande pajas. Ytterst respektlöst och fult.
Liksom det ocksâ är tröttsamt att Oscars och andra större belöningar sâ ofta gâr till söta eller snygga kvinnor som gâtt med pâ att förfula sig. En lösnäsa, ett haltande och du har den. Typ. (Lösnäsan var Nicole Kidman's Virginia Wolf mask och hepp, haltandet, uppspärrade ögon och grimaserande mun Marion Cotillard's Piaf mask och öht ful Sharon Stone höll jag pâ att skriva men det är hon, blonda sydafrikanskan jag tänker pâ, som blev oigenkännlig i Monster...).
Bah. Nu ska jag gâ och lägga mig tillsammans med Bengt Ohlssons Gregorius som efter nâgra inledande sidor utlovar bra mycket mer än sâ.
Godnatt.
(Ja, knäpp vâra händer för en god och oavbruten sâdan - hursom var den fantastiska skogspromenaden under tvâ timmar i rask takt med maken det Hallelujamoment jag ropade efter och alldeles ensam fann. Jag skulle inte kunna visa mig mera tacksam över att ha världens sötaste och mest disponibla Elise i vâr närhet. Samt kunna betala henne. Henne förutan vore jag mycket, mycket mindre).
Tidigare under eftermiddagen sâg jag klart pâ en annan höjdare - Edith Piaffilmen av Olivier Dahan, ni vet - som kom med gratis i nâgon tidning jag köpte pâ Arlanda nyligen. Mest för att jag trots allt var nyfiken pâ Cotillards oscarsbelönade insats. Det var som jag trodde. Eller kanske är det som sâ att lever man inte med sprâket, med landet, sâ ser man inte att det rör sig om grimaser, vad vet jag? Det enda jag vet är att jag är ytterst trött pâ sk biografifilmer som envisas med att mâla upp huvudpersonen som den värsta pajas, grimaserande, clownliknande pajas. Ytterst respektlöst och fult.
Liksom det ocksâ är tröttsamt att Oscars och andra större belöningar sâ ofta gâr till söta eller snygga kvinnor som gâtt med pâ att förfula sig. En lösnäsa, ett haltande och du har den. Typ. (Lösnäsan var Nicole Kidman's Virginia Wolf mask och hepp, haltandet, uppspärrade ögon och grimaserande mun Marion Cotillard's Piaf mask och öht ful Sharon Stone höll jag pâ att skriva men det är hon, blonda sydafrikanskan jag tänker pâ, som blev oigenkännlig i Monster...).
Bah. Nu ska jag gâ och lägga mig tillsammans med Bengt Ohlssons Gregorius som efter nâgra inledande sidor utlovar bra mycket mer än sâ.
Godnatt.
(Ja, knäpp vâra händer för en god och oavbruten sâdan - hursom var den fantastiska skogspromenaden under tvâ timmar i rask takt med maken det Hallelujamoment jag ropade efter och alldeles ensam fann. Jag skulle inte kunna visa mig mera tacksam över att ha världens sötaste och mest disponibla Elise i vâr närhet. Samt kunna betala henne. Henne förutan vore jag mycket, mycket mindre).
lundi 25 octobre 2010
The kids are all right
Âh. Har just kommit hem frân film, bäst pâ bio. The kids are all right av Lisa Cholodenko. Julianne Moore - en favorit, alla kategorier och jäklar sâ snygg hon är och hela tiden fortsätter vara; hade jag varit man hade hon varit min drömkvinna - här vackert omgiven av Annette Benning, perfekt som Julianne's kontrollfreak till fru, söta tonârsbarn för, ja, det handlar om ett lesbiskt par med tvâ tonârsbarn - flickan spelad av "allas vâr Alice" för dem som sett Tim Burtons Alice i Underlandet (Mia Wasikowska, som är lika bra här även om med lite mindre utrymme).
Men det var inte allt. Barnen försöker ta kontakt med spermadonatorn. Spermadonatorn är ok med att ta upp kontakten. Och pâ den vägen är det. Och pâ den vägen gâr det. Han, Mark Ruffalo, är oemotstândlig i sin sensuella (och sexuella) enkel- och rakhet och alla blir de förförda. Pâ ena eller andra sättet. Jag är kärleken, skrev jag om sist. Här är han det, pâ riktigt, inkarnerad och oerhört attraktiv. För attraktiv? Och följdfrâga: kan man vara det?
Filmen ställer i all sin skenbara lätthet elegant frâgor om svârigheten med parlivet, regissören vâgar ta det (nästan) hela vägen, slutet blir därför nâgot frustrerande, men det hade svârt att fâ till det annorlunda utan att lägga till ytterligare en timme - minst.
När Julianne säger - "jag ângrar mig verkligen" har man lust att ställa frâgan: gör du? Och, om ja, det borde du inte. Precis sâ krângligt är parlivet. Lika imperfekt som livet självt och därför sâ värt det.
(Här finns lite till för den som vill - frân Sundance festivalens hemsida).
Sâ. Se!
Men det var inte allt. Barnen försöker ta kontakt med spermadonatorn. Spermadonatorn är ok med att ta upp kontakten. Och pâ den vägen är det. Och pâ den vägen gâr det. Han, Mark Ruffalo, är oemotstândlig i sin sensuella (och sexuella) enkel- och rakhet och alla blir de förförda. Pâ ena eller andra sättet. Jag är kärleken, skrev jag om sist. Här är han det, pâ riktigt, inkarnerad och oerhört attraktiv. För attraktiv? Och följdfrâga: kan man vara det?
Filmen ställer i all sin skenbara lätthet elegant frâgor om svârigheten med parlivet, regissören vâgar ta det (nästan) hela vägen, slutet blir därför nâgot frustrerande, men det hade svârt att fâ till det annorlunda utan att lägga till ytterligare en timme - minst.
När Julianne säger - "jag ângrar mig verkligen" har man lust att ställa frâgan: gör du? Och, om ja, det borde du inte. Precis sâ krângligt är parlivet. Lika imperfekt som livet självt och därför sâ värt det.
(Här finns lite till för den som vill - frân Sundance festivalens hemsida).
Sâ. Se!
vendredi 22 octobre 2010
dimanche 10 octobre 2010
En för mycket
I eftermiddag sâg vi Pianisten av Polanski. Därefter kände jag mig smutsig och omoralisk.
När man sett ett antal filmer om nazismens hemskheter och judarnas lidanden sâ har man sett vad man bör se. Därefter blir man till en âskâdare som tittar pâ en film med nakna barn sedda genom en pedofils ögon och rättfärdigar sitt seende med att man gör det för att bättre förstâ. Det gör man inte. Man blir ett uns pedofil själv.
Varför jag ändâ sâg den? Dâ jag trodde att Polanski skulle tillföra nâgot jag ännu inte sett.
Barnskrik i bakgrunden för att spä pâ tragiken. Brody's hâl under ögonen som nâr ända ner till mungiporna. Snö över Warsawa och alla elaka tyskar som är fula och endast de snälla vackra - eller den snälle, för det är bara en; endast tyskarna skjuter kvinnor, när judeupproret skjuter tillbaka missar de systematiskt de tyska sjuksköterskorna och dödar endast männen. Vilket jag förmodligen inte skulle sett om det var en av de första filmerna pâ ämnet jag sett - sâ är det inte och jag inser att jag sett en för mycket.
Jag är även idag illamâende.
När man sett ett antal filmer om nazismens hemskheter och judarnas lidanden sâ har man sett vad man bör se. Därefter blir man till en âskâdare som tittar pâ en film med nakna barn sedda genom en pedofils ögon och rättfärdigar sitt seende med att man gör det för att bättre förstâ. Det gör man inte. Man blir ett uns pedofil själv.
Varför jag ändâ sâg den? Dâ jag trodde att Polanski skulle tillföra nâgot jag ännu inte sett.
Barnskrik i bakgrunden för att spä pâ tragiken. Brody's hâl under ögonen som nâr ända ner till mungiporna. Snö över Warsawa och alla elaka tyskar som är fula och endast de snälla vackra - eller den snälle, för det är bara en; endast tyskarna skjuter kvinnor, när judeupproret skjuter tillbaka missar de systematiskt de tyska sjuksköterskorna och dödar endast männen. Vilket jag förmodligen inte skulle sett om det var en av de första filmerna pâ ämnet jag sett - sâ är det inte och jag inser att jag sett en för mycket.
Jag är även idag illamâende.
lundi 4 octobre 2010
Jag är kärleken
"Om ni såg "Io sono l'amore" är jag väldigt nyfiken på vad du tyckte", skrev Jorun häromdagen, vilket vi inte gjorde, men däremot sâg vi den ikväll sâ här kommer nâgra ord i all sin korthet.
Affischen tilltalade mig, och ocksâ Tilda Swinton's inblandning i det hela, dels som huvudperson, dels som producent. Sedan hon började dyka upp lite varstans tillhör hon de fâ skâdespelare jag tycker är svâra att kategoricera. Dâlig eller lysande? Intressant eller "bidon", som franskan uttrycker det - oäkta? kanske översätter i vart fall majoriteten av dess betydelse.
Trailern förvarnade om ungefär det samma: intressant film eller bidon?
Io sono l'amore - titeln siktar dessutom högt, särskilt som man snabbt - av trailern - förstâr att det kommer handla om borgarfamilj och en person som blandas in där, inte alls frân samma rötter, vilket mycket snart kommer skapa kaos genom förälskelser. Lägg till det titeln "Jag är kärleken" och parallellen till Theorem av Pasolini är inte bara enkel att dra men omöjlig att inte dra.
I Theorem hârddras temat och samtliga familjemedlemmar, inklusive fadern, blir lângsamt och tillslut bokstavligen förförda av den kärleksfulla ängeln. Här endast Tilda, samt, i viss mân, äldste sonen.
För att fatta mig kort. För mig är Amore - den franska titeln - en film som kunde varit en riktigt fin film. Inledningsscenen, en äkta ouverture, ganska magistral; familjemiddagen som förbereds, tjänstefolk som springer om varandra som i den mest behärskade balettkoreografi, familjemedlemmarna som anländer, det hela blandat med bilder av snö, pampig musik. Det räcker lângt och gör att man förlâter mycket även framöver - och gör ocksâ att jag inte tycker att jag sett en dâlig film. Tidvis fâr den mig att tänka pâ den riktigt fina filmen Lady Chatterley's älskare frân häromâret, pâ det vis den blandar in naturen i helheten - regn, sten, blad, blommor, hud.
Men. Det vill sig inte riktigt. Och främst, som sâ ofta, för att det saknas finess just där finessen var som viktigast. Mötet mellan de älskande som inte riktigt förbereds - jag ser ingen tillstymmelse till gnistor och sekunden därpâ har Tilda hjärtklappning bara av att se sin blivande älskare pâ hâll. Symboler som är lite väl understrukna - hon är ryska, hon springer pâ honom just som han passerar en rysk kyrka - han är kock och när hon smakar hans räkor faller hon i sâdan extas att hon varken hör eller ser, helt uppslukad. Scener som borde kortats av, blickar som möts och hâlls fast tio sekunder för länge och fâr mig att känna mig obekväm. Ja.
Mer än sâ säger jag inte. Vad gäller Tilda är jag fortfarande kluven. Bitvis var jag förförd av filmen, av de fâ replikerna, av Milanos gator som en av huvudpersonerna, det hâller som sagt ganska länge, men nâgon gâng pâ vägen slutar jag tro pâ historien.
Dock en mycket fin bikonsekvens. Jag har verkligen lust att se om Theorem. Det tycker jag ocksâ ni göra - för om exakt samma tema fast mer allmängripande har Passolini med den sagt essänsen.
Hm. Jorun - och andra som sett den: höll ni med?
Uppdatering: Jag ser att jag glömde en av de saker jag tycker regissören lyckas allra bäst med i berättandet - och som är allra tydligast i början. Berättandet via elips, väldigt intressant och väldigt behärskat, faktiskt sällan skâdat till den grad.
Affischen tilltalade mig, och ocksâ Tilda Swinton's inblandning i det hela, dels som huvudperson, dels som producent. Sedan hon började dyka upp lite varstans tillhör hon de fâ skâdespelare jag tycker är svâra att kategoricera. Dâlig eller lysande? Intressant eller "bidon", som franskan uttrycker det - oäkta? kanske översätter i vart fall majoriteten av dess betydelse.
Trailern förvarnade om ungefär det samma: intressant film eller bidon?
Io sono l'amore - titeln siktar dessutom högt, särskilt som man snabbt - av trailern - förstâr att det kommer handla om borgarfamilj och en person som blandas in där, inte alls frân samma rötter, vilket mycket snart kommer skapa kaos genom förälskelser. Lägg till det titeln "Jag är kärleken" och parallellen till Theorem av Pasolini är inte bara enkel att dra men omöjlig att inte dra.
I Theorem hârddras temat och samtliga familjemedlemmar, inklusive fadern, blir lângsamt och tillslut bokstavligen förförda av den kärleksfulla ängeln. Här endast Tilda, samt, i viss mân, äldste sonen.
För att fatta mig kort. För mig är Amore - den franska titeln - en film som kunde varit en riktigt fin film. Inledningsscenen, en äkta ouverture, ganska magistral; familjemiddagen som förbereds, tjänstefolk som springer om varandra som i den mest behärskade balettkoreografi, familjemedlemmarna som anländer, det hela blandat med bilder av snö, pampig musik. Det räcker lângt och gör att man förlâter mycket även framöver - och gör ocksâ att jag inte tycker att jag sett en dâlig film. Tidvis fâr den mig att tänka pâ den riktigt fina filmen Lady Chatterley's älskare frân häromâret, pâ det vis den blandar in naturen i helheten - regn, sten, blad, blommor, hud.
Men. Det vill sig inte riktigt. Och främst, som sâ ofta, för att det saknas finess just där finessen var som viktigast. Mötet mellan de älskande som inte riktigt förbereds - jag ser ingen tillstymmelse till gnistor och sekunden därpâ har Tilda hjärtklappning bara av att se sin blivande älskare pâ hâll. Symboler som är lite väl understrukna - hon är ryska, hon springer pâ honom just som han passerar en rysk kyrka - han är kock och när hon smakar hans räkor faller hon i sâdan extas att hon varken hör eller ser, helt uppslukad. Scener som borde kortats av, blickar som möts och hâlls fast tio sekunder för länge och fâr mig att känna mig obekväm. Ja.
Mer än sâ säger jag inte. Vad gäller Tilda är jag fortfarande kluven. Bitvis var jag förförd av filmen, av de fâ replikerna, av Milanos gator som en av huvudpersonerna, det hâller som sagt ganska länge, men nâgon gâng pâ vägen slutar jag tro pâ historien.
Dock en mycket fin bikonsekvens. Jag har verkligen lust att se om Theorem. Det tycker jag ocksâ ni göra - för om exakt samma tema fast mer allmängripande har Passolini med den sagt essänsen.
Hm. Jorun - och andra som sett den: höll ni med?
Uppdatering: Jag ser att jag glömde en av de saker jag tycker regissören lyckas allra bäst med i berättandet - och som är allra tydligast i början. Berättandet via elips, väldigt intressant och väldigt behärskat, faktiskt sällan skâdat till den grad.
Inscription à :
Articles (Atom)









