"Om ni såg "Io sono l'amore" är jag väldigt nyfiken på vad du tyckte", skrev Jorun häromdagen, vilket vi inte gjorde, men däremot sâg vi den ikväll sâ här kommer nâgra ord i all sin korthet.
Affischen tilltalade mig, och ocksâ Tilda Swinton's inblandning i det hela, dels som huvudperson, dels som producent. Sedan hon började dyka upp lite varstans tillhör hon de fâ skâdespelare jag tycker är svâra att kategoricera. Dâlig eller lysande? Intressant eller "bidon", som franskan uttrycker det - oäkta? kanske översätter i vart fall majoriteten av dess betydelse.
Trailern förvarnade om ungefär det samma: intressant film eller bidon?
Io sono l'amore - titeln siktar dessutom högt, särskilt som man snabbt - av trailern - förstâr att det kommer handla om borgarfamilj och en person som blandas in där, inte alls frân samma rötter, vilket mycket snart kommer skapa kaos genom förälskelser. Lägg till det titeln "Jag är kärleken" och parallellen till
Theorem av Pasolini är inte bara enkel att dra men omöjlig att inte dra.
I Theorem hârddras temat och samtliga familjemedlemmar, inklusive fadern, blir lângsamt och tillslut bokstavligen förförda av den kärleksfulla ängeln. Här endast Tilda, samt, i viss mân, äldste sonen.
För att fatta mig kort. För mig är
Amore - den franska titeln - en film som kunde varit en riktigt fin film. Inledningsscenen, en äkta
ouverture, ganska magistral; familjemiddagen som förbereds, tjänstefolk som springer om varandra som i den mest behärskade balettkoreografi, familjemedlemmarna som anländer, det hela blandat med bilder av snö, pampig musik. Det räcker lângt och gör att man förlâter mycket även framöver - och gör ocksâ att jag inte tycker att jag sett en dâlig film. Tidvis fâr den mig att tänka pâ den riktigt fina filmen
Lady Chatterley's älskare frân häromâret, pâ det vis den blandar in naturen i helheten - regn, sten, blad, blommor, hud.
Men. Det vill sig inte riktigt. Och främst, som sâ ofta, för att det saknas finess just där finessen var som viktigast. Mötet mellan de älskande som inte riktigt förbereds - jag ser ingen tillstymmelse till gnistor och sekunden därpâ har Tilda hjärtklappning bara av att se sin blivande älskare pâ hâll. Symboler som är lite väl understrukna - hon är ryska, hon springer pâ honom just som han passerar en rysk kyrka - han är kock och när hon smakar hans räkor faller hon i sâdan extas att hon varken hör eller ser, helt uppslukad. Scener som borde kortats av, blickar som möts och hâlls fast tio sekunder för länge och fâr mig att känna mig obekväm. Ja.
Mer än sâ säger jag inte. Vad gäller Tilda är jag fortfarande kluven. Bitvis var jag förförd av filmen, av de fâ replikerna, av Milanos gator som en av huvudpersonerna, det hâller som sagt ganska länge, men nâgon gâng pâ vägen slutar jag tro pâ historien.
Dock en mycket fin bikonsekvens. Jag har verkligen lust att se om
Theorem. Det tycker jag ocksâ ni göra - för om exakt samma tema fast mer allmängripande har Passolini med den sagt essänsen.
Hm. Jorun - och andra som sett den: höll ni med?
Uppdatering: Jag ser att jag glömde en av de saker jag tycker regissören lyckas allra bäst med i berättandet - och som är allra tydligast i början. Berättandet via elips, väldigt intressant och väldigt behärskat, faktiskt sällan skâdat till den grad.
