Litteraturquiz VI

Nu var det verkligt längesedan och jag tycker vi behöver ombyte frân Lillors sömnproblem, fransyskor h:s jobbproblem och världens övriga problem. Vi kör litteraturquiz!

Följande citat har sâ mânga ledtrâdar i sig att ledtrâdar blir överflödiga. (Jag som annars hade längtat efter att fâ lâna Annannans kluriga vita text pâ vit botten...).

Min far var i sin ungdom upptagen av en rysk exilförfattare och fjärilssamlare och döpte mig efter en av hans romaner. Min mor hade nog föreställt sig ett annat öde för sin dotter, men hon tyckte om den internationella klangen i namnet. Dolores betyder smärt

Uppmaning antagen: Gissa boken!

Enligt AMO's källor är det internationella bokveckan, vilket enligt desamma, ska firas genom citat ur närmsta bok. Hennes bloggvänligare version lyder:

1. Ta tag i närmsta bok.

2. Publicera den femte meningen på sida 52 i din bok.
3. Tala inte om bokens titel.

Here we go (och jag grabbar ât mig den närmsta svenska boken för att vara lite lekvänligare):

"Sedan lekarna upphört ger hon ett fogligt intryck, men han känner henne bättre än sâ, hon gör fortfarande uppror mot hans lektioner".

Hm? (Detta är ingen lek! Mao kan ledtrâdar tvingas anropas, vâga vinn!).

Det annorlunda litteraturquizet - uppföljning

Det annorlunda litteraturquizet, jojo, sâ roligt var alltsâ det? Eller snarare, jag är nog den enda som fattar vad jag menar med det.

Hursomhelst kom jag pâ en till igârkväll.

Bäste herr Balzac. Varför han kvalade in? Jo, tack vare Le lys dans la vallée. Liljan i dalen. Var inte det en ledtrâd sâ vad är en ledtrâd? För övrigt kan tilläggas att det för honom gäller art medan det för det andra tvâ snarare är det generiska som är prioriterat.

Hm?

Annorlunda litteraturquiz

För att fira att jag âter tappat rösten, tänkte jag att vi tar ett litteraturquiz pâ ett lite annorlunda sätt.
Min första tanke var att skriva: "Vad är länken mellan dessa tre personer förutom att de är författare (och ev. franska)". Problemet är bara att de första tu steg upp i mitt huvudet sâ snart jag tänkt tanken litteraturquiz pâ just detta annorlunda sätt.
Och sedan stod det still. Jag skyller det pâ den borttappade ägodelen (organ kan man ju ej kalla den, rösten, men vad är det dâ?!). Sâ den som kommer pâ en tredje person fâr dessutom extra guldstjärna i kanten!

(deras namn bjuder jag helt oförhappandes pâ! Och jag vet inte om jag mest gillar eller ogillar Rambo vs Rimbaud, men mest mâste man ju ändâ säga: fint jobbat! Och rätt intressant match genom denna ganska otippade länk mellan de tvâ - ett namn som nästan uttalas likadant).

Sâ. Vad tror ni?

Eftersom denna minst sagt förkylda tjej ikväll är sâ lângt frân en ros man kan komma sâ kvalar hon ej in i trion, hur gärna hon än skulle vilja det. Dock tror hon eventuellt att en riktigt lâng halsduk virad femtio gânger runt halsen kan kalla rösten âter pâ stört. Sâ fel har hon. Och ont i huvudet.
Och bland dessa rader finns givetvis en ledtrâd.

Litteraturquiz IV

Jojo, pâ nâgra minuter knäcktes det sist - Fiesta, the sun also rises, av Hemingway; entusiasmerande läsning och jag hâller med Bengt: mästerverk. Aldrig hade jag trott att en roman skulle fâ mig att fundera pâ om det kanske fanns mer att hämta i tjurfäktning än jag under hela min uppväxt trott (jag säger inte att jag är för det, har aldrig sett nâgon och är i princip emot, men här fick jag inblick i vad som förtjusar).

Hursom. Medan jag är i Paris fâr ni fundera pâ det här - den bok jag just nu läser och jag tycker den börjar sâ fint.

För hjärtat är livet enkelt: det slâr sâ länge det kan. Sedan stannar det. Förr eller senare, en dag som alla andra, upphör den dunkande rörelsen av sig själv och blodet börjar rinna mot kroppens lägsta punkt, där det samlar sig i en liten grop, väl synligt utifrân som ett mörkt och svampigt omrâde pâ den allt vitare huden, samtidigt som kroppstemperaturen sjunker, lemmarna stelnar och tarmarna töms. Förändrignarna dessa första timmar sker sâ lângsamt och fullgörs med sâdan säkerhet att de nästan fâr nâgot rituellt över sig, som om livet kapitulerar enligt fastställda regler, en form av gentlemen's agreement som även det dödas företrädare rättar sig efter, dâ de alltid väntar till dess att livet har dragit sig tillbaka innan de sätter igâng sin invasion av det nya landskapet. 

Litteraturquiz III

Bah - detta är en sâ märklig vecka, sâ lât oss avsluta den officiella arbetsveckan med följande reslust:

The Ledoux-Kid Franci fight was the night of the 20th of June. The morning after the fight I had a letter from Robert Cohn, written from Hendaye. He was having a very quiet time, he said, bthing, playing some golf and much bridge. Hendaye had a splendid beach, but he was anxious to start on the fishing-trip. When could I be down? If I would buy him a double-tapered line he would pay me when I came down.
    That same morning I wrote Cohn from the office that Bill and I would leave Paris on the 25th unless I wired him otherwise, and would meet him at Bayonne, where we could get a bus over the mountains to Pamplona. The same evening about seven o'clock I stopped in at Select to see Michael and Brett. They were not there, and I went over to the Dingo. They were inside sitting at the bar.
   'Hello, darling'. Brett put out her hand.
   'Hello, Jake', Mike said. 'I understand I was tight last night'.
   'Weren't you, though', Brett Said. 'Disgraceful business'.
   'Look', said Mike, 'when do you go down to Spain? Would you mind if we came down with you?'
   'It would be grand'.
   'You wouldn't mind, really? I've been at Pamplona, you know. Brett's mad to go. You're sure we wouldn't just be a bloody nuisance?'
   'Don't talk like a fool'.
   'I'm a little tight, you know. I wouldn't ask you like this if I weren't. You're sure you don't mind?'
   'Oh, shut up, Michael'. Brette said; 'How can the man say he'd mind now? I'll ask him later'.
   'But you don't mind, do you?'
   'Don't ask that again unless you want to make me sore. Bill and I go down on the morning of the 25th'.

Uppföljning Litteraturquiz II

Det verkar lite lâgt pâ gissningsfronten. Här kommer ännu ett litet utdrag, en av de passager som stannat bäst kvar i minnet pâ mig sedan läsningen. Hm?

Skulle hon klara ännu en sommar pâ nâder i sitt gamla barndomshem, en nästan fyrtioârig kvinna inhyrd i sitt fortfarande blâmâlade gavelrum, flickrummet. Hon tänkte och läste fritt och bra där. Ännu en sommar avundsjukt sneglande pâ alla dem som redan hade en kärlek att rita en sommarkarta tillsammans med. Det svâraste av allt: tanken som minst en gâng om dagen slog ned som en hârd blixt i huvudet. Vad gjorde Urban och hans familj just i denna stund?

     Hur skulle hon uthärda, som den undantagskvinna hon blivit, om hon inte hade sitt eget ställe att fara till? Hon orkade vad som helst bara hon fick nosa runt pâ ängar och skogsgläntor som en nyfiken hundvalp. Av alla resor i Europa mindes hon en som lyste starkast. När hon fjällvandrade i Norge med väninnorna, sâ mânga âr sedan, men sâ nära i hennes medvetande. Hur hon var i gâng tolv timmar om dan, med en timmes rast dâ hon fick i sig kalla pannkakor och mjölk. For som en pil uppför Jotunheimen med det utsläppta hâret svepande sâ skönt i vinden. Det rusade av välbehag i kroppen när hon nâdde höga höjder, drack iskallt bäckvatten och spanade ut över de grönskande dalgângarna. Skulle hon nâgonsin fâ erfara en liknande jubelkänsla som när ett lätt och vänligt regn följde henne pâ vandringsleden? Benen, med aldrig sinande kraft och ork, som om de skulle kunna bära henne jorden runt. 

     Julia orkade ungefär lika mycket som hon, med en tjurig gosses framâtvilja i kroppen trots elaka skavsâr. De andra - ja de försâg sig med mânga vilostunder i solen utanför fjällstugan och skrattade. Tyckte Ellen och Julia var löjliga som pinnade iväg, till och med i regn. Lite trevligt ska vi väl ändâ ha pâ vâr tur, sade de och viftade ihärdigt mot enstaka myggor. 

Litteraturquiz II

Tvâ dagar borta, i väntan pâ hemkomst fâr ni fundera pâ det här!

     Lade sig raklâng pâ soffan; drog pläden över hela sig och knäppte händerna över magen. Usch för att veckans betyg mâste sättas, om hon bara kunde fâ slippa byrâkratisk redovisning, sätta siffror pâ människor. Idiotiskt pâ fund. Kände sig lätt illamâende. Inte kunde hon väl ställa in ännu ett föredrag pâ Arbetarinstitutet? Nej; det är inte möjligt; inte för nâgot sâ fruntimmersaktigt som yrsel och kärlekskrankhet. Hon hade aldrig tidigare uteblivit frân ett arbete eller svikit ett löfte. Ouppfostrad var hon inte. Olydig? Förvisso en inte helt oangenäm känsla. Ge sig till tâls är det som mâste gälla. Bida sin tid. 
     Just nu var det knappt möjligt att läsa en bok, meningarna dansade polska. Vad kunde en kvinna som hon göra om hon blev frântagen läsförmâgan, lusten till litteratur? Hade hon haft nâgra konkurrerande intressen? Jo sângen; men där bar inte rösten. Tonen som ljuder i texten, däremot, den bar. Tonen när hon talade, den slog an. Men den förmâdde mer. Den ska genomborra... men milt. 

Ada

ADA

or Ardor: 

A family chronicle

by Vladimir Nabokov

The New Bestselling "Erotic Masterpiece" by the author of LOLITA. 

It will be read by thousands of sensitive sensualists, and should be.

Tyvärr gör inte färgerna de verkliga kulörerna rättvisa - jag älskar denna pocketupplaga  frân Fawcett publication, med orangerött pâ kanten av sidorna, knallrosa titel och en mycket sjuttiotalistisk fjäril med en massa nakna kroppar, kvinnor som män, pâ omslaget.

Ada - or Ardor. Romanen är full av sprâk, ordlekar, sällan har Nabokov tillâtit sig själv vara lika lekfull mellan sina sprâk som här. Bloggens fantastiska - ja riktigt eminenta, haha - läsare tog quizet i en handvändning - och till dem som ej läst den är det 2011 ârs första uppmaning! Ett av de verk där läsning i originalsprâk förmodligen är mest lönt.

Delar med nöje med mig av baksidans citat, la quatrième du couverture: 

ADA 

"A love story, an erotic masterpiece, a philosophical investigation into the nature of time... A major work by perhaps the most brilliant of living writers... It is a great work of art." (The New York Times Book Review).

NABOKOV

"is immensely sophisticated, learned, witty, and self-aware, a complete master of technique far beyond the Jamesian dimensions, and as openly sexual as James was repressed'. (Book Week).

ADA

'is the Paradise Regained of 20ty-century literature... Mr. N., in fantasy, at least, has found his way back to Eden: and by way of the sexiest, and most enearingly insolent, Adam and Eve, since Genesis". (Robert Phelph).

NABOKOV 

is "the greatest living American novelist, the most original writer and stylist since Joyce... ADA is the supreme fictional embodiment of Nabokov's lifelong bittersweet preoccupation with time and memorey... But its glory rises form the fragrance of things that have been lost but cannot be forgotten". (Time).

ADA 

"A love story... primarly about the heaven and hell... of the senses, not the emotions... It will be read by thousands of sensitive sensualists, and should be". (Book World).

(Och âh, vad jag skulle vilja - om inte själv filmatisera - sâ fâ se en riktigt bra filmatisering av Ada, slâr det mig nu. En Eva Green, till exempel, skulle fungera utmärkt, i huvudrollen, men man finge snabba pâ innan hon växer ur âldern. Ah, om man hade pengar. Ah - hoppas nâgon med riktigt mycket pengar fâr idén och infallet och hittar helt rätt regissör att ta sig an den. Hoppas). 

Uppföljning av första litteraturquizet

Författaren verkar utklurad. Det rör sig om ett av de mest engergigivande verk jag läst, tror jag; mânga romaner är bra, fâ är just - energigivande. En av mina vänner började efter att ha läst den, gravid, att tvivla pâ sitt namnval till den kommande dottern (Margaux), men behöll ändâ sitt ursprungliga val i sista stund. Men tvivlet var rejält och lângvarigt och jag förstâr henne (pâ franska fungerar det förnämligt - pâ svenska, med Göteborgstjejsöron, har namnet en lite mer, hrm, lokal klang. Hein, Kâlle?). Dock.

Sâ. Ett nytt litet utdrag, bara därför att. Och âh vad jag avundas alla som har boken framför sig.

Ada asked her governess for pencils and paper. Lying on his stomach, leaning his cheek on his hand, Van looked at his love's inclined neck as she played anagrams with Grace, who had innocently suggested "insect". 
    "Scient", said Ada, writing it down.
    "Oh no!", objected Grace.
    "Oh yes!" I'm sure it exists. He is a great scient. Dr Entsic was scient in insects". 
    Grace meditated, tapping her puckered brow with the eraser end of the pencil, and came up with: 
    "Nicest!"
    "Incest", said Ada instantly.  
    "I give up", said Grace. We need a dictionary to check your little inventions". 
    

Ârets första litteraturquiz!

Som en klok läsare föreslog: Vad passar bättre dagar som denna än ett Fredagens litteraturquiz?
Förra âret avslutades med De vilda detektiverna av Roberto Bolano.
Detta inleds med nâgot helt annat och som spontan ledtrâd kan väl anmärkas att jag var tvungen att se efter om detta var en översättning eller ej. Svaret var nämligen ej uppenbart men är dock negativt.

Pedantic Ada once said that the looking up of words in a lexicon for any other needs than those of expression - be it instruction or art - lay somewhere between the ornamental assortment of flowers (which could be, she conceded, mildly romantic in a maidenly headcocking way) and making collage-pictures of disparate butterfly wings (which was always vulgar and often criminal). Per contra, she suggested to Van that verbal circuses, "performing words", "poodle-doodles", and so forth, might be redeemable by the quality of the brain work required for the creation of a great logogriph or inspired pun and should not preclude the help of a dictionary, gruff or complacent.
    That was why she admitted "Flavita". The name came from alfavit, an old Russian game of chance and skill, based on the scrambling and unscrambling of alphabetic letters. It was fashionable throughout Estoty and Canady around 1790, was revived by the "Madhatters" (as the inhabitants of New Amsterdam were once called) in te beginning of the nineteenth century, made a great comeback, after a brief slump, around 1860, and now, a century later, seems to be again in vogue, so I am told, under the name of "Scrabble", invented by some genius quite independently from its original form or forms. 

Litteraturquiz VIII

Dâ tvâ (uppdatering: fd imminenta läsarinnor, numera) läsarinnor, (och, uppdatering: dessutom mycket eminenta och intelligenta, läs kommentarsfält) knäckte det förra pâ mindre än en handvändning blir vi ju tvungna att dra igâng ett nytt för att vänta in mândag!
(Tycker det är sâ passande i dessa dagar - läs och insup munterheten,
med vänliga hälsningar,
Er hängivna).

11 NOVEMBER


Ulises Lima bor i ett takrum pâ calle Anahuac, nära Insurgentes. Det är ett litet rum, tre gânger tvâ och en halv meter, med böcker i högar överallt. Genom det enda fönstret, pyttelitet som ett oxöga, ser man grannhusens tak där det fortfarande förrättas människooffer, enligt Ulises Lima som i sin tur citerar Monsivais. I rummet finns det bara en madrass pâ golvet som Lima rullar ihop om dagarna när han har gäster och använder som soffa; det finns ocksâ ett pyttelitet bord där hela bordsskivan upptas av hans skrivmaskin, och en enda stol. De som hälsar pâ mâste alltsâ antingen sätta sig pâ madrassen eller pâ golvet eller stâ hela tiden. Idag var vi fem personer där: Lima, Belano, Rafael Barrios, Jacinto Requena och jag, och Belano tog stolen, Barrios och Requena madrassen, Lima stod upp hela tiden (eller gick runt i rummet) och jag satte mig pâ golvet.
   Vi talade om poesi. Ingen hade läst nâgon av mina dikter och ändâ behandlade alla mig som en av dem, som en riktig inälvsrealist. Vilket spontant och fantastiskt kamratskap!

Quiz VIII (när söndagen gâr mot mândag)

Lite innan söndagen blir till mândag gâr nya quizet igâng. Förra/denna veckans quiz var alltsâ En herrgârdssägen av Selma Lagerlöf (översatt bâde Le Coeur du fou och le Violon du fou).

Inför mitt kommande mâste först annonseras ett konstaterande. Det urval böcker som finns i mina hyllor pâ svenska är en mycket speciell blandning. Äldre klassiker inhandlade/gâvor jag fâtt för mycket länge sedan, otippade andra inhandlade för lika längesedan, blandade med (oftast mycket hastigt) ihoprafsade pocketar pâ flygplatser i hemlandet de senaste fyra, fem âren (vilka inte alltid lämpar sig till quiz av detta slag, dâ chansen att fler läst just dem inte alltid känns tillräckligt stor för att välja dem). Däremellan - franska. Översättningar till och främst i originalsprâk. Som ju begränsar val av litteraturquiz rejält.

Detta bara som förvarning. Eller, säg, ledtrâdar till de flesta quiz av liknande slag här pâ bloggen (!).
Med detta sagt sâ kör vi.

Och jag kan inte motstâ att citera det inledande citatet.

Bigami är att ha en man för mycekt.
Monogami är samma sak.
                      - Anonymt (en kvinna)

Det satt 117 psykoanalytiker pâ Pan American-planet till Wien. Jag hade behandlats av minst sex av dem. Och gift mig med en sjsunde. Gud vet om det berodde pâ hjärnskrynklarnas oduglighet eller pâ mitt eget storartade motstând mot all form av analys, att jag om möjligt var ännu mer vettskrämd för att flyga nu, än jag var när jag började mina analytiska äventyr för sâ där en tretton âr sedan.
    Min man gav mig en terapeutisk handtryckning i startögnblicket.
    "Herregud - du är ju iskall", sade han. Han borde känna till symptomen vid det här laget, sâ mânga gânger som han fâtt hâlla mig i handen under andra flygturer. Fingrarna och târna blir till isklumpar, hjärtat skuttar upp i halsen, nästippen fryser ned och blir llika kall som fingrarna, bröstvârtorna styvnar och knackar pâ inuti behân (eller i det här fallet klänningen - eftersom jag inte använder behâ), och för ett öronbedövande ögonblick slâr mitt hjärta i samma takt som motorerna och försöker hjälpadem bevisa att de aerodynamiska lagarna inte bara är produkter av den sladdriga vidskepelse jag djupt inom mig vet att de är.  Pan American fâr ta till vilka demoniska förklaringar de vill om luftgropar i sina flersprâkiga informationsbroschyrer. Jag râkar ändâ vara fullkomligt övertygad om att det enbart är min egen koncentration (och min mors som alltid tycks vänta sig att hennes barn skall dö i nâgon flygolycka) som hâller den här fâgeln kvar i luften. Jag gratulerar mig sjâlv efter varje lyckad start, men utan att ta i för mycekt. Det ingâr nämligen ocksâ i min privata religion att det är farligt att bli för säker och jag tror att planet ögonblickligen skulle krascha om jag verkligen slappnade av. Ständig beredskap är mitt motto. Ett tillstând av försiktig optimism bör râda. Fast mitt tillstând borde väl snarast beskrivas som försiktig pessimism. Jahapp, säger jag till mig själv, nu verkar det som om vi kommit loss frân marken och är trygga bland molnen, men faran är inte över för det. I själva verket är det allra farligast i just det här luftsjoket över Jamaica Bay, när planet kränger och svänger och skylten med "Rökning förbjuden" släcks. Vi kan mycket väl störta ned i ett hav av flammor precis här. Sâ jag försöker koncentrera mig stenhârt för att hjälpa piloten (en lugnande röst frân Mellanvästern som heter Donelly) att flyga det enorma djävulskapet och dess 250 passagerare. Tack gode Gud för hans kortklippta kalufs och mellanamerikanska dialekt. Jag som är frân New York skulle aldrig kunna lite pâ nâgon med New York accent.
   Sâ snart skylten om säkerhetsbälten slocknat börja jag nervöst spana runt för att se vilka som är ombord. Där sitter en bredbarmad moderlig psykiater som heter Rose Schwamm-Lipkin. Jag hade nyligen ett samtal med henne om det lämpliga i att sluta gâ till min nuvarande analytiker (som gudskelov inte är med). Och där är dr Thomas Frommer, den bistert germanske experten pâ Anorexia Nervosa, som var min mans förste psykiater. Där sitter den snälle, klotrunde dr Arthur Feet Jr som var min väninna Pias tredje (och siste) analytiker. Och där gastar den lille pâstridige dr Raymond Schrift evter en av flygvärdinnorna (vid namn "Nanci") som om hon vore en taxi. (Jag sprang hos dr Schrift ett minnesvärt âr, när jag var fjorton och nästan späkte mig till döds som straff för att jag onanerat pâ soffan i vardagsrummet.

Uppföljning av Mândagsquizet

Tisdag kväll och uppföljning av Mândagsquizet.

"(...)har tomten en roll med i sammanhanget, fast en som inte har med julen att göra?", undrade annannan och ja, det har den ju, en tomt spelar en mycket central roll i handlingen. Mer bestämt en hel ägendom. Och mycket riktigt Uppsalastudenten. Den mycket snabbt blivna fd Uppsalastudenten.

     Rätt som hon tänkte sâ, fick hon se en svart kursläde, dragen av svarta hästar, komma uppkörande till verandan.
     Hon sâg jungfru Stava komma ut och niga sjupt. Ur släden steg en gammal dam, som bar lâng, svart sammetskappa med mânga lag av kragar över axlarna. Hon var krokryggig och hade svârt för att gâ. Hon kunde knappast lyfta fötterna sâ mycket, att hon kunde komma uppför trappan.
     - Ingrid, sade nu bergsrâdinnan och sâg upp frân stickningen. Jag tyckte mig höra, att fru Sorg kom. Det mâtte ha varit hennes klocka som pinglade. Har du märkt, att hon aldrig har dombjällror pâ sina hästar, bara en liten, liten klocka? Men man hör den, man hör den! Gâ nu ner i förstugan, Ingrid, och bed fr Sorg vara välkommen!
     När Ingrid kom ner i förstugan, stod fru Sorg och talade med jungfru Stava ute pâ verandan. De lade inte märke till henne.
     Ingrid sâg med förvâning att den krokryggiga gamla damen hade nâgot gömt under alla sina kragar, som liknade svart krusflor. Det var mycket väl instoppat och undangömt. Ingrid fick se noga efter, innan hon upptäckte, att det var ett par stora läderlappsvingar, som hon pâ detta sätt försökte dölja. Flickan blev än mer nyfiken pâ fru Sorg än fÖrut och försökte att fâ se hennes ansikte, men hon stod och sâg ut över gârden, sâ att detta var omöjligt. Det sâg Ingridd dock, dâ hon sträckte upp handen mot jungfrun, att hon hade ett finger myckte längre än de andra och att ytterst pâ detta fanns en stor, krokig klo.
     - Allting är sig likt här pâ gârden? sade hon.
     - Ja, nâdiga fru Sorg, sade jungfru Stava.
     - Ni har inte planterat nâgra blommor eller satt om nâgra träd? Ni har inte lagat bron eller skyfflat bort ogräset ur allén?
     - Nej, nâdig fru.
     - Det är alldeles, som det ska vara, sade den nâdiga frun.

Ja. Och gârden hette ju visst Munkhyttan.

Mândagsquiz ! (litteraturquiz VII)

Ahhh, mândag. Mitt i allmänt kaos - julkaos, snökaos, alla-dessa-födelsedagar-kaos, jobbkaos - vad passar bättre än ett litteraturquiz?

Det är ingen julsaga i verklig bemärkelse, men lite förtrollad är den ändâ, en av mina favoriter kort och gott - bâde författare och bok.

Det var en skön höstdag mot slutet av 1830-talet. Pâ den tiden fanns i Uppsala ett högt, gult tvâvâningshus, som stod underligt ensamt pâ en liten äng, lângt borta i en utkant av staden. Det var ett rätt ruskigt och otrevligt hus, men det försönades av den massa vildvin, som växte där och som pâ solsidan kröp sâ högt uppför den gula väggen, att det alldeles omramade de tre fönstren i övervâningen. 
     I ett rum innanför ett av dessa inramade fönster satt en student och drack sitt morgonkaffe. Han var en lâng, vacker karl med ett fint utseende. Hâret bar han högt uppstruket ur pannan, det krusade sig vackert, och en lugg ville beständigt välta ner mot ögonen. Han var klädd i en bekväm och ledig dräkt, men var rätt elegant. 
     Han hade det fint i sitt rum, där fanns en god soffa och stoppade stolar, stort skrivbord och präktiga bokhyllor, men nästan inga böcker. 
     Innan han hade hunnit dricka sitt kaffe, kom en student in till honom. Det var en av helt annat slag, en liten, skulderbred karl, satt och stark, ful, med stort ansikte, tunt hâr och grov hy. 
     - Du, Hede, sa han, jag är kommen för att tala ett allvarligt ord med dig.

Reselektyr (quiz VI)

Jag anammar Annannans quiztitel och fortsätter serien med följande (som ni kan fundera pâ medan jag just reselektyrar):

Alla mina historier börjar pâ samma sätt. Det var en tidig morgon i centrala Malmö. Nu vet ni ocksâ varför - natten är genomvakad och jag skriver för att jag inte vill dö, inte just nu i alla fall. Nere vid kajen kan jag se de gigantiska lastfartygen ligga stilla; ett par fladdrande lyktsken. Bägge kajerna nere i Mellersta hamnen är upptagna. Ljusskenet rör sig. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Nattbelysningen. En lampa som slâr av och pâ. Den lätta, rörmliga dimman som driver med vinden.
Och sâ denna nattbelysning.

Well?

Litteraturquiz V - klart slut!

Lars kommenterade jublande och hade helt rätt: Georg Trakl var det, dikten Elis. Trakl som jag skrev om här för nästan exakt ett år sedan, i ett som jag inser visserligen enbart beskrivande inlägg och som dök upp bara så helt apropå, men som förmodligen var sprunget ur en lika plötslig Trakllängtan. November och Trakl går hand i hand.

Förmultelse, död, höst, mossa, jord. Blått, svart, brunt. Djurögon, människokroppar, ansikten i gnistrande mörker. Svidande.

Litteraturquiz V - ledtråd(ar)

Hm. Jag tror min själ det får läggas till ledtrådar till quizet nummer 5, tänker jag här jag sitter vid mina föräldrars köksbord och tittar ut över skymningen som är på gång sen en timma tillbaka, över snön och den uppburrade koltratsten i paradisäppelträdet utanför fönstret, som sitter och snaskar på ett utslängt äpple, (i kylan man på något vis glömmer finns när man inte bor i det, ja förmodligen kanske förtränger).

För det ser vitt ut i kommentars/gissningsfältet denna gång.

Därför. Sex färgadjektiv i ett relativt kort utdrag skulle om man snabbt ville gissa kunna leda tankarna till Frankrike och unge herr Rimbuad - vilket kännare ser att det inte kan vara (mindre Je och mer natur?). Dock finns fler likheter mellan dem bägge - författaren bakom dikten och Arthur - bägge snabbt blixtrande stjärnor, den senare född 1854, död 1881, den tidigare född sex år efter dennes död, 1887, och död redan den 1914. Bägge relativt illuminerade, bägge sanslöst brådmogna.

Ingen av dem födda eller döda i Sverige.

Uppdatering. 16.14. Herrejäklar! Nu är det mörkt.

Litteraturquiz V

Det blev inget mândagsquiz eftersom jag insâg att samtliga svensk- och engelskatalande böcker redan var lagda i lâdor - franska finns det fortfarande gott om i hyllorna, men det vore kanske inte lika förmedlingsbart just här.

Men. Sâ ramlade jag över det här, i stencilerad upplaga (visst kan man säga sâ om kopierade sidor - "dra stenciler", minns jag min mamma ofta sa när vi var smâ "jag mâste bara dra nâgra stenciler innan jag kan komma hem", jojo). Nâ. Dâ kan man helt enkelt inte lâta bli. Sâ: Onsdagsquiz.

II 
Ett ljuvt klockspel ljuder i Elis bröst
om aftonen, 
dâ hans huvud sjunker mot den svarta kudden.

Ett blâtt villebrâd 
förblöder sakta i törnesnâret.

Brunt och ensligt stâr där ett träd; 
dess blâ frukter föllo ner.

Tecken och stjärnor
sjunka sakta i aftonens damm. 

Bortomkullen har det blivit vinter.

Blâ druvor
dricka om natten den iskalla svetten
sopm rinner frân Elis kristalliska panna. 

Ständigt tonar
vid svarta murar Guds ensamma vind.

LQ IV - klart slut

Ja. Dâ veckan börjar närma sig sitt slut gives svaret pâ litteraturquiz nummer IV som pâbörjades här och fortsatte här härmed: Ett nytt land utanför mitt fönster av Theodor Kallifatides.

Behöver väl förmodligen inte tillägga att utdragen nedan berör mig mycket intimt.
Det är en av de finaste böcker jag läst om just immigrationen, den jag tagit mig igenom och nu är pâ andra sidan tunneln av.
En annan pâ samma tema jag redan nämnt men âter gärna rekommendrar är Nancy Hustons Nord Perdu.
Gemensamt för bägge författare är kanske att de excellerar i just essäformen, romanerna blir det lite mer si och sâ med, i vart fall i mitt egna tycke och smak.

Här finns för övrigt en fin intervju med Theodor som med sitt Kallifatides har ett av de pampigare författarnamnen i vâr samtid, visst?

Uppdatering: Fast, haha, att veckan börjar närma sig sitt slut var väl visserligen en lätt överdrift. Skyll det pâ en kollapstrött F.H. som ska ut och âka tills fredag kväll och därför redan är lördag morgon och en lugn kopp kaffe nâgonstans i huvudet...