Den osminkade sanningen - morgonfundering.

Godmorgon.

"Men det vet du nog att Trotzig hela sitt liv var katolik", skrev Gabrielle i sin kommentar nedan. Det kanske jag läste, en gâng där lângt borta pâ gymnasiet eller sâ, men det har jag isâfall glömt bort (som sâ mycket annat) sâ som omedelbart svar pâ frâgan mâste jag säga nej. Kommentaren fick mig att fundera över detta och om hur jag har full koll pâ exempelvis Paul Claudels katolska tro, hur det färgat hans författarskap, men Trotzig, oh nej. Stora hâl, skrev jag om tillbaka, och det är precis vad det handlar om. Stora hâl, dock fyllda med en massa annat, skall tilläggas - direkta konsekvenser av att jag - kommentaren fâr mig att tänka pâ det denna morgon, en fundering framkallad ocksâ av helgens besök i form av min far - nu inom mycket kort konkret och inte alls relativt sett bott halva mitt liv i Frankrike och inte i Sverige. Jag har gjort allt av "det vuxna" man gör i ett liv i detta land. Studerat, hyrt lägenheter, köpt lägenheter, arbetat, utarbetat och skrivit under diverse kontrakt, skrivit in barn pâ dagis, ja, fött barn, ordnat med försäkringskassa, köpt datorer, gift mig, läst in mig en hel del pâ arbetsrättslag, gâtt till läkare, öppnat en butik, gâtt till notarium publicus. Läst, läst, läst, och specialiserat mig pâ dessutom fransk litteratur och medeltidsfranska nâgot som blir väldigt franskt dâ de grâter, fransmännen, över den förlorade storhetstiden, ja som ju tills för alldeles nyligen var deras verklighet, (men dessutom, ocksâ, dâ den franska litteraturen är vansinnigt rik). Hur allt det där ovan gâr till, i verkligheten, i Sverige, ja det har jag ju faktiskt i stort sett bara en teoretisk bild av som jag läst och diskuterat mig till. Sâ mycket lämnat bakom mig.

Dâ blir man som man blir, inte bättre, inte sämre, som man blir. Och det där med Trotzigs katolicism, som sâ mycket annat, hamnar i skymundan. Det blir en märklig uppdelning. Det i mig som tillhör barndomen uppväxten, tonârstiden och förberedelsen inför livet - som man sâ storslaget kallar det, där i "pre-vuxen-livet", är svenskt. Allt därefter kommer frân Frankrike, där jag ju dessutom upplevt allt frân en invandrads perspektiv, nâgot som märker en för evigt pâ sitt speciella sätt.

Vargas Llosas invandrade peruvian i Den stygga flickans rackartyg säger nâgot som att "hans egna varelse (i och med faktum att ha bott utomlands större delen av sitt vuxna liv) blivit sâ tunn". Jag förstâr precis hur han menar. Sâ tunn, vad gäller det nationella, det givna, det icke ifrâgasatta, alla aspekter man fötts in i - och samtidigt sâ väldigt precis tvärtom just pâ grund av. Eller tack vare.

Vad gäller litteraren, den svenska, är jag en baddare pâ de som intresserat mig pâ vägen, resten gäller det att ta ikapp vilket jag försöker när tid ges. Pâ samma sätt som jag för nu sex âr sedan insâg att jag helt tappat den svenska skriften, mina satsbyggnader var katastrofala och mycket franska, vilket blir helt fel, tro mig, men det är bättre numer. Den svenska litteraturhistorien stâr här i band och bara väntar pâ mig. Och snart leverans av Trotzig. Ett liv är i de bästa fall lângt.

Det man är. Det man inte är. Det man tror sig vara.

Kaffet smakar dock ypperligt gott denna morgon. Bättre än pâ länge.

Saker värda att sakna.

Vissa dagar slâr saknaden in. De är fâ till antalet, dagarna, men de finns.
"...Och nu är det snart hockeyfinal, Sverige-Finland", sa syrran och vi la pâ.

Och mitt hjärta grâter lite. Men bara lite.

Klickade sekunden därpâ in mig hos Peppe pâ Livet & Helsingfors och hjärtat blev än mer blödigt.
En kall öl och hockey. Âh. 

(Alltmedan Lillan cyklar runt här och sjunger "Petit papa Noël" sen imorse. "Lilla jultomten, när du kommer ned frân himlen sâ glöm ej osv...". Lât oss säga att vi tröstar oss med att nästa generations hjärta ej kommer grâta över detsamma).

Det funkar!

Âh vad jag längtat efter fil, kefir och allt vad det heter under âren.
Âh vad det är slut med det frân och med nu!
Varför?

Tag en liten pâse ekologiskt kefirpulver frân den nästgârds lokala firman jag var lite skeptisk mot.
Häll det i lite mjölk och blanda och sedan ned i en 1 liters mjölkflaska. Skaka.
Stâ framme 1 dygn.
Ställ in i kylskâp tills kyld.
Klart.

Oslagbart. Och, inte heller sämre, sâ ekonomiskt sâ det är löjligt.

Morgonfundering, 2.

Âh, sâ fint hon skriver, Charlie. Om ârstiden som hastar pâ en, om irrfärden som blir vallfärd, om resan viktigare än mâlet, nâgot redan Montaigne visste alldeles utmärkt.

Och jag tänker pâ oss, alla vi nordbor. Som har ârstiderna sâ till den grad inpräntade i oss, som har naturen som präglat oss kanske mer än vâra föräldrar. Det är svârt att säga vad det är att vara svensk, men ett är säkert - vi har ögon känsliga för grönt, som Annannan sâ fint uttryckte det häromsistens. Och vi lever upp med vâren, likt den natur som omger oss. Vi anser vâr natur och dess förlopp som normalitet. När det är sâ mycket extremitet det bara kan bli.

Den lânglivade vâren, som följer den mer än lânglivade vintern. Som följs av den kortlivade sommaren, och en lâng höst. Och hur det än är sâ förtränger vi allt utom den lânglivade vâren. Och de lätträknade sommardagarna. Naturen är ändâ för finurligt konstruerad.

Note to self: Apropâ det Charlie skriver - att man vinner nâgra mânader apropâ vâr här jämfört med norröver. Men att man ocksâ förlorar den igen dâ allt gâr sâ in i norden (!) snabbt och sâ är det över. Det bästa man kan göra är att ta en tur norröver i Juni. Det har jag lyckats fâ till en gâng under mina femton bortvarandes. Dâ har man vunnit dubbelt upp och fâr lukta pâ syrener och förgätmigej än en gâng pâ ett och samma âr.

F som i fin dag. Och eventuellt ocksâ som i halv-fransyska.

Hon (i bilen): Men jisses, det är ju inte klokt vad GRÖNT det är överallt!
Han: (...)
Hon: Du har hört den meningen förr menar du? Men det ÄR verkligen inte klokt.
Han: Man fâr nog vara svensk för att tycka det inte "är klokt". Det är rätt normalt att det är grönt om du frâgar mig.
Hon: Precis sâ här är det i början av juni, i Sverige, mot sommaravslutningen. Smörblommor, syrener, klöver - och just detta jätte-gröna... Du har hört det ocksâ förut, menar du...
Han: Typ sjuhundrafemtio kanske. Hur länge var det du sa du bott i Frankrike?
Hon: Eh. Femton. (Men det är ju det som är det fina - jag kommer aldrig sluta förundras).

Fransyska... Sssss!

...Världsproblem och slutsats.

Alltsâ. Jag som sâ stolt* sprang in pâ den enda affären som kunde tänkas ha pâskägg**, ni vet i kartong***... sâ var de slut****.

*eftersom jag brukar ha fyrtio liknande idéer i veckan varav jag lyckas förverkliga kanske tvâ?, var jag - stolt.
**enda som kunde tänkas, dâ pâsk inte är riktigt samma grej i detta land. Här är det mer choklad som gäller, sâ pâskägg letas snarare i chokladaffärer.
***eh...? i kartong? har de övriga butikerna svarat när jag ställt min korkade frâga - alternativt: "nej, jag har bara ett och det är det som är i skylten... och som bara skyltas med". Mao var det här eller ingenstans...
****a) pâskägg i kartong är en hit, kanske till och med ârets pâskgrej, även här. b) mina pâskäggsidéer gick ât pipsvängen. Och - just här GÂR det ju faktiskt inte lika bra med selleri.

Förtydligande till dagisinlägget

Bara lite snabbt och ursäkta om nedan blir rörigt, men med lite tid och en samtidig lust till klargörande av nedan inlägg fâr det bli det eller inget och därför det.

Jag anser självklart inte att "bara för att Sverige har en bra barnomsorg och andra sämre har man inte rätt att klaga".
Men rörs heller inte i ryggen av "Och man borde sluta tjafsa om lika lön eftersom kvinnorna i Afghanistan tvingas gå klädda i heltäckande slöja". - liknande kommentarer tycker jag är att ta ett stort steg bort frân det jag försökte, kanske med lite klampande fötter, diskutera.

S:s kommentarer - som själv arbetar inom barnomsorg - gladde mig däremot mycket: Hon menade bland annat att man alltid kan bli bättre.
"Det finns fortfarande många områden som behöver utvecklas inom svensk förskoleverksamhet, vi som är verksamma där har höga krav på oss och arbetar ständigt för att utveckla kvalitéten ur många perspektiv. Vi ser inte oss själva som främst "barnpassare" (vilket ju är fallet i många andra länder) utan är i många fall lärare med 3,5 års utbildning i ryggen och därför tycker jag att det är bra med debatter kring förskolans verksamhet, även om den redan är bra på många sätt", skriver hon.
- Vilken toppinställning! Som förälder kan man givetvis inte annat än att bocka och buga.

Men det är ju just det: debatten rör inte främst detta. Min irritation provoceras främst av att det skall finnas norm som säger: barn mâr bäst av att hämtas tidigt och att vara med sina föräldrar framför andra vuxna, punkt - att man därmed delar in världen i "fult och fint" och sätter press pâ föräldrar enligt en sorts normer.
Gömmer inte detta dessutom ofta idén att det vore ett nedbyte att lämna sitt barn pâ dagis istället för att ta hand om det själv? För mig är det ofta tvärtom! Jag har ju fantastiska pedagoger som helhjärtat tar hand om min Lilla (vilket ofta, men inte alltid, är fallet vad gäller mig själv, hrm hrm - och ni? handen pâ hjärtat tjejer och killar?!).

Tvâ mycket nöjda tjejer - Lillan och bästisen L - strax före hämtningsdags.

S kommenterar vidare: "Kanske hänger tidshetsen ihop med föreställningen att det bara vore barnpassning eller förvaring? Även om folk vet rent intellektuellt att förskolan är något annat idag verkar det vara svårt att "tänka om".

Som fd dagisbarn själv, som älskade sitt dagis, och här pratar vi en herrans massa âr tillbaka i tiden (!) kan jag bara tala frân egen erfarenhet och intyga om att det - med den värld jag växte upp i som stöd - inte ens handlar om att behöva "tänka om". Det var ju jättebra redan dâ! 
 
Jag tycker allt detta moraliserande är dels onödigt skuldbeläggande gentemot andra föräldrar, dels ett slag i magen gentemot de personer som vi inte kan vara nog tacksamma emot: Samtlig personal inom barnomsorgen.

Annannan, som ocksâ är "utomländare" kommenterar vidare om att reglerna är olika i olika länder och att "vad jag förstår tillåter inte svenska barnomsorgsregler att man handlar innan man hämtar på dagis, eftersom dagis är till för att man ska kunna arbeta, inte för att underlätta ens liv rent allmänt".
Vilket är sant, men inte i hela Sverige lär vi oss av S - och där det är det vore väl det en debattfrâga i sig: Pâ vilket sätt mâr ett barn bättre av att hämtas tidigt och följa med och handla än att vara kvar pâ dagis i trygg miljö med andra barn och uppmärksamma vuxna?

Under kvällen efter inlägget funderade jag vidare pâ frâgan och faktum är att det är Normen som sâ absolut skall respekteras som moraliseras - och aldrig relativiseras - som är kärnan till det som irriterar mig. Och ocksâ pâ att det som i den här debatten ses "problematiskt" i Frankrike är norm, dvs än gâr Lillan pâ dagis, men om ett halvâr börjar hon Ecole maternelle, första ledet i skolan, och dâ FÂR jag inte hämta förräns tidigast 16.45, sâ är det med det och de ska vara där senast 8.40. Nâgot som talas om i termer som horribla "heltidsarbetsdagar för barn" i Sverige.

Vidare läste jag i kommentarfältet till artikeln jag länkade till kommentarer som: ”och tänk alla ni hemska som lâter era barn vara länge pâ dagis: ni kommer vara de föräldrar som inte har en bra relation till era barn, ni kommer sitta där ensamma pâ äldreboendet”.
Tänk om det vore sâ enkelt att en bra relation endast är = mycket tid tillsammans. Jag är fullkomligt övertygad om att jag och min dotter kommer ha en jättebra relation – och finge vi nu inte det där lângt bort i framtiden, sâ inte beror det dâ pâ att hon nu har lânga dagar pâ dagis!

Sâ. Nu gâr vi vidare! Lämnar er med underbara och nu utslagna magnolior.

Dagisdebatt - what?

Jag har förstâtt att det râder dagisdebatt pâ hög nivâ ungeför överallt i Sverige. Hittills har jag bara gâtt sâ lângt som att förstâ det, mycket medveten om att läser jag mer än sâ kommer jag bara bli irriterad, ungeför som det var pâ den tiden dâ Lillan var nyfödd och jag läste om mammaledighet och pappaledighet och alla mâsten och bästan och amning och ersättning som gapas ut i precis varje media som finns i det lângsmala landet uppe i norr.

Genom en länk till en länk läste jag det här, Sofie Stridsman i Expressen, som skriver en ganska sund krönika om frâgan.

Dock mâste jag bara tillägga - och kanske kan det lugna nâgon stackars mamma eller pappa däruppe, vad vet jag - att jag själv, som invandrare i detta mindre lângssmala och betydligt större och resursfattigare land i liknande frâgor (i Paris finns dagisplats ât 4% av alla barn), har en helt annan syn pâ saken. Det vill säga: Debatt om att hämta eller lämna tidigt: What?

Var glad att du har en dagisplats öht. Har du möjlighet och/eller vilja att hämta tidigt, fine. Själv hämtar jag alltid vid stängning, 18.30, om jag ens kan hämta, annars hämtar en ung studentska i mitt ställe, som jag betalar för att göra det, vid samma sena tid. (Vi lämnar henne visserligen ganska sent, ofta vid tio, men hon är nu i en fas när hon ber om att sätta pâ sig skorna sâ snart hon gâtt upp sâ det lär snart bli ändring pâ det med).
Ett: Annat är inte möjligt i mitt liv och jag skiter därmed fullständigt i när andra föräldrar hämtar sina barn, vad som gäller är att se till att det fungerar och att Lillan har det bra.
Tvâ: Lillan stortrivs pâ dagis, är en ytterst sund liten tjej, äter sover och utvecklas bra, älskar att leka, älskar att läsa - är just nu med dagis pâ biblioteket - älskar sina kompisar pâ dagis, sina dagisfröknar, vi rabblar dem allesamman, alla namnen, varje kväll, som insomningsramsa, det bästa hon vet.

(Och jag tillägger förresten gärna att även om jag hade haft möjlighet att hämta tidigare sâ hade jag förmodligen inte gjort det, i vart fall inte var dag, dâ varje minut av tid till annat i mitt liv är ovärderlig - och "annat" kan här läsas dels som läsning eller roliga saker som att gâ och handla vilket tas upp i debatten - jag förstâr inte alls varför man hämtar sitt barn för att gâ och handla när det gâr fyrtio gânger snabbare att göra det utan och barnet under tiden har det mycket bättre pâ dagis).

Resten är bara i-landstjafs och att vuxna människor ens orkar tycka om när ANDRA hämtar sina barn, att det i denna debatt finns ord som "fint" och "fult", "dâligt" och "bra", istället för olika förutsättningar och/eller intresse är helt enkelt mer än vad som kan gâ in i mitt huvud.

Sâ. Phu. Nu ska jag âtergâ till att inte läsa nâgonting mer i frâgan och lâtsas som att liknande debatter inte fanns för att slippa skämmas över liknande inskränkthet (ja, sâ illa är det).

Hemma igen - och länktips!

Ja, det var det. En intensiv dag gâr mot sitt slut och mer om det en annan gâng eller kanske inte.
Intensiva dagar ger ickeintensivt bloggande. Dock inte läsning av bloggande, vilket gâr utmärkt även under tâg- och flygresor, höll jag pâ att säga, det första givetvis sannare än det andra.

Givetvis gladdes jag av att den Blinde Argus, genom Andreas Björsten, uppmärksammade Göran Rudlings blogginlägg pâ Samtycke: nu. (Och intressant och värt att notera är dessutom att Göran Rudling skriver pâ just den här siten). I det egna bloggandets stund ser jag att Gabrielle Björnstrand spunnit vidare angâende rättvisa för kvinnor Och män - ett ämne som av ännu ej helt klara anledningar ligger mig mycket varmt om hjärtat och som det skrevs en början till om här (även om jag tror mig veta grunden till en hel del av dem, vilket är en helt annan frâga). Göran Rudling noterar hur "neutralt" svenska tidningar behandlat frâgan (situationstecken dâ just ett neutralt förhâllningssätt i liknande frâgor är just allt utom neutralt. Neutrala var vi även dâ tyskarna tog tâgen genom Svedala, inte sant).

Lika neutrala som vi ocksâ var när vi sâlde och säljer alla dessa vapen. Nâgot Bodil Malmsten lyft fram genom att citera en alldeles pâ pricken-ig text skriven av Marianne Höök, Ur älgarnas liv, där hon refererar till marknads- och försäljningsansvarigas entusiasm inför produkten under ett besök pâ Bofors - och hur alla senare unisont beklagar sig över en stackars älgko som sârats av produkternas kulor. Mycket, mycket läsvärt.

Dagens citat av ett citat!

Kommer frân fransksprâkiga bloggen Down in the street below som citerar France Inter's program L'humeur vagabonde frân slutet av förra âret (som kommentar till ett tal hâllet av Mitterand).

Jag är vanligtvis inte en omtyckare av dâtid, och man kan givetvis tycka vad man vill om kungadömet Mitterand i övrigt, men.

Snabb översättning:
"Det var âr 1993, pâ den tiden dâ vâr statschef fortfarande brukade en flytande och välskött franska, invigde en universell kulturakademi, citerade Baudelaire utan att det tycktes tillgjort, ansâg att artister och intellektuella spelar en essentiell roll i ett folks liv, och inte bara hade läst men förmodligen ocksâ läst om la Princesse de Clève. 
Sen är det klart... detta skedde under förra seklet, pâ den tiden dâ en politikers succé ännu inte mättes i storleken pâ hans Rolex (...)."

Uppdatering: Med tanke pâ vad som händer i Libyen idag och med tanke pâ hur mycket mer än väl herr Kadhaffi blev kungligt mottagen av ovan nämnde Rolexbärare för inte alls länge sedan, bateau Mouch turer pâ Seine pâ tu man hand och allt vad det var, tycker jag detta inlägg kom mycket passande i bloggens interna kronologiska ordning.

Nu vaknar Sverige - Assange

Svd har idag en artikel som väl sammanfattar det som varit nyheter utomlands ett bra tag och som vi här diskuterade här. Men hellre "det var väl pâ tiden" än aldrig, kanske? (Tack Karin för länken).

Kanske är det som speedat upp frâgan i Sverige nu att bâde âklagare Sven-Erik Alhem skrivit en rapport för att stödja Assanges försvar, menandes att om det varit han som hâllit i fallet sâ skulle det förmodligen behandlats annorlunda, samt att fd lagman och tidigare ordförande för medborgarrättsrörelsen Brita Sundberg Weitman vittnat pâ försvarets sida och menar att Marianne Ny har tappat perspektiven efter att ha arbetat väldigt mycket med sexuellt vâld mot kvinnor, vilket vi kan läsa mer om bla här (och vilket väl visar pâ hur extremt komplicerat fallet är). Samt självklart att det nu drar ihop sig pâ allvar...

Länktips - svenskt medborgartest

Mycket tänkvärt inlägg hos Lars H. Gustafsson angående ett eventuellt kommande medborgartest i Sverige.
När ni läst det rekommendrar jag också att läsa uppföljningen.

Det där med integrering

Apropâ nedan inlägg, samt lite annat.

Ikväll hade jag tillfälle att tala med en svenska som kom ned till Frankrike för sjutton âr sedan, nitton âr fyllda. Hon frâgade mig (som alltid, skall tilläggas, svenskar emellan):
"Längtar du aldrig hem?"
(Nej, inte särskilt, speciellt inte nu längre).
"Och du kommer inte flytta tillbaka?"
(Nej, det tror jag inte. Och du?).

"Jo", "svarade hon, det tror jag nog att jag kommer, jag vet inte än när, men en dag ja. Eller, ja... Man är ju lite le cul entre deux chaises" - dvs, rumpan sitter pâ bägge stolarna, säg, man riktigt känner glipan dememellan, det är inte att det skaver, men det känns, tillägger undertecknad.

Och, jag menar, jag har ju aldrig varit vuxen i Sverige.
Välkommen, dâ är vi tvâ, svarade jag.

När vi lagt pâ funderade jag vidare. Bland annat över vad det är som gjort att jag inte längre svarar som hon, hur det kommer sig att jag är sâ säker i mina svar (och, nej, sällan att jag ville flytta hem, men klart jag längtade och längtar inemellan, främst efter stunder, lukter, ja ni vet, och kommentaren att "jag ju aldrig riktigt fâtt veta hur det var att vara vuxen "därhemma"" vet jag inte hur mânga gânger jag tänkt - dvs, nâgot har man ju lämnat bakom sig när man for, men man vet inte alls vad man skulle levt om man blivit kvar istället).

För det första tror jag att det gjorde mig gott att först gâ in stenhârt och dâ säger jag stenhârt med integreringen. Jäklar alla svett och târar under universitetsâren. Hur jag tappade bort mitt eget sprâk ganska rejält pâ vägen (svenska tjejen jag talade med har gâtt samma väg, sâ lângt, och jag riktigt hör den franska klangen i hennes sprâk - riktigt sâ "illa" gick det aldrig för egen del). För att inte tala om engelskan.

Hur jag under alla de âren, för de var mânga, stötte i frân mig absolut allt svenskt som kom i min väg. Ville inte veta av, ville inte känna mig del av.

Hur jag, därefter, hade turen att genom mitt jobb bli tvungen att âterknyta kontakt med svenskan och Sverige - men som en utlänning bland de andra "nerifrân" (som alla kallas, i Sverige, sâ fort man talar dotterbolag nedanför säg Danmark, för de nordiska de är ju ändâ faktiskt "nästan").

Idag är min svenska tio gânger bättre än den var för fem âr sedan, dâ jag inte förstod vart den tagit vägen, dâ jag skrev svenska pâ franskt vis, jag som ändâ haft bra betyg i svenska, alltid. Och jag är jätteglad och tacksam för det.

Tredje steget och kanske det viktigaste, i vart fall i min värld, i mitt liv, var faktum att fâ en Europa post. Att komma ur dikotymin Sverige vs Frankrike, Frankrike vs Sverige. Hur gott det gjorde mig att se hur nära, som person, jag var mina spanska kollegor - med vilka jag känner mig mycket mer hemma som arbetande än bland de svenska och de franska (arbetslivet i Frankrike, jag mâste ju säga att i det är jag ett UFO, totalt svensk med respektlöshet inför hierarkin och det är inte alltid det enklaste - speciellt inte ens för de som jobbat under mig, konstigt nog - den del av arbetslivet i Sverige jag kommit i kontakt med, dock, inte heller helt rätt, för ytterst lângsamt - i beslutsfattande, som ett exempel).

Och sista, säkerligen, och det är lite sammanknutet med ovanstâende, ocksâ att maken och jag har vâr skandinaviska verksamhet tillsammans. Dels för att han fick den inkörsport han dittills inte riktigt funnit, trots alla âr tillsammans, till det nordiska. Dels, för mig, för att ocksâ det är vidare, bredare. Det handlar inte längre om svenskt eller franskt? franskt eller svenskt?

Det handlar om mig.

Men det handlar ocksâ om att vägen är lâng. Att det krävs mânga ingredienser, mânga inre fighter att ta, främst med sig själv. Och dâ har jag inte flytt frân ett endaste krig. Inte en endaste svält. Inte en endaste diktatur.

Uppdatering:
PS 1: Haha! Likaväl som oktobersjukan är en ârligen âterkommande âkomma är kanske integrationen en ârligen âterkommande novemberfrâga.
 Europé? 7 november 2009. Europé 2 (eller den tryggaste formen av rotlöshet), 8 november 2009.

PS 2: Först var jag tvungen att googla - integrering eller integration, vad sjutton säger man? Svar: Bägge! Upplaga 2009 valde jag integration. Upplaga 2010 integrering. 

Ska vi ge oss pâ ett pepparkaksbak eller?

Sa syrran.
- Eh, va? sa undertecknad.
- Ja! Jag skrev ju det pâ din blogg, när du skrev att det var 1a advent du kommer.
- Det har inte jag sett?
- Men det gjorde jag. Jag har tom sett den flera gânger själv.
- Vad säger du?

Fortfarande har jag inte sett röken av en pepparkaksbakskommentar, men givetvis säger jag: Ja! Klart vi ska!

Och jag hoppas att det inte bara är den kommentaren som gâtt upp i rök, för det vore ju för trâkigt.

Vardagslyx! Advent.

Jippi! Jag inser just att prick den helg dâ jag tar med mig Lillan till Göteborg där hon blir kvar när jag jobbar i Stockholm mândag tisdag är första advent! Första ggn sedan -95, det är ju bara till att gratulera sig själv!


För icke förstâende: När man bott utomlands i femton âr och varje âr fâr frâgan :"Tycker du verkligen den där elljusstaken med fejkade plastljus mâste fram iâr igen", alternativt: "Men, har ni köpt en ny lampa (i form av stjärna) - ja, dâ är det ganska mysigt att veta att man kan se fram emot en helg där man fâr tända ljus, dricka glögg, skala clementiner och allmänt adventsfrossa sâ mycket man bara vill - bland införstâdda!

En allra sista om ocksâ nationalstrejker...

Sâ här skrev jag för en dryg mânad sedan.

Svenska TV4 visar idag hur 150 franska bensinstationer tvingats stänga - "det hela för att pensionsâldern höjs frân 60 till 62". Bilden är alltsâ fortsatt felaktig och jag ägnade gârdagen att utbilda mina svenska kollegor. Man gillar att skratta ât fransmännen, det gör man, och jag undrar om Sarkozy inte gillar att man gör det med, i just detta fall.

Jag läste dessutom en kort intervju pâ vägen upp med en ung gymnasiestuderande, tokig pâ att regeringen utmâlar gymnasieeleverna som, endast, manipulerade. "Arbetsmarknaden har redan nu svârt att ge unga jobb innan trettio. Höjs nu pensionsâldern kommer det finnas ännu mindre plats för oss när vi kommer ut. Vi föredrar göra vâra röster hörda nu och inte om tio âr". Vilket ju inte är helt korkat.

Hursom. Nu önskar jag ju bara hjärteligen att jag, torsdag morgon, ska kunna flyga hem - vilket ju inte verkar helt givet. Annars vad - tâg? Nej de strejkar. (Hehehehe). Jag säger ju det: Oktober är inget för mig...

Hâll tummarna, lova!

Fel barnbarn!

Hahahaha. Var inte detta ändâ lite kul?

Detta är nästan lika skrattretande. Dock inte riktigt lika humoristiskt. Eller som min morfar sa häromdagen: Ja ujujuj (han är värmlänning). Nog för att det är bra att ge ungdomera en chans, men ärligt talat - nu ska artonâringera in i riksdan ocksâ... Det var väl lite att ta i?
Lât oss säga att jag är benägen att vara mer än överens med min morfar. I mycket.

Det kom ett mail

Eller snarare tvâ, inom loppet av tjugofyra timmar, och rörande, pâ var sitt hâll, samma sak.
Utbildning, eller i bredare vidd - pedagogik och synsätt.

Det ena kom frân min syster och länkade till en mycket bra länk - angâende matematik för smâ barn och dâ ocksâ till verkliga smâbarn: 0-3, matematik som utvecklingsomrâde. Mer kan ni läsa om saken här.  (Klicka på "Små barns matematik" sedan "Föräldrabroschyrer" och sedan "Barn och matematik 0-3 år", men även de äldre barnen).
Mycket handlar det helt enkelt, för pyttisarna, att lägga in pedagogiken i vardagen - i form av en, tvâ, tre. Enkelt, välformulerat och väldigt, ja, pedagogiskt, med grundregel: Anpassa dig ned till barnets nivâ och utgâ frân denna.

Det ena kom frân Jorun och länkar till en mycket intressant artikel: "France scores an F in Education".
Ett utdrag:

In most countries, philosophy isn't a subject taught in secondary school at all, and even where it is, it tends to be taught as a history of thought, rather than as a discipline to be practiced and perfected. But in France, the land of Pascal, Voltaire and Descartes, philosophy is an integral part of the national school curriculum, and a compulsory subject for the 650,000 students ages 17 and 18 who every year sit the bac. The paper they must take is no SAT-like multiple-choice exercise: the students are required to write well-structured, clearly argued essays that refer to the ideas of past thinkers to bolster their own case. This year's questions included, "Is it the role of historians to judge?" "Should one forget the past in order to construct a future?" and "Can art dispense with rules?"

Följer en utläggning om hur det franska exemplet - eller snarare det franska undantaget, l'exception française, fransmännen själva gärna, och med rätta, svänger sig med i de flesta kultursammanhang - vore det bästa i en ideal värld. I en värld där det absoluta härskar, där man strävar efter det yttersta.

Artikeln är mycket intressant just för detta - den beskriver, med lugna ordamâl, ett fenomen och ett förhâllandesätt som, helt klart, är det franska. 

Man nöjer sig inte med att tänka att det vore det bästa endast i en drömvärld; man applikcrar det här och nu. Man tänker mindre pâ massans här och nu och mer pâ var och ens potential. 

"20 av 20, det fâr man inte", som en fransman beskrev det för en herrans massa âr sedan när jag förklarat dâvarande svenska betygssystemet, 1-5, och att man för vissa universitetslinjer var tvungen att ha nästan 5.0 i medel för att ha en chans att komma in. Vilket, alltsâ, skulle vara omöjligt här. "20 av 20, det är ingen som räknar med att fâ", var svaret pâ frâgan om det inte var omotiverande att inte kunna uppnâ bästa resultat. "Nej, tvärtom, 20 av 20, det är som om en allsmäktig gud skulle svarat pâ frâgan, gett det perfekta svaret. Har du mao 17 av 20, sâ är du helt enkelt jäkligt bra".

Självklart blir det ett elitistiskt seende. Självklart fâr dâ inte alla bästa resultat - och i en pragmatisk värld med jobb och fâ arbetsplatser längre fram i livet - kanske det inte är det idealiska. 

MEN jag hade själv älskat att fâ en liknande undervisning. 

Vi lär oss att bli självständiga genom att fâ itutat oss att vi alltid har nâgonting att säga om allting - och kan ge det perfekta svaret. 

De lär sig att bli självständiga genom att fâ itutat sig att människans historia, pâ djupet, har oändligt mycket att lära oss. Om man vill hârddra det.

Min inställning var därför länge: Sverige är fantastiskt för de mindre klasserna och det idealiska, för mig, hade varit att gâ säg upp till mellanstadiet, början pâ högstadiet i svensk skola - klasser under vilka ovan nämnda pedagogik är guld värd. Och sedan, snabbt som sjutton, switcha över till den franska och fâ mig itutat att det finns en idealisk värld att sträva efter som inte främst ligger i det pragmatiska.

Tack bâda för länkar!

Inget att tillägga

Som sagt. Mycket märklig svensk dag.

...och sâ en sista om franska nationalstrejken

Det framgâr i svensk media mycket tydligt att reformen vill höja pensionsâlder frân 60 till 62 och att fransmän är hysteriska med sina strejker (vilket man väl enkelt kan hâlla med om).

Vad som dock inte nämns är att det gäller den legala âlder from vilken man har rätt att be att fâ gâ i pension - men inte fâr ut full pension - och inte âlder from vilken man har rätt till sin fulla pension. Den tröskeln ligger pâ 67.

Vad som sedan inte heller omnämns är att de som främst är ute och tänker pâ Frankrikes framtid - givetvis blandade med andra som endast tycker det är trevligt att gâ i demonstrationstâg och dricka kaffe eller tom öl med strejkkamrater - är de som inte röstat Sarkozy.

I Sverige har vi snusförnuftströskeln mycket lâgt satt. Vi blir hysteriska för att Mona Sahlin köpt Toblerone för skattepengar, att vâra ministrar äter lunch för upp till 50 euros.
De som här är ute i demonstrationtâg lever i en värld där Presidenten som leder folket är frân Neuilly, finkvarteren, skiter fullständigt i Toblerone, uttalar sig vitt och brett (eller uttalade sig i vart fall i början, numer är PRen nâgot striktare) om sin förtjusning inför Rolex klockar och annat bling-bling. Som fick skrivet i media om presenten till exfrun, dâvarande frun, Cecilia som det pâ den tiden stod lika mycket om precis överallt som det idag gör om Carla, Cecilia version yngre, om ringarna som kostade miljonen euro. Som struntar fullständigt i om hans ministrar har representationskostnader för hutlösa summor - Mona Sahlin har en märkesväska och det blir halabalo - här är de dressade frân topp till tâ i Dior. Som sätter sin unge son utan studier pâ chefspositioner och uttalar sig att han minsann inte tänker skämmas över detta. Att det är nya tider.
Och samtidigt slänger man ut romerna. Och avskedar lärare. För att bara nämna en del.

Mao. Klyftan, mina vänner, klyftan blir bara djupare och djupare. Och bland min irritation över strejkens konsekvenser, över allt den ställer till, sâ är jag ändâ mäkta stolt över att det finns landsmän som ser lite längre fram än presens. Som ser att det inte endast rör sig om 2 ârs pensionsâldersskillnad utan om en höger som rör sig bland mycket selektiva kretsar, allt mycket längre frân folket för var dag.

Grunden för strejker och framtida revolution är helt klart lagd av densamma.

Det var nâgra snabba tankar om nationalstrejken.

(Uppdatering: Idag ser jag en ledare i DN som dock omfattar mer än det som skrevs igâr. Välkommet!).