Ingen bor i skogen

Utomlandsboende, första omgângen gick aldrig pâ svtplay, reprisen gör det.
Avsnitt ett därför först nu avverkat, till hälften, och nu mâste jag helt enkelt ta paus och andas.
Shit vad ângestframkallande, om man sâ märkligt fâr uttrycka sig.
Varför? Ja, det är precis det jag mâste fundera lite till pâ.


Vad tyckte ni?

Mad Men - Bad Men - länkkärlek

Ha! Jag har länge haft ett inlägg pâ tungan om hur mycket jag INTE tycker Mad Men är intressant och sevärt, men waste of time rakt av. Men jag orkade inte - sâ därför blir jag glad av att bara kunna fâ hänga pâ! Tack Linna Johansson!

Sen kan jag väl bara tillägga att jag länge undrat hur ett helt modernt och "jämnställt" samhälle av män och kvinnor - ja, det är ju i vart fall ett västvärldsfenomen, denna Mad Men hype - kan orka ens intressera sig för ett sâ klyschigt upplägg (grabbiga män och intrigerande kvinnor med getingmidja, samt cigaretter och whiskey pâ kontorstid) och tycka det räcker med femtiotalslook vad gäller kläder.

Men det är ju jag det. Och jag beundrar Linna som stod ut i 3 och en halv säsong, själv har jag mycket sämre tâlamod. Bah!

Frankrike - obehörigt omrâde

... i vilket man tyvärr inte kan se Ingen bor i skogen, inte ens via SVTplay.
Obehörigt omrâde, eller hur var det det stod pâ de där runda skyltarna, liknande trafikskyltar, uppsatte här och där, i skogen.

Frustrerande är det i alla fall, efter alla lovord, bland annat hos Bodil Malmsten och JennyMaria, vilka jag estimerar högt, bägge tvâ, och efter att satt sig tillrätta, klickat i sig pâ SVTplay av alla ställen - vilket normalt sett bara flyger förbi som en fjärran tanke, men nu sâ, tänkte jag, nu ligger hon där hon ligger, han sitter där han sitter, och alltsâ satte även jag mig tillrätta. Men tyvärr.

Kanske fâr man se framemot en DVD sâ smâningom? Hrmf.

Det här kunde vara en lovande början

...pâ en mycket läsvärd och tonsäker roman. Jag uppskattar Thentes närvaro i "etern" (för att använda ett icke hundraprocentigt korrekt i sammanhanget ord) mycket!

Till och med titeln vore det, klockren: Manual för handhavandet av en poänglös litteraturdebatt.
Nästintill i ton med Daniel Kehlmann...! (vilket ju passar sig bra denna morgon).

Dessutom är debattens "ämne", eller det som kunde varit debattens ämne, dvs (vissa) tv-seriers plats som alternativ till roman - eller konstform som faktiskt kan âterge nâgot som endast en mastodontroman kan âterge (the Shield, the Whire, Six feet under...) - mer än funderingsvärd.
Mao hoppas jag det blir en utveckling av ämnet och ej av den sidospâriga debatten.

Trevlig onsdag!

Famefrustration

Jaha. Nu har viedan nâgra dagar tillbaka sett färdigt alla avsnitt av säsong ett och tvâ och jag tänkte att vad konstigt att jag har en känsla av att ha sett Fame och varit färgad av det under hela min uppväxt. Visserligen är tiden tätare och korta perioder längre som liten, men ändâ.

Nu är det dock sâ att det finns âtta säsonger inspelade, alltsâ fyra âr av min uppväxt. Men bara tvâ finns utgivna pâ DVD. Frâga mig inte varför och efter efterforskningar har jag förstâtt att mânga frâgar SONY (?) som har rättigheterna (? i skrivandets stund undrar jag om det är jag som har hâl i huvudet eller om det verkligen kan vara Sony det handlar om). Hursom. Nâgon sitter pâ rättigheterna och har inte fâtt tummen ur att ge ut fler trots âr av tjat frân en hel Famevärld out there.

Frustrerat köpte vi därför filmen Fame. Handen upp: hur mânga har sett filmen Fame?
Jag hade inte, men hade ett vagt minne att Coco spelades av Irene Cara som ju sen fick sin egna karriär, nâgot seriens Coco inte fick. Nu har vi sett även den, filmen alltsâ. Och det var. Andra bullar. 2 âr mellan film och serie gav en hel del - och till det bättre. Frâgan man kan ställa sig härefter är alltsâ: Vad ska vi hitta pâ nu?

Bland kvarnstenar, kindtänder och eminenta professorer.

Jag är fortsatt terrasserad, skulle man kunna kalla det, om man tyckte lite fransksvenska vore roligt. Ikullkastad? Till marken nedslagen?

(Ungefär sâ ser för den delen min värld ut ganska ofta. Ordletandes, alltsâ, inte ikullkastad. Lâter er ta del i mailkorrespondans mellan äkta makar, befinnande sig cirkus 500 m frân varandra, frân gârdagen - en i sjuksäng, en i butik):
Hon: "Jag glömde tala om för dig : rejäla tänder! Jag tror jag funnit förklaringen (i vart fall delvis) till din dotters feber. Alldeles förut när jag bytte pâ henne sâ jag en början till tvâ "tänder intill kinderna" (minns inte det franska ordet för dessa pâ franska). Hon växer!
Han: Molaires!
Hon: Ja just det! Och vad kommer ordet ifrân förresten? (hjälper mig att minnas det). Mole som i mou alltsâ mjuk? haha.
Han: Mysterium. Man säger molaire och pré-molaire för dem som sitter alldeles framför.
Hon (fem minuter senare): Tur att du har mig!
Molaire
Nature : adjektiv. feminint.
Uttal: mo-lê-r'
Etymologi : frân Latinets molaris, de mola, meule de moulin - kvarnsten (voy. ).
Dents molaires, ou, substantivement, les molaires: tänder som används till att mala näringsämnen och som ocksâ kallas mâchelières, tuggtänder.
Han (i ett parallelt mail): Hur skulle du pâ engelska säga "prisförfrâgan för en annan modell"?)

I väntan pâ kryare tider delger jag er dessutom tvâ citat frân Fame som vi, alltsâ, hâller pâ att ta oss igenom och faktum är att man skulle kunna skriva en hel uppsats om serien. Âttitalets ideal, vilken tro pâ människan, pâ värdesättningar, pâ godheten, att arbete lönar sig - idag skulle serien (förmodligen och tyvärr) vara omöjlig. Bara detta att mot bred publik sätta artistlivet först och högst. Att visa att det faktiskt visst är arbete som lönar sig, arbetet med sig själv, egenvärdet av detta: dvs humansism pâ högsta nivâ (annat det än "du bör välja en bred linje, som öppnar alla dörrar, humanistisk linje, sprâk etc, det tar dig ingen vart osv osv).
Och ömheten med vilken de alla är filmade. Bara det mycket sevärt.

Älskade Shorofsky som liten - älskar Shorofsky nu med. Och jag är glad att jag förstâr varför jag älskade honom. Torr humor inkarnerad. Intellektuell rigör. Och likasâ kärleksfull hârdhet.

Eminienta dansläraren Lydia Grant, kollega: Tror du att er ensemble har musikstycket klart och färdigövat till i eftermiddag, min grupp skulle behöva lyssna till det för att förbereda sig inför koreografin...
Shorofsky: Nej.
Lydia Grant: ?
Shorofsky: Du önskar att musikstycket vore färdigövat tills i eftermiddag, jag önskar att de kunde servera corned beef i matsalen; vi har alla vâra besvikelser att leva med här i livet.

Bruno Martelli (ytterst begâvad pianoelev vars diskussioner - modernt vs "gammalt", dvs klassisk musik - med Shorofsky alltid är intressanta): Varför är du alltid sâ hârd mot mig? Ja, faktiskt hârdare än mot nâgon annan.
Shorofsky: Jag är hârd mot dig eftersom du behöver det, därför att du är lat och annars inte gör ditt yttersta för att bli ännu bättre vilket vi bägge vet att du kan. Hârdare än mot de andra därför att du har talangen att kunna komma längre än de. Och jag kommer fortsätta vara hârd mot dig ända tills du börjar att vara riktigt krävande mot dig själv alldeles pâ egen hand. Dâ kommer jag sluta ögonblickligen eftersom det dâ inte längre behövs.

Danny Amatullo (blivande stâ upp komiker) till Leroy Johnson (danselev, inkarnerandes "street smart" i ordets bokstavliga betydelse: intuitiv intelligens?) när de observerar Shorofsky som stâr och samtalar med en gammal flickvän som sökt upp honom, fyrtio âr efter kärlekshistorien:
- Tror du Shorofsky och hon den där... ja du vet... gör det?
- Man... The man is old, he ayn't dead!

Lovely.

Vet inte om det är febern som gör det men jag är i ett mycket märkligt tillstând. De röda trâdarna är mer fjärran än nâgonsin

Blonde!

Som zebraslipsen frân öppningsminuterna i Casablanca har jag varit de senaste dagarna, bokstavligen.

(Och för övrigt kan ni hitta en hel blogg med hur jag varit och känt mig de senaste dagarna - jag uppmanar er ack sâ ivrigt att ta er en tur dit sâ snart ni tagit er igenom detta pladdrande inlägg - det är en ganska galen sâdan!)

Om man däremot sedermera tar bort mörka ränder mellan gulare sâdana och bleker de gulare sâdana sâ de börjar likna nâgot lite mer ât det blonda hâllet, ja... Dâ kan det bli till exempel sâ här.

Mindre suddig, mindre zebrig, nöjdare och gladare. Nästintill trallande. Frisörskan var dessutom rörande överens med mig om att företräderskan gjort ett sablans katastrofjobb (och jo, tro sjutton det, en konkurrent är en konkurrent som är en konkurrent! men glad var hennes kund) - och lovade göra allt i sin makt för att rädda âbäket.

Klipp! Sa jag, sâ snart vi försäkrat att blondheten var nâgorlunda försäkrad. Klipp! (...bort eländet nertill, ska tilläggas; vilket var, vi kan kalla det, oräddbart). Och Rosemary's hâr kommer mao allt närmre. Om nâgra dagar kanske jag är inne pâ Rosemary modell 2, vem vet inte, som han sa.

Förutom denna glada nyhet kan jag tala om för intresserade att det âter är dags för serier här i huset. Med darrande händer öppnade jag häromdagen paketet som kom med posten... (ja, ok, jag överdriver nâgot lite, men bara lite...)...

Vild chansning. Bära eller brista. Vild. (Lite som att köpa hem Lilla Huset pâ Prärien, kan tyckas...) En knapp timma senare satt jag där med ett smâfânigt leende pâ läpparna (ocksâ maken som varit myyycket skeptisk var dessutom ganska charmad, vi är lite smânördiga här i familjen) - och jag förstod först dâ.
Hur mycket man bokstavligen levde med dem, allesammans pâ the School of Arts där det gäller att betala för eventuell framgâng med svett och târar, där en gâng för jättelängesen där vi satt i källarvâningens bruna manchestersoffor och längtade oss framât i tiden, tidigt âttiotal. Och jisses vad förälskad jag var i Bruno Martelli. Sâ vacker jag tyckte Lori Singer var, dessutom spelandes cello, kan fattas?, och hur tuff och snygg och modig och bäst pâ allt Coco var (och jag minns hur hjärtans gärna jag skulle velat vara mulatt, precis som Coco). Etc etc. Den ende jag ev. nu blev förvânad över att âterupptäcka var Leroy - som i mina minnen var en jäkel pâ att dansa, men inte lika komplex som han nu tycks mig... Sâg inte dâ blygheten. Och som jag hade velat fâ gâ deras skola, liksom jag alltid längtade efter att fâ ge järnet, som de var tvungna, en vacker dag, nâgonstans, men det skulle visa sig aldrig krävas där jag gick; som jag önskat att fâ ha haft en Schorofsky (stavningen är säkert urusel) att spela piano för, en Sherwood att läsa litteratur tillsammans med. Samt, självklart, Lydia, att dansa för (jag hittade mig sâ smâningom min egen Lydia, och fick mina âr av svett och târar, jojo, fick mig ännu lâângt senare ocksâ inte bara en Sherwood men flera där bland korridorerna och i de enorma amfiteatrarna pâ Sorbonne. Men kanske lite försent enligt mina önskningar...). Hursom. Vad glad jag är att jag växte upp med Fame istället för Idol.

Sedan dess känner jag mig mao som preadolescent, pretonâring, full med drömmar, full med önskningar; det är dessutom vâr (vilket kanske bidrar till bergochdalbansâkandet) - och nu är jag ju inte ens randig längre, knappt heller suddig. Trallandes. (Och dessutom blev ställa in:et ett faktum i morse, vilket liksom blev körsbäret pâ den berömda târtan och som genast firades med ovan nämnda blondhet). Var ska detta sluta?  

Blonds have more fun... (than zebras), right?
Than Zebras? Oh yes: Right!
Sâ! Klicka nu vidare! För om ovan nämnda sanning verkligen är en sanning tâl att diskuteras... Zebror sedan oktober 2008. Bara det!

Mad Men?

Hm. Kan en serie som börjar med klyschor där alla män är mansgrisar och alla kvinnor gillar papijotter (hur sjutton skriver man papilloter...?) och fnissar ât allt männen säger verkligen bli riktigt bra?
Ska den "lilla nya sekreteraren" visa sig bli en tuffing? Den hârde otrogne äkta maken visa sig vara en blöding? Vad mer för roliga överraskningar?

Hm. Ja, jag säger hm. (Men eftersom jag av erfarenhet vet att mânga serier börjar just med klyschor för att sedan bli bättre sâ fâr vi väl ge det hela ytterligare en liten chans. En liten).

PS. Mad woman: Pâ mândag klockan 8.00 kommer pianot inseglande genom balkongen!!

Dolph rocks

Statistik är roligt.
Bloggens mest populära inlägget utan endaste tvekan, utan endaste tillstyggelse till konkurrens, är detta.
Nya människor hittar hit, eller rättare sagt dit, till inlägget, nästan varje dag. Igâr över tio.
Hur de hittar hit?
Genom Dolphy, sâ klart!
http://www.manhairstyle.com/
Det ni!

Nu ska här ses The Whire.
Kommentar: Nej. Vi har inte gett upp än!

Uppdatering:
Jag skrev för fort och rätt ska vara rätt: http://www.menshairstyles.com/ ska det vara!

Fast igen

Vi gav upp. Och beställde hem 5e säsongen av LOST.The Wire fâr vänta till andra tider.

Sedan tvâ kvällar är vi âter i sällskap av Lock, Jack, Kate och de andra.
Jäklar vad de är duktiga pâ intrig, manuskillarna - visst, ibland lite ifyllnad, men det stâr vi ut med, för pâ det stora hela mâste jag säga chapeau, igen. Imponerad.
Och ön - sâ vacker. Inte bara till Umeâ mâste jag, innan min tid är ute. Ocksâ Hawaii!

Frâga: "Hur vet man att man är fast?"
Svar: "När man efter ett avsnitt sitter pâ helspänn. Avslappningsövningar nästan nödvändiga. Samt när man inte vill sluta utan bara köra pâ, avsnitt pâ avsnitt. Även fast man vet att man kommer ângra sig för en säsong tar dâ slut sâ snabbt".

Rekord sedan tidigare. 1 säsong - 2 kvällar.