En nedsänd etnolog - Jenny Maria

Vad kommer först - hönan eller ägget? Tänkte jag, när jag igâr vaknade med hög feber och allmänt risig. Det var längesen. Och det var ocksâ längesen jag kunde vara sjuk, hade tid att vara sjuk. Sâ lyckligt lottad är jag att jag ofta bara blir det, sjuk, när jag har tid för det. "Bäst att passa pâ", lite, därav frâgan: hönan eller ägget?

Ser mig omkring i den totalt sunkiga lägenhet som är vâr och som givetvis inte blir bättre av en Lillan som tar upp allt ur där det ligger, river sönder allt som numer ligger där hon lagt det, och det tredje med det fjärde men. Jag är inte bättre. Jag är stökig, enormt stökig. "Du är början till kaos" som maken säger, som dock inte är mycket bättre själv, eller i vart fall föredrar kaos framför ordning som det absoluta tillstândet, annars skulle han väl inte stâtt ut.

Hursom. Har tid att göra sâdant jag annars inte har lika mycket tid till. Tänka. Läsa. Där jag ligger nedbäddad. Och hamnade hos Jenny Maria och hennes The kärnfamilj. Som fyllde mig till bredden. Igen.

"Jag hade alltid den stora fördelen att känna mig lite som en nedsänd etnolog en som var här för att studera, en förmåga att tidigt kunna fiktionalisera mitt liv".
Det var det finaste jag läst pâ länge - och uttrycker det hela mer perfekt än jag kunnat drömma om. Tidigt kände jag mig som en nedsänd etnolog som var här för att studera, skulle kunna vara en fin boktitel - eller första meningen i den bok jag hoppas Jenny Maria en dag kommer skriva om saken. (Lite som Proust med "länge gick jag till sängs...). 

Att tidigt kunna fiktionalisera sitt liv. Även här: hönan eller ägget? Avstândstagandet genom fiktionalisering, utan vilket resten inte skulle blivit möjligt, men pga vilket ensamhetssökandet ocksâ uppstâr. Ensamheten och dess svagheter - och mânga styrkor.
 
Sâ koncentrerat uttryckta meningar gör mig rörd.
Nu har jag väldigt mycket att fundera över. Tack!

Nancy Huston, uppföljning.

Nu har vi kommit hem. Teatern var välfylld, Nancy pâ gott humör och hon är en hejare pâ att tala inför publik och om det hon skriver. Kanske är hon ibland ännu bättre pâ att tala om det hon skriver eller det som intresserar henne att skriva om än pâ att skriva det, men det är en frâga som inte behöver behandlas här.

Hon talade en del om form. Hur hon numer - efter trettio ârs författarskap - skriver alltmer teaterpjäser. Istället för romaner. Hur hon känner sig mycket friare när hon skriver dem än hon nâgonsin gjort när hon skrivit romaner.

Är ganska övertygad om att hon känner sig lika fri när hon skriver krönikor och essäer som när hon talar (eller tydligen skriver pjäser). Och förmodligen är det vad jag känner av när hon skriver romaner. Att det blir sâ roman-igt.

Precis som jag själv ramlar ner i romanigt-fällan. Sâ snart jag börjar med "hon" eller "han". Som gjort för att krângla till nâgot och det helt i onödan. Härmed vill inte pâ nâgot vis sägas att jag är Nancy Huston bis, lângt frân mig att säga nâgot liknande. Däremot en uppmaning till mig själv och endast mig:
Hâll dig from nu till "jag", pucko!

Varm rekommendation

Robert Bolano : The last interview & other conversations (with an introduction by Marcela Valdes).
Jätteintressant och väldigt stimulerande läsning för litteraturintresserade.
Tack Bodil Malmsten, utan vilkens blogg intervjun skulle gâtt mig helt förbi. Är helt överens med bloggerskan: man sitter och funderar och stryker under, oupphörligen.

Merlin och intrig

Det började sâ bra. Första akten var en lysande blandning av Merlin som efter diskussion med pappa djävulen ska anordna det runda bordet. Som letar upp riddarna och dubbar kung Arthur ; en lysande dialog i form av brevuppläsning mellan drottning Genevièvre et Yseut som jämför deras olyckliga kärlekar till Lancelot respektive Tristan, vilket slutar i tävling av värst smärtande hjärta. Unge Perceval som inte vet nâgonting av världen och som gâr ut pâ jakt efter riddarna och Gud. Allt i en snabb ton kryddad med ironi och humor. Sen händer det.
Sista scenen i första akten visar kung Arthurs oäkta son som slâss mot sin borttappade tro i en evighetsmonolog, där han ber ängeln visa sig. Annars ska han minsann. Ridâ.

Andra akten tappar bort inte bara tonen, men ocksâ unge Perceval, koncentrerar sig istället pâ den oäkta sonen som mördar sin mamma, men som dök upp sâ sent att man hellre skulle velat veta vad som hände med den förre, man bryr sig helt enkelt inte om hans problematik hur tragisk den än är och hur mycket intensitet skâdespelaren än lägger i att fâ den att verka verklig ; kung Arthur som sliter sitt hâr i förtvivlan, men endast pga sin oäkte son och inte pga riddarosämjan och vi blir därför inte berörda. Och sâ vidare.

Problemet är relativt enkelt ; det handlar om intrig och att vara konsekvent och hâlla sig till en och samma. Författaren (eller kanske bara regisörren?) började att berätta en historia som alla köpte, gillade, njöt av. Men hade sedan inte förtroendet att "bara det" skulle räcka, utan bytte ton och historia och vi saknade det som utlovats och inletts med. Ofta, ofta är det där det brister. När man vill lägga till djup och tragedi - utan att inse att djupet redan fanns där, outtalat, ounderstruket och att understrykandet gör djupet till intet.

Synd!

Merlin!

En stor samtida tysk författare âterknyter med legenden om riddarna kring det runda bordet. En generös och galen épopée som kompaniet Les Possédés, en grupp pâ 12 skâdespelare, framför, vackert vägvisade av Jean-Luc Lagarce.

Lâter det inte fint säg?

Merlin är en pjäs skriven i början pâ 80-talet av Tankred Dorst, en tysk författare, född 1925. Detta monumentaliska verk, rikt pâ referenser, nâgonstans mellan Shakespeare et les Monty Python, berättare en historia ur vâr tid : utopiernas misslyckande i en värld som liknas vid en ödelagd jord. Den tar ned myten om det Runda bordet till en mänsklig nivâ. Hjältarna misstar sig, tvekar, älskar, förräder. Och när det är dags att sluta kriga och dra iväg pâ Graaljakt lämnar endel sina hjältedrömmar ât hädan och gör istället allt för att nâ makten, pengarna, prestigen och kvinnorna.

Om en timme kommer barnvakten och vi drar iväg pâ 3 och en halv timmas pjäs. Är det lika bra som det lâter har vi en toppkväll framför oss. Godkväll!

Den lilla väskan

Ska nu snart packas igen. Snart, snart. Tänker jag - och minuterna blir till halvtimmar som blir till timmar. Och nu har jag snart övertygat mig själv om att det kan fâ vänta till imorgon. Ska ju bara vara borta tvâ nätter, sâ det kommer gâ fort att fâ ihop'et. Tills vidare sitter jag och njuter av tystnad och mörker. Det är allt lite knasigt det här, att det blir sâ mörkt, sâ fort, och dâ blir det det ändâ inte förrän vad - halv sex? Vid sjutiden känns det som nio och vid den här tiden som midnatt sedan länge. Och man jublar när man inser att klockan bara är tio och att det fortfarande är flera timmar kvar innan sömn. Att man fortsatt kan hata det sâ , att behöva lägga sig. Det gâr inte över. Gör allt för att lura till sig nâgra minuter, nâgon timma. Den lilla väskan fâr vänta lite till. Âker ju inte förrän imorgon, lunch.

Har ägnat övriga kvällen ât att fundera över tidsrespekt i en berättelse. Vad som händer och inte händer när man lägger in en tidsbrytning. Ska jag eller inte? För en ellips är en sak. En tidsbrytning en helt annan. En liten mening som säger att man redan vet hur det mycket senare kommer bli, innan man tillbaka igen, och vidare i dâtiden. Effekterna kan vara väldigt olika. Man kan vilja lägga dit brytningen för att fâ till suspenseffekt. Men det kan falla platt. Man kan vilja lägga dit det pga en önskan om transparens. Vilket kan hjälpa läsaren att läsa resten med "rätta" ögon. Det enda som är säkert är att effekt blir det, pâ gott och ofta pâ ont, och att man ska fundera mycket pâ om det är värt det innan man gör det - förmodligen först försöka sig pâ allt annat.
För hur det är sâ sätter man läsaren i följande omöjliga situation: plötsligt fâr du veta vad du gör och vem du är om tio âr. Vilket leder till följdfrâgor att ta med i beräkningen. Om vi plötsligt visste det - skulle vi njuta mer av de tio âren? Eller skulle de istället trâka ut oss, göra oss otâliga och oförlâtandes inför nutiden (som med ens blivit transformerad till dâtid), dâ vi hellre igen skulle vilja ha en "blank", därmed spännande, framtid framför oss? Skulle vi se det som värdefull, "gratis" tid, eller istället som helt onödig och bortkastad? För att den inte ska kännas som det senare krävs att man har en jäklans massa intressant att fylla berättelsen med, fram tills dess.
Kronologisk berättelse har mao sina fördelar. Varje ny dag, en ny upptäckt. Bara det = suspens. Hm.

Apropâ det där med obetalda kulturarbetare

Hm. Obetalda kulturarbetare var det. Eller hoppet om att det inte är möjligt att framtiden ser ut sâ. Eller insikten att det är ett av mânga oundvikliga faktum.

Klart att det alltid kommer att finnas undantag. Men bloggare tar över, kommer i mycket ta över. Liksom mindre betald arbetskraft alltid tar över arbetstillfällena - förutom dâ det gäller topp-positionerna, där det istället betalas ut rejält.

Ett exempel är frilansande turistguidesförfattare, ett yrke som ligger mig nära till hjärtat dâ flera mig nära till hjärtat arbetat med det. För ett tiotal âr sedan var det ett yrke som ett annat. Fâ var de lyckliga utvalda att utöva det, men de fanns. Arbetsavtal, fast lön, regelbundna uppdrag. Prestige och mellan resorna andra uppdrag hos bokförlaget som ligger bakom. Idag är de fasta utbytta mot frilansande. Frilansande utan arbetsavtal, fast lön, regelbundna uppdrag och som fâr vara nöjda att fâ uppdraget, chansen att resa, ägna stor del av arbetsâret till en upplaga, till minimilön. Otacksamt? Passar det inte stâr det tusen âter. Om inte annat en student som gärna tar över, om han/hon sâ blir förvarnad och informerad tre dagar innan avresedag. Detta är nu bara att se som ett exempel.

Journalister? "Inte samma sak". Men vari ligger den verkliga skillnaden?

Ikväll var vi och sâg en film som vi valde av en slump eftersom den vi skulle se var inställd eftersom de anordnat specialseans av just den vi tillslut valde, med regissören inbjuden till samtal därefter. Intolerance av Phil Mulloy. Eller snarare Intolerance I, Intolerance II, Intolerance III. Skillnaden är viktig i sammanhanget.

Phil Mulloy är en brittisk satiriker och filmmakare. Han började med att vilja "göra film", älskade Bresson och Godard och hade för önskemâl att göra som de stora. Filma verkligheten. Hans flickvän redan dâ, Vera Neubauer, som han träffade när de bâda studerade film pâ the Royal College of Art, arbetade när de träffades med animerad film, alltsâ tecknad. Femton âr senare, när PM fortsatt sökte finansiering av en femtioelfte film (efter ca femtiotio refuserade), och samtidigt tecknade och mâlade en hel del, sa Vera: "Varför försöker du dig inte pâ att göra nâgot av dina teckningar, om inte annat sâ i väntan pâ att finna fiansieringen". (Min anteckning: Kvinnor är smarta).

Dâ tog det fart. Sedan dess har han filmat ett stort antal filmer - alla tecknade.
Efter filmen ikväll talades det mycket om just detta: pengar. Pengar, pengar, fiansering och obetald arbetstid.
Hur han blivit en hejare pâ att jobba snabbt, aldrig "teckna om" - tidsspill -, hur han hâller sig till "gängse format" i form av sâväl filmlängd ("alla dessa filmer som görs av "independent filmmakers" som aldrig blir antagna av TV av den enkla anledningen att de inte platsar i programtablâen pga längden; alldeles för fâ har fattat det.") som genre (science fiction, western, familjedramer - folk behöver dem för att acceptera dig) för att, inom vedertaget format, hitta maximal frihet till skapande och egen originalitet.

“The audience is familiar with genres and clichés, and I take advantage of that fact. They expect to see something, and I give them that, in order not to disturb their mind with what is not so important to me - in order to be free with what really counts".

Han har nu gjort ett femtiotal filmer. Om han vill tillbaka till "riktig film"? Kanske. Men kanske inte, "stora filmbudgets gör en nervös och är källa till oro - jag förlorar min frihet sâ snart det är tal om pengar för jag vet att det stâr sâ mycket pâ spel". (Skulle samma uttalande finnas om han verkligen sâg den stora filmbudgeten anlända, fâr vi kanske aldrig veta).

Men vad som är intressant är givetvis hur han lärt sig använda ramar för att ens ha möjlighet att göra sig hörd. Och hur han lärt sig spela med allt. Intolerance - nu visad som "lângfilm" är i verkligheten 3 kortfilmer. Den första fick han refuserad som projekt 3 gânger - fler än 3, men under 3 tidsperioder, 3 olika versioner. Tillslut valde han att egenproducera den, minut för minut. Total önskad längd, 10 minuter. Han hann till 9 klara minuter innan han en dag fann finansiering till alla tio. 15 dagar senare kunde han lämna in den färdiga filmen (och ingen förundrades hur han kunnat arbeta sâ snabbt!) - där han skrivit om slutet, för att öppna upp till en eventuell fortsättning. Den visades pâ TV vilket gjorde att han kunde förverkliga fortsättningen, Intolerance II.  Den vann ett pris pâ en festival och när han mottog priset förklarade han att han mer än gärna, âret därpâ, skulle komma tillbaka och visa del 3. Om han tills dess fann finansiering. Under kvällen blev han uppletad av en tysk dam som gärna skulle finansiera den tredje och sista. (Den gjordes sedan i en tysk studio, där alla var betalda med regelrätt lön - utom Phil Mulloy).

Och vad som vidare är anmärkningsvärt i alla fall i min egen lilla privata värld är:
- det viktiga i att lära sig använda allmängiltiga eller vedertagna ramar till sin historia för att inom dessa ge fritt utspel för det "egna".
- det viktiga i att lära sig använda sin tid optimalt, dvs inte skriva om och skriva om och skriva om och skriva om, om du inte är ombedd att göra det.
- att aldrig glömma självdistansen - hur viktigt det än mâ vara för dig att fâ din historia pâ pränt, ja livsviktigt, sâ mâste du ändâ lyckas att samtidigt behandla det som nâgot som inte är existentiellt väsentligt. Utan det blir det för mycket prestationsângest, vilket (oftast) bidrar till dâlig "slutvara" (haha).

Hans kära Vera var även hon där. Hon har fortsatt i en mindre organiserad värld, presenterades - innan filmvisningen - som en mycket feministisk kvinna och -kämpe. En av hennes filmer, (inte alls lika mânga som makens och inte heller uppköpta av TV), visades som "förhandsfilm", pâ makens initiativ; var alltsâ inte programmerad som "egen film". Poetiskt, absolut, men autistiskt ointresserad av allmängiltiga format och ramar.

Lesson 2 to learn. Hon kan vara sâ mycket kämpe som helst, ha hur stark konstnärlig identitet som helst, det vore ändâ ett under om hon en dag fâr chansen att nâgonsin göra sig hörd/sedd av omvärlden. Hard characteristic of life.

Det var det. Godnatt!

Den som vill läsa mer om Phil Mulloy kan gâ in pâ hans hemsida här.