Dâ händer det: Lördagsgodis

Hur jag än försöker kommer jag inte ur det, det grâ humöret, kanske pga grâ himmel, sömnbrist, stressvecka lagd bakom sig och ytterligare reaktion pâ det, smat pâ demonstranttâgen i horisonten, dem med Sarkozy's huvud uppträtt pâ en pâle och de alltmer frustrerade och med rätta desperata landsmännens rop, allmänt : blä.

Dâ händer det. Ett mail.
"Hej mina kära! (kollega adresserar sig till mig och andra kollegor). Era gâslevrar har nu anlänt och jag tar dem med till kontoret, mândag".

Fy tusan vad gott! Fy tusan vad bra. Direkt frân sydväst, direkt frân gâsfarmen. (Och ja, kom igen ni som vill övertyga mig om hur vidrigt det är med gâslever pga plâgeriet av gässen. Allt rinner av mig som vattnet av gâsen, jag avgudar det alltför mycket. Jo, lite kan man avguda, men gâslever, ja).

Nu ska jag, som den sanna falska fransyska jag är ta fram checkblocket och förbereda en check att ta med i veckan till käre kollegan. Âh!

Emotionellt avstând

När vi bara var tvâ tog det oss ofta flera dagar, upp till en vecka, att riktigt hitta tillbaka till varandra när jag varit ute och farit. Han förlät mig inte riktigt för att inte ha varit här, jag förlät honom inte riktigt för att inte varit med där - vi förlät varandra inte riktigt för att tillâta att tvingas vara ifrân varandra sâpass mycket, sâpass ofta. Vilket är svârt att dela med sig av. Till och med svârt att dela med varandra, dela med sig själv - sâ lätt att anse sig fânig, att anse sig shâpa sig, att anse sig tycka synd om i onödan och sâ farligt är det ju inte.

Jag kom hem i torsdags. Efter nästan en vecka borta. Idag är det onsdag. Lillan har inte riktigt förlâtit mig, hon heller, men här blir det mera pâtagligt - hon fâr grâtattack när vi kommit hem frân dagis helt utan orsak, trots att det, nu, fungerar utmärkt och hon har utomordentliga dagar där; vägrar lägga sig och det handlar inte om att hon shâpar sig, det handlar om hennes tragik i vardagen och riktig sorgegrât.

Det är priset vi fâr betala, sa vi alltid, det är bara att stâ ut lite till, snart sâ...
Det är priset du fâr betala, är lite märkligare att stâ för.

Att genom henne fâ bekräftelse pâ uppenbarligheter är vackert.

Ah, lycka!

Nu mina kära vänner sâ är det dags. Om en halvtimma drar vi (och här sitter jag framför datorn, lite idiotiskt, kan väl tyckas, men jag har sprungit runt här som en spottspoling hela morgonen och, för den delen, hela gârdagen med). Tre veckor i Grekland - jag tror nästan inte det är sant.

För tolv âr sedan var vi exakt där. Vi har goda förhoppningar om att det inte ändrats alltför mycket. Grekland är Grekland som är Grekland, har skrivit ett flertal noveller om mitt, ja det är ju absolut inte bara mitt för dens skull, förhâllande till Grekland. Att det var där filosofin utvecklades och fann liv, det tycks fullständigt naturligt.
Givetvis blir det denna gâng en annorlunda erfarenhet, den första med Lillan, men jag har goda förhoppningar, det har jag.

Vi är beredda. Jäklar vilka lättviktare vi blivit vad gäller bagage - tvâ smâ bagar, samt varsin väska med "smâtt och gott", för den hela lilla familjen, det blir lätt som en plätt det, att dra med sig, att kânka över gränser.
Smâtt och gott. Dator, block, böcker. Ständig optimist har jag packat med mig en hel hoper böcker av blandad kaliber - pâ samma sätt som jag alltid gjort, förutom Lillan.
Har tänkt läsa om Nijinskis dagbok. Âterbekanta mig med Lou-Andréa Salomé (förstâ vilket namn!), lite Seneque, nâgra nyinköpta tack vare flera av er - Anneli Jordahl, Birgitta Stenberg - köpte ocksâ Jonas Karlssons ena novellsamling i Götebord, nâgon som läst och tyckt? Ja, samt nâgra till.

AMO skrev för en tid sedan om crocs till smâbarn och oviljan till dem - självklar - och förälskelsen som slâr barnet. I Sverige gjorde jag liknande erfarenhet. Eller jag. Lillan.

Som ägnade tiden att sno Storkusins tofflor, bland annat, right, och innan vi for hem igen fick det bli ett par turkosa och ett par lila, som ju faktiskt dessutom blir utmärkta inför varm, grekisk sand. Att Lillan är stolt som den största ja inte vet jag, baddare?, behöver kanske ej tilläggas, men jag gör det - hon visar upp dem till varenda en vi möter.

Och jag hann fâ mig ett par nya solbrillor! Efter tvâ som mystiskt försvunnit - och vilka jag tror hamnat strax nedanför vâr balkong, läs, nedanför vâr balkong - har jag nu svurit att dessa ska inga babyfingrar fâ ens snudda. Röda. Nöjd. Det känns väldigt amerikanskt pâ nâge vis, röda rayban, och det är ju sällan jag vare sig känner mig eller njuter av att känna mig sâdan.

 

Liksom en leopardt-shirt - jag vet inte hur mânga leopardsaker jag försökt mig pâ genom âren (vilka alla hamnat mer eller mindre hos Frälsningsarmén inom hyfsat kort), men denna var en höjdare - och dessutom skrev ju Therese Bohman att det ska vara inne även i höst sâ allt är ju frid och fröjd (läs Therese Bohmans blogg, mycket fin, mycket).

(Leoparder är skygga djur).

Nu hinner jag inte mer, men önskar er en underbar augusti och kanske âterkommer, kanske inte, inom kort.

Förresten tycker jag fortfarande Sigge Eklunds roman är mycket läsvärd - nu bara trettio sidor kvar, sâ jag tror den kommer hâlla ända ut. För dem som gillar familjehistorier etc.

Tjing!

Dagens risk

Massage. Det ljuvligaste som finns mot onda axlar, svank och trötta sinnen. Alla massörer är inte likadana. Vissa masserar. Andra gör mycket mer. Vi har den fantastiska turen att ha en massör, eller rättare sagt massör-ska alldeles intill. Det ser ut som ett litet skönhetscenter, typ estetiksalong, mini mini format. Jocelyne stâr det pâ porten; i verkligheten heter hon Fatima, men Jocelyne fungerar bättre... Tror hon.

Igâr var jag där för tredje gângen. Första gângen var tvâ mânader efter att min dotter fötts och hon gjorde underverk. Andra gângen var nâgon mânad senare - oj vilken energi du har, H. Hon lät sin höger hands fingrar följa min kropp, fem centimeter frân att snudda. Jag var tvungen att se vad knepet var. Det vibrerade sâ att vibrationerna lät. Var var makapären? Den fanns inte. Där fanns bara hennes hand. Fatimas hand.

Igâr sa hon: oj vad trött du är. Jag känner inte ens din energi. Du är helt vid sidan av dig själv, H. Sedan masserade hon mig med vansinnigt välluktande olja, en blandning av gardenia, jasmin och jag vet inte vad mer. Längre än nâgon av de andra gângerna. Hennes händer är mjuka, lena; hârdhänta där det behövs och det behövs. Idag känner jag mig om inte sâ helt i form sâ mindre mentalt trött. Man fâr tro vad man vill och man fâr gärna kalla det placeboeffekt - strunt samma vilket för effekt har det. Och jag delgav henne makens muskelspänningar i höften. Vad man kan göra, inte göra ât det etc. Jag vet - jag har sett honom. Har tom sagt till honom att jag kunde boka in honom när som helst. Självklart skulle han aldrig boka in sig. Tillsammans bestämde vi att boka tid för honom idag.

Han tror inte pâ att man kan annat än att massera. Hittills har han aldrig accepterat ens massageidén. Gillar inte sânt. Denna gângen accepterade han, trött som han nog är han med pâ värken. Nu är han där och jag undrar i mitt stilla sinne om han ska komma därifrân välmâende eller förbannandes mig för att ha skickat dit honom. Hon gör mer än masserar - hon känner in.

Det kallar jag dagens risk. Men jag tar den sâ gärna. Och den som lever fâr se.

Ja se det snöar!

Vilken fantastiskt lyx. Här kommer man till sveariket tvâ dagar och sâ snöar det sâ det inte vet var eller när det ska sluta...! Jag känner mig väldigt fint mottagen och Fader Snö, eller om det är Frost kunde inte gjort det bättre, särskilt som det i övrigt blir dâligt med svensk jul iâr.

Uppsala är översnöat! Det är nästan sâ man har lust att leta upp ett julbord.
Och det är nästan sâ att man kunde önskat att ha fâtt stannat nâgra dagar.

Flicklyx...

Det tog mig dryga tjugo âr innan jag började tillâta mig tjusningen att göra mig fin och bära klänning.
Det tog mig bra mânga fler att känna mig riktigt bekväm med det.
Det tog mig Oj sâ mânga fler innan jag tillät mig köpa sânt där riktigt onödigt och tjejigt, ni vet bara för att tycka man är värd det.

Men för nâgra dagar sen gjorde jag tvärtom. Man fâr dock vara dum i huvudet om man köper nagellacksborttagning av märket Chanel för nästan hundra kronor, när man kan fâ det för en tia eller i alla fall nästan nästan överallt. Men inte pâ en flygplats. Och har man flagande rött naggellack sâ har man och har man dessutom tänkt att man skulle ta bort det tjugotusen gânger innan man âkte och ändâ glömt det, sâ mâste man göra nâgot ât det.

Sällan har dock gesten ta bort naggellack varit sâ trevlig som den just var, nu igen, för andra gângen. Det luktar fantastiskt gott. Parfyrmerade naglar, det ni.

Man kanske skulle glömma fler saker lite oftare.

Lyxproblem, certes. Antar att alla noterar flitigt...