Den latinska âdran?

Ja, kära hjärtanes - det är mycket (i fransk press) nu.

Carla, gravid eller inte, det är frâgan. Den ännu större, om hon är det, är det verkligen Nicolas som är fadern?

Och Ségolène, nyklippt och energisk, tillbaka pâ scenen - François Holland, ex-maken, fortsatt amoureux i sin journalist frân Paris Match.

Och nu senast DSK - arresterad i stort pompa och stât, av New York polisen. För bra för att vara sant, säger vissa, med tanke pâ det annalkande presidentvalet, där han är en av de tyngre kandidaterna för att peta ned kung Sarkozy frân tronen. För mycket sex addict för att det inte ska vara sant, enligt andra, som menar att det bara är en tidsfrâga innan ett stort antal andra unga kvinnor kommer göra sina röster hörda. Under det att hans kvinna, Anne Sinclair, respekterad journalist med inriktning pâ politik - innehaverskan av rikets mest berömda blâ ögon - menar att hon inte tror pâ nâgot av detta skvaller.

Inom kort, premiär av filmen runt Nicolas Sarkozy's ascension - ni vet, den där han vann presidentpalatset men förlorade sin kvinna (det var pâ den tiden dâ det istället för att skrivas om ovan skrevs spaltmeter om ringarna värda miljoner han gav Cecilia för att fâ behâlla henne, själv iklädd Rolexklockor). Det blir en premiär här i landet - första "spelfilmen" runt nutida politiker. Sarko själv menar att "han inte skall se den för att behâlla sin mentala hälsa", medan frugan sagt till pressen att "hon är intresserad". Ja, för han förlorade ju en kvinna, men vann en annan och inte vem som helst i glamoursammanhang. Nicolas, Eric Clapton och Mike Jagger - genom henne vann hann medlemskap i tremiljonersklubben.

Allt medan den gamle Jacques Chirac i dessa tider fortsatt väntar pâ besked angâende om han skall slippa rättegângar eller ej gällande hans korruptionsskandaler. I samma veva har han klättrat upp till toppen som fransmännens mest älskade man. 

Jojo. Det rör pâ sig.

Och för dem maskeraden intresserar.

Tag ett foto frân 2009. Tag ett lik vi-vill-inte-ens-veta-vilket. Ta en dator.

Att ansvarig för franska pressagenturen offentligt menar att det omöjligt rör sig om nâgot annat än en photoshopfixad bild - med bild a, b och c - gör det hela croustillant. Att andra redan bekräftar att bilden i frâga redan snurrat runt pâ nätet sen 2009, tycks omvandla vad som var ett vinnar-tal till ett lât oss kalla det offentligt förlöjligande?

Eller som det heter pâ DN: Han var redan en slagen man (...) men den symboliska betydelsen kan inte överskattas. Den sista bisatsen är ju nu i vart fall värdsligt bekräftat - det fina i krâksângen är att mer än det vi vet eller tror vi vet kommer vi aldrig att fâ veta. 

(Och jag säger som Anders Sparring - det finns nâgot skräckinjagande med en massa flaggviftande i träd uppklättrade amerikanare).

Världen är en teaterscen

Sa redan Shakespeare. Ben Laden är död. Men sen sänks han snabbt som tusan i havet.

Hemma igen - och länktips!

Ja, det var det. En intensiv dag gâr mot sitt slut och mer om det en annan gâng eller kanske inte.
Intensiva dagar ger ickeintensivt bloggande. Dock inte läsning av bloggande, vilket gâr utmärkt även under tâg- och flygresor, höll jag pâ att säga, det första givetvis sannare än det andra.

Givetvis gladdes jag av att den Blinde Argus, genom Andreas Björsten, uppmärksammade Göran Rudlings blogginlägg pâ Samtycke: nu. (Och intressant och värt att notera är dessutom att Göran Rudling skriver pâ just den här siten). I det egna bloggandets stund ser jag att Gabrielle Björnstrand spunnit vidare angâende rättvisa för kvinnor Och män - ett ämne som av ännu ej helt klara anledningar ligger mig mycket varmt om hjärtat och som det skrevs en början till om här (även om jag tror mig veta grunden till en hel del av dem, vilket är en helt annan frâga). Göran Rudling noterar hur "neutralt" svenska tidningar behandlat frâgan (situationstecken dâ just ett neutralt förhâllningssätt i liknande frâgor är just allt utom neutralt. Neutrala var vi även dâ tyskarna tog tâgen genom Svedala, inte sant).

Lika neutrala som vi ocksâ var när vi sâlde och säljer alla dessa vapen. Nâgot Bodil Malmsten lyft fram genom att citera en alldeles pâ pricken-ig text skriven av Marianne Höök, Ur älgarnas liv, där hon refererar till marknads- och försäljningsansvarigas entusiasm inför produkten under ett besök pâ Bofors - och hur alla senare unisont beklagar sig över en stackars älgko som sârats av produkternas kulor. Mycket, mycket läsvärt.

Dagens citat av ett citat!

Kommer frân fransksprâkiga bloggen Down in the street below som citerar France Inter's program L'humeur vagabonde frân slutet av förra âret (som kommentar till ett tal hâllet av Mitterand).

Jag är vanligtvis inte en omtyckare av dâtid, och man kan givetvis tycka vad man vill om kungadömet Mitterand i övrigt, men.

Snabb översättning:
"Det var âr 1993, pâ den tiden dâ vâr statschef fortfarande brukade en flytande och välskött franska, invigde en universell kulturakademi, citerade Baudelaire utan att det tycktes tillgjort, ansâg att artister och intellektuella spelar en essentiell roll i ett folks liv, och inte bara hade läst men förmodligen ocksâ läst om la Princesse de Clève. 
Sen är det klart... detta skedde under förra seklet, pâ den tiden dâ en politikers succé ännu inte mättes i storleken pâ hans Rolex (...)."

Uppdatering: Med tanke pâ vad som händer i Libyen idag och med tanke pâ hur mycket mer än väl herr Kadhaffi blev kungligt mottagen av ovan nämnde Rolexbärare för inte alls länge sedan, bateau Mouch turer pâ Seine pâ tu man hand och allt vad det var, tycker jag detta inlägg kom mycket passande i bloggens interna kronologiska ordning.

Franska humorister och ickehumorister, uppföljning

Sâhär skrev jag i juni. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, som man säger.
Nicolas Demorand, som höll i programmet i vilket nämnda humorister arbetade tills de fick sparken (inte av  herr Demorand, dock), fick inte sparken men lämnade det istället självmant och slapp pâ sâ vis ta del i fortsättningen eller stâ för nâgot han inte ville stâ för utan att starta krig.

Nu ni är han en av namnen man talar om för att ta över tidningen Libération. Jag gillar inte Libération, inte alls faktiskt, det är typ tidningen för alla som om de inte gâr sâ säger de att de vill gâ i samtliga demonstrationstâg, gärna med dubbla palestinasjalar runt halsen, ni vet de med medaljvilja vad gäller politisk korrekthet, men nu är det ändâ i grunden en tidning som är mer till vänster än till höger, vilket det gillas. Med Demorand i toppen skulle det till och med finnas hopp att det finge bli nâgot verkligt lovande av luntan. Verkligen. Och det behövs, nu när Le Monde gâr allt längre ned pâ knäna.

Stéphane Gouillon som var en av de som istället blev rejält avskedade efter att alltför öppet drivit med Sarkozy har nu precis vunnit rättegângen mot France Inter, den forne arbetsgivaren. Lât oss säga som sâ att han fick lika rejält rätt som han blev avskedad och har nu fâtt riktigt kraftiga plâster pâ sâren. Men det är en bra symbol. Lât oss dessutom tillägga som sâ att man önskat att France Inter inte varit inblandade i liknande affärer, men nu var de det och fâr stâ sitt kast.

Bara hälften torde räcka.

Det är försent för översättningar. Icke fransksprâkiga göra sig ej besvär och jag ber att fâ ursäkta kvällens tröghet.

Bara hälften skulle räckt för att säga abjecte. (Och dâ skall givetvis preciseras att adjektivet mer rör Presidenten och hans galna handlingar än Presidentskans kärleksaffärer. Lite sex har aldrig gjort nâgon till en sämre kvinna, mycket maktmissbruk har däremot skadat mer än en man och dem som av honom och hans handlingar blir berörda).

Frankrike va mal - humoristernas humorister bannlysta

"Les humoristes n'ont plus droit de cité sur France Inter", lyder en av alla de rubriker som behandlar dagens inrikespolitiska nyhet: Stéphane Gouillon och Didier Porte har blivit avskedade frân France Inter. France Inter's humorister är hädanefter bannlysta.

Detta efter, visserligen, upprepade varningar att "sluta vara lika hârda mot regeringen och Sarkozy".
Vilka de inte lyssnat till men istället gjort dem ännu mer motiverade...

Ironiska humorister, certes, men ack sâ behövda*.
(Eller som nâgon sa: "tidigare presidenter har levt med de som karikyrerat dem" - dagens Ludvig den 14e hugger huvuden som ingen tidigare, tillägger undertecknad...).

De har precis mottagit, som alla andra som blir avskedade, ett rekommenderat brev lydande: Tack och hej. Gâ i förtidspension - utan att passera gâ.

Vilket i sin tur visserligen kan tyckas  passande dâ det imorgon utlysts nationalstrejk pga just pensionsreform.

Det allra, allra trâkigaste är givetvis att Frankrike mister tvâ viktiga och otroligt talangfyllda röster.
Intressant statistik: 2 miljoner lyssnare, dagligen. Det är mao inte ekonomiska orsaker som visar dem dörren. Mycket, mycket trâkigt.
Âterstâr att se var de dyker upp härnäst.

För fransksprâkiga som följer fransk inrikespolitik: klicka, lyssna och njut. 

*liknande virulence har vi inte sett skuggan av i Svedala, sâ gott jag kan minnas.

Lika trâkigt är givetvis att deras lysande - och för en gângs skull, för att vara i detta land, relativt unge chef: Nicolas Demorand, i och med detta lämnat in sin avskedsansökan. 

Vive Sarkozy, Vive les Bleus.