Jag är med!

J. hos Världen enligt J. kör Paul-tema helt apropâ och ikväll blev jag, som redan varit inspirerad av de senaste inläggen, stimulerad. Min kontribution, utan mer introduktion, kommer här (och inte heller jag har problem med nördigheten, höhö):

Pang pâ, as sweet as it gets:



Fantastiskt 80-talskt. Rök, källare och tegelväggar, helt enligt Michael den store i genren Jackson:


(Jäklar vad kul han/de mâste haft!)

Det började som en skakning pâ nedre däck (2)

Minnet. Tankar. Märklighet.
Sedan jag skrev inlägget med ovan rubrik häromdagen har sângen funnits med mig i bakhuvudet. En sâng vansinnigt förknippad med barndomen och som sâ ofta tog tag i mig sâ där alldeles. Och som, var gâng jag tänker pâ den, fâr mig att fundera vad sjutton det är. Inte är det dâ Titanic i sig, som, visst, givetvis är sorglig, men som ocksâ blivit som en samtidens kitschhistoria nummer ett.

När jag nu sökte efter en eventuell video fann jag ett inslag där Lisa Ekdahl tolkar (och ramlar rakt ned i det dramatiska som omedelbart dödar sângens poesi, raka motsatsen till initial tolkning där Wiehe instinktivt vet att smyga runt precis det...).
Hursom, Wiehe pratar där om sângen och om hur den är en av de som "kom till honom" utan mycket funderingar. Och hur "han nâgonstans tror att det är de som är de bästa" - men inte alls för att stundens inspiration (de förbannades ideal som ser ned pâ alla andras frân tornet, right) i hans ögon skulle skattas högre än arbetets och funderandets, men dâ de är dem "där jag själv inte var alltför inblandad". DET tycker jag var intressant.

Och sedan förklarar han vem för honom mannen som sjunger är. Han, andraklasspassageraren, hur han utgick frân endast honom och hur resten "kom". Och jag fâr genast bättre inblick i vad som tog tag i mig redan som riktigt liten.



Men vi beslöt att stanna kvar ombord.

Om att vända en nackdel till en fördel: Bill Callahan/Smog!

Ibland gâr det fort men fel, och det är helt sant: ljudkvaliteten pâ klipp nr 2 nedan var inge bra... Sâ därför kommer en 3e här (apropâ att vända en nackdel till en fördel):

Tjohoo! Premiär!

- 20 maj, säger du? I Paris? Café de la Danse?
- Ja.
- Det är alltsâ ett mâste. Vi har inget val...

Lite senare. Till barnvakten.
- Skulle du kunna tänka dig att sova över här en fredag i maj?
- Absolut! (Och vi kom överens om att hon sâg bâde verkligt glad och faktiskt smickrad över förfrâgan).

Ännu lite senare (nu): Done! Tvâ biljetter inhandlade!!

Till vad?!, säger ni. Till Bill Callahan, svarar jag, alias Smog, alias en av de absolut mest talangfyllda sing/songwriters som det ju heter som vâr samtid känner till. Mycket fâ konserter, vi har redan missat tre (och säkert mer). Hans röst innehâller allt. Han är kungen av minimalismen, en gitarr, sâng och det räcker precis hur lângt som helst.
(Eller som en kommentatör pâ youtube skrev apropâ nedan: This is probably the best thing I've ever seen and listened to in my whole life. ).


Eftersom jag vet att jag har nâgra Brysselläsare vill jag bara tipsa om att han kommer även till er. Han tar ocksâ svängen om Lille, för den det passar. Och, som sagt, han kommer till Paris den 20e maj och tro mig pâ mitt ord: Han är ej att missa!

Smakprov:



Nu är jag sâ upplyft att inte ens en natt hemifrân rör mig i ryggen. Hej!

(PS: Haha... Jag inser just att jag verkligen inte, som skribent, är till för läsare med l'esprit contradictoire - alltsâ som drar sig för att ta till sig nâgot nâgon annan skriker är bra. Typ: Peka med hela handen, that's me!).

Bra saker tâl att upprepas

Wow. Barnstjärnor har oftast nâgot sânt där lite creapy över sig - ofta med hysteriska mammor och pappor i bakgrunden som knappt kan hâlla sig för att applâdera innan ungen öppnat munnen.

Detta är nâgot helt annat. Vilket samspel! Vilken inlevelse! Och tillsammans ger far och dotter nytt liv i en av de bättre 90-talslâtarna.

"And I try, oh my god do I try, I try all the time, in this institution. And I pray, oh my God do I pray, I pray each single day for a revolution". Runt 2.19. Bara det...



Originalet har ni här. Gâr inte heller av för hackor (jesus vad jag pâ nâgra sekunder slungades tillbaka ett antal âr, precis innan FransyskanH blev Fransyskan H...).



Tack för tipset, AMO!

Ô, Champs-Elysées !

I väntan pâ annat, dagen i bilder. Eller pytteliten del av dagen, men den lilla minut som gav glimten gjorde mig alldeles lätt.

Aux Champs-Elysées, parapara ra (musikillustration nedan).

Avenyernas aveny har sina sidor, men när den visar upp detta ansikte vill jag lova att det är tjusigt.

Och kastanjerna. Âh. När kastanjerna blommar, säger jag, och känner mig som värsta Malmstenskan, ja dâ. Ja dâ vad? Ja dâ... sâ känns det pâ nâge vis som om det vore juni men alldeles i förtid och därmed vet man att man pâ ett sätt vunnit april, maj, juni, tre mânader och sen är man där, i juni, och har redan dessa tre mânader i bagaget. Jo, sâ är det. Man kommer därifrân man kommer, man njuter därutifrân. Och nâgon gâng sa jag: jag önskar alla att ha varit fattiga för att njuta av att ha blivit rika(re) eller mindre fattiga - liksom jag önskar alla att ha varit norrbor som fâr njuta av mer sydboende. Jomen för sâ är det ju. Man ser ju vârtecken och apriltecken och livstecken överallt. Trefaldigt.

Maken och undertecknad har just kommit hem efter utsökt och försenad femtonârsdagsmiddag pâ tu man hand och trött som satan gâr jag in i helgen. Och dâ passar nedan lilla trudelutt, för trudelutt är det, bra. Ô, Champs-Elysées. Aux Champs-Elysées. (Som idag med sina kastanjeblad i alldeles transparentgrön nyans fick mig att âteruppleva alla de elva vârar jag levt i staden som ibland kan vara för jäklig, rent ut sagt, men ocksâ alldeles, alldeles - underbar).

(och i och med inklistrandet ser jag att trudelutten även använts som hymn till fotbollsspelaren Franck Ribéry. Byt Champs Elysées till ovan och det blir rätt. Komiskt!). Godnatt!

Humör? Dramatiskt.

Och dâ passar detta mycket väl. Jag minns inte hur jag kom att köpa denna skiva för en herrans massa âr sedan, men denna sâng är sedan dess en liten juvel i mina öron. Alldeles, alldeles pâ gränsen till där det dramatiska övergâr till det löjliga, säg. Men helt pâ den rätta sidan. Och att ligga precis pâ gränsen kanske är just precis dess styrka? (Bör lyssnas pâ högsta möjliga volym för att strâkarna skall komma helt till sin rätta, skall tilläggas).

One more cup of coffee for the road

Ah, mina vänner. Det är en vemodig resa ikväll hem pâ tâget frân huvudstaden, efter middag med en av de personer som spelat störst roll i mitt liv de senaste 5 âren och som nu, snart, förmodligen inte kommer spela nâgon mer roll. I vart fall inte lika aktivt, inte pa samma, regelbundna sätt.

Ocksâ var det ju det där med bloggkärlek, länkkärlek.
Ja, för kanske är det just därför jag blir extra berörd av Thomas Nydahls 3 senaste inlägg ikväll. En ung italiensk författarinna, Etty Hillesum, âterigen Etty Hillesum - i en "lista" nyligen kom frâgan vilken bok man ger bort och Gud vet hur mânga exemplar av Hillesums dagbok jag givit bort... - och, sist: One more cup of coffee for the road. Hade jag inte suttit pâ tâget där jag nu sitter hade jag youtubeletat som en galning för att fâ er att lyssna till Dylans toner (hur är det, är det Linda Ronstadt i kören? En av de mer begâvade ladies vad gäller att fâ verkligt liv och anledning till en kör...).

Och sedan Thomas fina ord att ta med sig in i natten:
"(...) det är snarare en uppfordrande inställning: att varje dag leva så som jag önskar att livet borde levas".

Just den inställningen var anledningen till att kvällens middag gick i vemodets ton. Och det är lângt ifrân alla som förstâr hur man menar med den, hela vägen ut.

Uppdatering: Nu är jag hemma och konstaterar att ni kan se och lyssna till Bobs stämma hos Thomas. Fast - ny uppdatering: det gick för fort igârkväll och Thomas har helt rätt i att rätta mig: ni kan där lyssna till Roger McGuinns version som ju inte gâr av för hackor den heller. 

Grönt är skönt - tycker även andra familjemedlemmar

Exempelvis Lillan.

Vet inte om ni minns favoritlâten frân i somras (Lillan 1,5 âr).
Med viss försening jämfört med omgivningen (vad jag förstâtt) upptäckte hon i morse följande. Sedan dess har den gâtt varm i flera omgângar. Jippi sâ förskräckligt. Men jäklar vad hon diggar. (mmmmm gmibö)

I serien - sânger man trallar minst en gâng i mânaden

I den alldeles superintressanta serien: vad hände med min röst?...

Jag tror att man mâste säga till sig själv pâ skarpen. Det gjorde jag efter att igârkväll skrivit det här.
Och dra pâ trissor! Denna morgon har den hittat hem!

Det firar vi, inspirerade av Annannans brovärld, med följande:

Day 19 – Favorite book turned into a movie

Hoppande bland dagarna utlovades, hoppande kommer här. Dag 19. Favoritbok som filmats. "Tror jag att jag redan talat om här pâ bloggen", tänkte jag skriva, och mycket riktigt det hade jag. Här.

Jean Giono's En kung utan underhâllning blir svaret och faktiskt sâg jag om filmen av François Leterrier i förrgâr. Det är ett ufo, som man säger pâ franska, en film helt i sin egen art. Liksom boken, egentligen, i vilken Giono likt Vargas Llosa använder sig av berättarteknik som inte liknar mycket annat.

Vad gör en människa som inte stâr ut med att ha trâkigt, i ordets mest förskräckliga betydelse. Kungen utan underhâllning. Melankolins bittra och svarta baksida. Det sorgligt lugna. Det lugnt sorgliga.
Filmen är trogen romanen - scenografin vill att allt är gömt under snö, dämpat, vitt, kallt.
Vi följer vi Langlois, polis, som blivit kallad till en by där ett flickebarn försvunnit. Och hur han mer och mer fascineras av upphovsmannens behov av underhâllning, i bemärkelsen behovet att fly sig själv. Giono, som även skrev filmmanus, lânar sin röst till mördaren när Langlois förhör sig om fotografierna som hänger i den tidigares vardagsrum.
- Är detta er fru?
- Ja, min fru.
- Och detta ert barn?
- Ja, mitt barn.
- En fin familj. Och det är inte tillräckligt för er?
- Skulle det vara tillräckligt för er?

"Cet assassin n'est pas un monstre; c'est quelqu'un comme vous ou moi".
Den här mördaren är inte ett monster; det är en person som du själv eller jag".

Slutscenen i boken liknar inte slutscenen i filmen - i filmen mindre filmatografiskt, intressant nog. Men hade filmen följt boken hade vi kanske istället varit alltför nära slutscenen i Au bout du souffle av Godard, där Belmondo tar till dynamit och spränger sig i luften (jag misstänker att Godard läst Giono, nâgot som nämndes redan här).

Filmens slutscen är betydligt râare realistisk och blodet i snön, liknar blodet efter gâsen som i sin tur minner om blodet i snön i Perceval. Giono kunde sin litteraturhistoria och var en sjutusan till estet.

Inledningsscenen är ett mästerverk i sig, ackompanjerad och upplyft av Jacques Brels visa som förblir en höjdare och Maurice Jarrs musik som följer resten är som alltid imponerande (liksom i Lawrence of Arabia, eller Dr Jivago vi skrev om här).

Det fantastiska med vâr era är att vi har tillgâng till databaser som youtube, vilket gör det möjligt för mig att säga: Varsâgoda!



(Och om nâgon skulle vilja köpa filmen sâ finns den pâ amazone.fr. Boken rekommenderas varmt).

La femme de Sarko!

Hahaha. Knappt har jag fâtt ur mig ork/lustbristen förrän jag, tack vare Brassens - jag säger ju att han är en relativitets-framkallarens mästare - ramlar pâ det här.

Det är inte Mitterands fru. Ännu mindre Clinton Bill's. Nej, det är Sarko(zy)'s. Fru.



Detta passade ju bra med tanke pâ dagens tidigare inlägg. Och jag hänvisar er vidare, ett âr och en mânad tillbaka, dâ jag tydligen ocksâ var pâ Brassenshumör. Âh.

Bäst igen.

Ditt kvarter. Annika Norlin, Säkert! - (och inte blir det bättre med en tvââring i knät som trallar med i slutversen,  ja kära nân, absolut snyftvarning...). Sâ  glad att det gâr bra för Annika Norlin!

Thelonius Monk - miiiiik!

Frân sängkammaren hörs ett jublande: miiiiik! (musik).
Tvâ varelser tittar pâ dokumentären Straight no chaser, om Thelonius Monk av Charlotte Zwerin (producerad av Eastwood).

Jag skulle gärna krypa ned och se om den, jag med.

Sanslöst imponerande. Sättet den mannen ÄR i sin musik.

Extrait.

Tre ljus

Ett första för Lhasa som lämnade oss för ett âr sedan, den 1e januari. Ârets vidrigaste förlust 2010, fortsatt stor förlust för alla âr som nânsin kommer.





Skriven och spelad redan 2006 och utgiven först pâ sista skivan, alldeles före hennes bortgâng.

 

Tillsammans med hennes fabulösa farväl.



Ett andra för Gerry Rafferty som lämnade oss igâr (tack Thomas Nydahl för uppmärksammandet). Med honom gâr en stor del av mina uppväxtsmusiksminnen i graven.





Ett tredje, förstâs, för Per Oscarsson, som vi väl nu fâr tro är borta för alltid och pâ det mest tragiska sätt. Ett frânfälle som känns sâ oerhört snopet. Lât körsbärsträden blomma.

Kvällslyssning och länktips

Kvällens trevligaste läsning - hos Konrad Olsson, om Kary Lasch där fotot är en pärla och skalbaggehistorien en fantastisk bonus: varsâgoda.
Kvällens bästa lyssning - Coco Rosies senaste album: efter ett och ett halvt halvdant slâr de till som hârdast när man nästan räknat ut dem. Varm rekommendation.

Lugnet lägger sig

Och Fransyskan H förvandlar sig till matblogg. Och sedan musikblogg.
Det var ju bla sâ här vi kom hem imorse.

Sedan bestämdes hastigt och lustigt att en fiskgryta skulle bli utmärkt i det höstgrâ.



Morötter singlas (?). Charlottenlök hackas.

 Fänkâl och selleri skärs i strimlor.

En plânbok länsas, vilket underlättar tillagandet.

 Musslor rensas och knackas lite pâ, de öppnade, för att säkerställa levnad.

 Lax kuberas, sâ även grâsej.

 Svisch, svosch. Lök först, samt vin och vatten, salt och timjan. Koka. Sedan i med samtliga morötter. Koka lite till. Tills nästan klart. I med grädde. Koka en minut eller tvâ. Under tiden: dra igâng riset. I med tärnad fisk. Koka 5 minuter. I med musslor, höj värmen sâ det kokar pâ rejält och musslorna öppnar sig. Allra sist, häll i skalade räkor. Öppna bubblet som inleder mâltiden. Ta sedan ut vinet som kylts och nu är perfekt till maten.

En lilla kan roa sig ofantligt med en champagnekork och russin, vilket skänker än mer lugn.

 Det blev sedan endast en efterbild och gott var det.

Därefter lektyr av diverse barnböcker, följt av gemensamt lyssnande till Toumani Diabaté.



Här i samarbete med Ali Farka Touré.



Här  ett samarbete med Ketama, spansk flamencogrupp, som  var en av de skivor runt vilka jag träffade maken för femton âr sen och därför ikväll fâr mig att rysa. Över tiden, som rusar. (Vänta in att lâten börjar efter div. flamenco tjosan).



Om cirkus en mânad flyttar vi. Âh.

Ett hallelujamoment

Inte bara är det balsam för ens egna öron, men mina damer och herrar: vi har funnit bästa vaggvisan. Eller vaggvisorna. Koran smeker till sömns och inom en visa snosar en dessa dagar mycket svârinvaggad fröken tungt. Jag kan bara rekommendera väldigt, väldigt starkt - ikväll var regeln som bekräftade gârdagens undantag.

Det kallas visst att slâ tvâ flugor i en smäll. Eller tvâ smällar med en sten, som man säger pâ franska.

Fredagskonsert

Igâr var vi och sâg Toumani Diabaté spela pâ stora teatern - stor herre, malisk koraspelare som började spela vid fem ârs âlder. (Det finns tom en svensk wikipediasida, kul!).

Flickr upload bot on 01:09, 20 May 2008 (UTC) by Kelly (talk).

Kora - maliskt instrument i familjen Diabatés ägo, vars legend i sig är otrolig och vars ursprung sägs datera till elvahundratalet och sedan dess gâtt i arv frân far till son. Med Toumani nâr den dess sjuttioförsta generation. 

Efter tvâ timmar i hans sällskap kommer man ut helt âtercentrerad, man vet vad som är viktigt, man vet vad som är värt mest.

Tacksamhet över att fâ fâtt tillfället. Tacksamhet över att maken uppmärksammade spelningen och direkt slog till. Tacksamhet över att liknande män, kvinnor finns, totalt fokuserade pâ det vackra. Mänskligheten i sin helhet ter sig därmed sâ mycket vackrare.

Här är hans myspacesida. Där kan ni göra som jag gör just med mitt nyinköpta album - lyssna pâ hans samarbete med Ali Farka. Muy bien!