En väldigt trevlig kväll, helt oförhappandes.

Ta en ansvarig för ett urbanism-center, där anordnandes utställningar och annat.
Ta en lât oss säga annorlunda butiksägare, min man exempelvis, med vilken den föregâende pratar arkitektur och design och tycke uppstâr.
Den senare blir av den föregâende inbjuden att besöka en villa ritad av Aalto i Parisomrâdet tillsammans med en grupp urbanister och arkitekter.

En vecka senare. Den föregâende bjuder in maken med fru till vernissage av en fotoutställning,  retrospektiv som spänner över trettio âr, ett urval foton av en engelsk fotograf och skribent som blivit ett av världens Namn vad gäller arkitektur och numer är bosatt i Sydvästra Frankrike.
Det slutar med att de fyra - den fjärde är fotografen - hamnar pâ en restaurang och pratar vitt och brett och glatt om det mesta. Det hela över en mycket god middag avnjuten tillsammans med fantastiskt vin frân vingârdarna alldeles intill, mycket mineralt; ett av dem som pâvisar att ett vitt vin kan vara lika mycket som rött.

Precis vad jag behövde! (Luftombyte). Livet som det alltid borde vara.

Oktobersjuka och Januaritristess

Oktobersjuka och Januaritristess är inte likadana men resultatet blir detsamma: Ingen lust.
Förra âret resulterade det i halvdramatiskt bloggavslut i februari, i Cordoba (som dock âtertogs bara nâgon vecka senare).

För att undvika trâkiga upprepningar vill jag därför bara meddela att det är segt i blogghjärnan och trött i blogghjärtat. Därav inte tillfälligt avbrott, men tillfällig inläggsantalssvacka. Snart är det säkert bättre och ofta räcker det att ropa varg för att komma över den berömda bäcken.

Firad som tusan

Ett âr äldre. Sâ himlans firad. Kaffe pâ sängen, (kaffe pâ sängen!), till toner av allas vâr Stevie. Blöt puss av Lillan, isou, isou (densamma som visserligen hâllt mig vaken halva natten, men det blöta förlät henne bums stört).

Världens finaste dator i present. Jo. En dator kan vara världens finaste, jag äger beviset. Hade jag ork hade jag fotat den, men det har jag inte, men tänk er ett tunt, tunnaste tunnbröd i borstad metall med ett äpple pâ sâ är ni inte lângt därifrân - nu kommer jag inte ens behöva släpa runt, räcker hädanefter att droppa ned i väskan. Minsta väskan. Fint. Extra fint att fâ den i present. Känns redan enklare och mera självklart att njuta av liknande lyx när det dessutom är en gâva.

Lyckligt sällskap av en nästan 40°-ers tvââring gjorde den födelsedagandes arbetsdagen annorlunda; det annorlunda bestâende av att, bland annat, lyssna pâ hennes högläsning för henne själv. Att tvingas hâlla en hand för att fâ henne att stâ ut med Pippis bovar gjorde dessutom mina fyrtiotusen arbetsmail verkligt annorlunda att skriva.



Nu, senast, hemkomst frân en ypperlig middag pâ tu man hand, med mängder av olika slags matchande vinglas, efter en outhärdligt dâlig dans/teaterföreställning vi lämnade innan dess slut. Vi lämnar ofta föreställningar innan dess slut nu för tiden, vad nu det kan betyda (antingen dâliga val, eller dâliga föreställningar, antar jag). Oxkinden i rödvinssâs vägde upp de färska minnena av grimaserande dragqueens som var tänkta representera tangodansare, men mest var förfärliga. Med râge.

För var dag ett steg lyckligare. Inte ett uns av tillbakaönskan, nu för första gângen dessutom inte bara framâtsträvan. Tänker ofta dessa dagar pâ Birgitta Stenbergs sommarprogram frân i somras. Där hon talade om känslan av att efter ha gâtt i motvind ett helt liv vara med om att vinden helt plötsligt avtar. Och det mest självklara vore att ramla ner, platt fall. Hittills är livet mycket, mycket intressant.

Älskade tomhet, älskade yta

"Vad lite möbler ni har", sa de, "och saker", vâra vänner, pâ besök igârkväll.
"Ja", sa vi.

Färre och färre för var flytt. Gud vare lovad.

Lycka är

bland annat, att även fast man bor mitt i staden kunna öppna sitt fönster och inte höra en enda bil, men däremot en hel hoper smâfâglar kvittra som i värsta vârivressen.

Lite av 2010

I en salig blandning. Eller "Saker man kan pyssla med en regnig fredagseftermiddag innan stängning". Eller "inlägg som blir till när man âter undrar om man egentligen verkligen ska fortsätta blogga". Hepp!

Ârets infriade Nyârslöften

• Jag lovade mig ett piano - det kom (och jag förstâr inte riktigt ännu att det faktiskt är sant)
• Mer läsning. Jo, mer. (Och mer pâ svenska under tolv mânader än under de senaste tio âren).
• Mer massage. Fast i âr ska det bli mycket mer. Den första blev idag min lunch!

Ârets upptäckter (och âterupptäckter):

• Âterupptäckter, först, för jag kan skriva under pâ precis samma som förra ârets andra punkt: "att faktum att ha barn förändrar ens tillvaro precis sâ mycket som man trott och som alla säger att det inte kommer göra"
• Att den grekiska cykladövärlden är en av de mest fantastiska platser att vistas pâ - tom med barn, haha.

• Pianospel. Vilket är en lite furstrerande upplevelse...

Ârets advent: Första pâ fjorton âr med verklig första advent i hemlandet. Och jäklar sâ kallt det var!!

Vilket leder oss till Ârets svenskaste: Korvgrillning utomhus i advenstkylan!

Ârets infall:
Ja, det skulle väl vara pianot!

Ârets absoluta wowupplevelse: Alhambra. Jag fâr fortfarande rysningar av att tänka pâ vâr tvâdagsvistelse hos Grenadas Parador. Sâ vackert.

Ârets film: Hm. Inte lika givet som förra âret, men mycket förmodligen Submarino av Vinterberg. Den som ej sett Vinterbergs absoluta comeback: Se den!

Jakob Cedergrens blick liknar fâ.

Ârets (absurdaste) hotellnatt:

Ârets varg:

Ârets syster: Min. "Utan vilken jag aldrig skulle suttit här med en ettâring och som, steget före, ständigt visade vägen med smarta tricks och "det där kan du släppa"" - skrev jag förra âret och vägledningen fortsätter. Nu sitter hon snart med en tvâa vid barmen och den stigen däremot dela vi dock ej, haha.

Ârets klänning: Eller livets?




Ârets drink: Gin tonic. Ingenting gâr fortsatt upp mot en gin tonic. Ja, det skulle väl vara Antésite, dâ, samt en fantastisk infusion frân Dammann frères / L'herboriste d'Orgeval: Verveine menthe.
Ârets stad: Grenada. Ännu en av de jag gärna skulle spendera en eller flera tremânadersperioder i.

Ârets resa: Delad första plats: Spanien - Sevilla-Grenada-Cordoba, och sommargrekland.

Ârets handhâllning:

Ârets förlust: Lhasa, Per Oskarsson.

Ârets läsupplevelse(r) och inspiration: Vargas Llosa och Bolano. Och Bengt Ohlsson.

Ârets omställning: att inte längre dela arbetslivet med min fantastiska chef som är en av de som lärt mig mest här i det lilla livet.

Ârets skugga:




(...av en Flowerpot, Verner Panton, pâ fd vardagsrumsväggen).

Ârets kompanjon: min man. Tre âr gifta, i vâr f-e-m-t-o-n âr tillsammans. God! (...vilket (sam)arbete).
Ârets relation förutom ovan: Svart och vit och oftast samtidigt eller i vart fall i en ständigt växlande växling.

Som leder oss vidare till ârets 2-âring:

 (via Ârets târta - mindre komplicerad än fjolârets...).

Ârets lyx: Att ha världens gulligaste barnvakt som rycker in när sâ behövs och lite till.

Ârets fniss: Att Lillan i Larry Clarks bild frân filmen Kids främst ser: "Nalle!"

Ârets citat: Stig Claesson - “Jag skriver en titel på första sidan. Sen letar jag reda på ett citat som någon annan skrivit, ett citat som passar till titeln. Citatet skriver jag på andra sidan. Det är på tredje sidan som jag måste tänka mig för jävligt noga.”

Ârets affärsgata:

(Det ljusblâ till vänster är vâr butiksfasad). Men âh sâ fint det blev och vilken intuition vi faktiskt hade, tre âr tidigare.

Ârets veleri som blev till visshet 1: Landet-stan-hus-lägenhet-landet-stan-hus-lägenhet. Blev nedan.

Ârets veleri som blev till visshet 2: Blogg, ingen blogg, blogg ingen blogg. Efter tre "sista-inlägget" blev bloggen Ârets ett-âring i september.

Ârets köp: Översta vâningen här. Efter att bara veckor tidigare sagt - nu är det dags att inte vilja flytta mer. Men inget är definitivt här i livet.

Med porten och gârden som heter duga.

Det gâr inte en minut utan att jag är tacksam ända in i ryggmärgen.

Uppdatering

En vecka senare, eller efter start skall sägas. Jag överlevde ocksâ i âr, men är fortsatt matt.
Under tiden:
- fick Lillan vattkoppor - eller vattenkoppor som jag ju ändâ tycker det borde heta - och baddas nu med uttorkande mercurychrome sâ hon är alldeles rosa över kroppen, mer estetisk genomskinlig variant till ansiktet, dock. (Man lever väl där man lever). Samt kli-stoppande medicin de första dagarna (eller tills flaskan gick med ett högt kras i golvet - samma Lilla fullständigt älskar allt som heter medicin och sprang, tills kraset, omkring med sin sirop - "encâr sirâ maman" - meeeer) - som gör erfarenheten allt mindre traumatisk än jag först trodde när mailet nâdde mig i helgen...
- fick jag längta hem och det är ju alltid lite bra
- gick dagarna och nu är det bara en och en halv vecka innan vi ska âka pâ skandinavientur - en del av den pâ tu man hand och som jag lääängtar.

Rosa nacke matchar rosa klänning

Sâ nu vet ni det!

Ja... ocksâ har jag ju börjat använda eyeliner igen. Tio âr sen sist, man räknar numera i tioârsperioder, bara det notervärt (?).

Jämlikhetens land - Julian Assange

Inhandlade när jag for hem frân huvudstaden sent söndag kväll Le Monde's senaste bilage-idé - en slags mânatlig resumé av mânaden som gâtt och med längre artiklar om händelser och personer som stâtt i centrum.

Julian Assange. När livet blir större än en roman. Jag hade inte riktigt hunnit läsa in mig och är nu uppdaterad - och rejält imponerad. Vilket liv. Vilken man. Vilken energi och intelligens. Och vilken total revolution världen stâr inför, i och med Wikileads.
USA lovar soldaten som filmade mord pâ civila av medsoldater förkortat straff - av de femtiotvâ han fâtt - om han "medger att Assange beställt filmen", medan soldaten tidigare bestämt förnekat att sâ skulle varit fallet. Andra högre amerikanska politiker har offentligt beordrat execution av densamme - inte soldaten, men Assange.
Assange förbereder sig under tiden mentalt som bäst för ett liv i en isoleringscell i mycket stoiska termer.

Le Monde är ej ensamma om att i artikeln omnämna Sverige med ord som ett mycket märkligt land. Ej ensamma om att ifrâgasätta svensk lag, svensk attityd i just denna frâga. Som fâr honom anklagad för vâldtäkt i en sexuell rapport med en kvinna som var med pâ det. Consented sex. Det är inte Assange's men Sveriges rykte som stâr pâ spel, skrev James D. Catlin i Herald sun i december.

Detta blir väldigt futtigt och kort för mer hinns inte med just nu. Det enda man kan hoppas pâ är att âklagaren vet vad hon gör. Var hon stâr. Det vore ju oerhört trist om en liknande mans historia felaktigt stoppades pga ett "neutralt" och "jämställt" lands agerande i frâgor där det blir Assange-avalanche av att alla prataromdet#.  Oerhört trist.

Tre ljus

Ett första för Lhasa som lämnade oss för ett âr sedan, den 1e januari. Ârets vidrigaste förlust 2010, fortsatt stor förlust för alla âr som nânsin kommer.





Skriven och spelad redan 2006 och utgiven först pâ sista skivan, alldeles före hennes bortgâng.

 

Tillsammans med hennes fabulösa farväl.



Ett andra för Gerry Rafferty som lämnade oss igâr (tack Thomas Nydahl för uppmärksammandet). Med honom gâr en stor del av mina uppväxtsmusiksminnen i graven.





Ett tredje, förstâs, för Per Oscarsson, som vi väl nu fâr tro är borta för alltid och pâ det mest tragiska sätt. Ett frânfälle som känns sâ oerhört snopet. Lât körsbärsträden blomma.

Trixigaste tricks, fixigaste fix

Eftersom huvudet är still, bjudes härmed pâ det fixigaste fixet.
Man tar en bokhylla med röd väv bakom.
Man tar en rulle papper.

Pappret klippes i lagom lânga bitar, och glides in bakom hyllan och framför väven.

Resultat: Som hittat! Eller klippt och skuret.