"Men det vet du nog att Trotzig hela sitt liv var katolik", skrev Gabrielle i sin kommentar nedan. Det kanske jag läste, en gâng där lângt borta pâ gymnasiet eller sâ, men det har jag isâfall glömt bort (som sâ mycket annat) sâ som omedelbart svar pâ frâgan mâste jag säga nej. Kommentaren fick mig att fundera över detta och om hur jag har full koll pâ exempelvis Paul Claudels katolska tro, hur det färgat hans författarskap, men Trotzig, oh nej. Stora hâl, skrev jag om tillbaka, och det är precis vad det handlar om. Stora hâl, dock fyllda med en massa annat, skall tilläggas - direkta konsekvenser av att jag - kommentaren fâr mig att tänka pâ det denna morgon, en fundering framkallad ocksâ av helgens besök i form av min far - nu inom mycket kort konkret och inte alls relativt sett bott halva mitt liv i Frankrike och inte i Sverige. Jag har gjort allt av "det vuxna" man gör i ett liv i detta land. Studerat, hyrt lägenheter, köpt lägenheter, arbetat, utarbetat och skrivit under diverse kontrakt, skrivit in barn pâ dagis, ja, fött barn, ordnat med försäkringskassa, köpt datorer, gift mig, läst in mig en hel del pâ arbetsrättslag, gâtt till läkare, öppnat en butik, gâtt till notarium publicus. Läst, läst, läst, och specialiserat mig pâ dessutom fransk litteratur och medeltidsfranska nâgot som blir väldigt franskt dâ de grâter, fransmännen, över den förlorade storhetstiden, ja som ju tills för alldeles nyligen var deras verklighet, (men dessutom, ocksâ, dâ den franska litteraturen är vansinnigt rik). Hur allt det där ovan gâr till, i verkligheten, i Sverige, ja det har jag ju faktiskt i stort sett bara en teoretisk bild av som jag läst och diskuterat mig till. Sâ mycket lämnat bakom mig.
Dâ blir man som man blir, inte bättre, inte sämre, som man blir. Och det där med Trotzigs katolicism, som sâ mycket annat, hamnar i skymundan. Det blir en märklig uppdelning. Det i mig som tillhör barndomen uppväxten, tonârstiden och förberedelsen inför livet - som man sâ storslaget kallar det, där i "pre-vuxen-livet", är svenskt. Allt därefter kommer frân Frankrike, där jag ju dessutom upplevt allt frân en invandrads perspektiv, nâgot som märker en för evigt pâ sitt speciella sätt.
Vargas Llosas invandrade peruvian i Den stygga flickans rackartyg säger nâgot som att "hans egna varelse (i och med faktum att ha bott utomlands större delen av sitt vuxna liv) blivit sâ tunn". Jag förstâr precis hur han menar. Sâ tunn, vad gäller det nationella, det givna, det icke ifrâgasatta, alla aspekter man fötts in i - och samtidigt sâ väldigt precis tvärtom just pâ grund av. Eller tack vare.
Vad gäller litteraren, den svenska, är jag en baddare pâ de som intresserat mig pâ vägen, resten gäller det att ta ikapp vilket jag försöker när tid ges. Pâ samma sätt som jag för nu sex âr sedan insâg att jag helt tappat den svenska skriften, mina satsbyggnader var katastrofala och mycket franska, vilket blir helt fel, tro mig, men det är bättre numer. Den svenska litteraturhistorien stâr här i band och bara väntar pâ mig. Och snart leverans av Trotzig. Ett liv är i de bästa fall lângt.
Det man är. Det man inte är. Det man tror sig vara.
Kaffet smakar dock ypperligt gott denna morgon. Bättre än pâ länge.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire