tidigt en morgon,
och när du vaknar,
se din vän L.
Att sedan gâ tvâ flickor till dagis och inte bara ensam - âh! höjden!
"Akta dig, L! Det kommer bilar här!"
"F! Här mâste man springa mindre snabbt för annars kan man ramla och slâ sig jättemycket".
Tillsammans ber de om att hâlla handen för att gâ över gatan, oh wonder.
Slutsats: Mycket praktiskt, mycket praktiskt - och ett skarpt ljus anas i tunneln.
(Och, ja, mycket riktigt, vid den âldern räknar föräldern i mig fortsatt i mânader. Tvâ-âr-och-fem-mânader, that's her).
3 commentaires:
Ett sånt inlägg som en annan också blir varm om hjärtat av.
Liksom härom dagen när jag såg en pappa med en pojke i femårsåldern och en flicka på kanske åtta och flickan berättade och berättade och berättade om något viktigt och pappan såg och lyssnade och hummade.
Människor, de små mötena, vi lever av dem.
MYS!!!!
annannan - jag med, var om hjärtat. Samtidigt, med tanke pâ ditt inlägg om dagispedagogik och fri lek, mâste ocksâ tilläggas att ett känsligt hjärta ser ack sâ mycket mellan fnisset och skrattet. Admirationen, den ene som tar taget över den andra, ibland vänder det ât andra hâllet sâ är det översittaren som blir undersittaren, den här är min, inte din, och allt det där. Jag blir ganska slut väldigt fort!
Enregistrer un commentaire