Ibland händer det att jag plötsligt inser hur längesedan det är jag inte bor i Sverige, och hur det medfört att jag inte är helt svensk längre - i betydelsen, inte tänker svenskt längre, inte är ett med samtliga seder och bruk etc.
Mao - endel, ja många, åsikter kräver ett särskilt kulturklimat och det svenska, det har jag helt enkelt inte runt mig sedan väldigt, väldigt länge.
Just nu har det på flera av de bloggar jag följer med mest intresse diskuterats kring inlägg runt frågan småkillar och klänning.
Jag försöker förstå, men hur jag än försöker sâ inser att jag inte tänker samma, inte pâ samma sätt. Men främst att jag helt enkelt inte riktigt tänker runt detta öht, att jag faktiskt inte alls känner mig berörd av frågan.
I klimatet jag har runt mig existerar inte dilemmat. Ingen jag vet funderar på killar och klänningar. Inte en enda skulle på något vis få för sig att sätta på en lillkille klänning. Liksom inte heller en enda på något vis skulle bli upprörd, förnärmad, irriterad, glad, över att se en lillkille i klänning, inte heller över att, om andra barn, som såg killen i klänning, skulle reagera på att han hade klänning - alla, vuxna som barn, skulle nog se likadant på det - gränsen mellan reaktionerna skulle ligga någonstans mellan, säg, tycka att det vore konstigt, lustigt, annorlunda, överraskande, totalknas. Men i det stora hela skulle de nog som sagt inte få tillfälle för det för få skulle få för sig att sätta liknande plagg på lillkillen - såvida det inte rör sig om innersta innetrendkretsarna där det, eventuellt, skulle kunna ses som högsta höjd av trendighet. Men då är vi ju inne på något helt annat.
Jag förstår alltså helt enkelt ärligen inte grejen, vare sig de som är för eller de som är emot - jag känner mig extremt och bokstavligen sett/upplevt helt utanför. Och att jag knappt har rätt att öppna munnen, pâ det sätt att detta är deras debatt, nâgot jag ändâ inte förstâr. På samma sätt som en utlänning ser med förvirrade ögon på en annan utlännings seder och bruk, typ. Det är en mycket konstig känsla.
Så, kära bloggmedsystrar. AMO. UnderbaraClara. Teres. Therese. Missförstå mig rätt, jag ser verkligen inte ned på den som eventuellt vill klä sin lillkille i klänning, jag har heller ingenting alls emot det, och främst var och en gör självklart vad han ell. hon vill precis som det mesta annat.
Och jag kan bara konstatera att, som inlägget inleddes, jag helt enkelt inte är helt svensk längre.
Uppdatering:
Nâgot annat jag tänkte pâ. Jag är inte svensk längre, skrev jag, men svensk in i märgen är jag pâ det sätt att jag tillhör en av de första generationerna svenska kvinnor som förmodligen in till döddagen inte kommer kunna lâta bli att säga när hon ser dottern/andras dotter leka med dockor (och oftast, skall erkännas, med inte sâ lite stolthet i rösten): "Ja, själv lekte jag ju Aldrig med dockor". Nâgot jag inte heller upplever att de kvinnor i det klimat jag idag har runt mig har samma behov av att säga. Vilket inte heller är helt länkat till ovan, men nâgonstans förmodligen är lât oss säga lângväga kusinbesläktat?
4 commentaires:
Jag tror att det kan vara så i vissa vänsterkretsar, ja, att det talas mycket om genus och rosa och småpojkar i klänningar. Och det är ju oftast dem som hörs och syns mest här på nätet. I min egen bekantskapskrets - nej.
Hej Kristina - tack för din kommentar och välkommen hit!
Det här med genus gâr givetvis ocksâ ganska lâng tid tillbaka. Är själv uppvuxen i en ganska "könsneutral" uppfostran, där det var lite rosetter och mycket blâjeans. Skulle tom sträcka mig till att blâjeans ansâgs bättre än rosetter (därav fundering ovan ang. "jag lekte i vart fall inte med dockor" som nâgot man var lite stolt över). Rosa skulle man helt enkelt inte tycka om - och ocksâ det är könsindoktrinering och väldigt tröttsam sâdan. Kan numer tvärtom tycka det är ganska befriande att "fâ" bli alltmer "tjejig" med âren och inser att det funnits ganska mycket outtalat tvângstänkande som jag hoppas min egen dotter slipper. Tankar som dock ändras "tillbaka" just nu, tycks det mig. Modet idag är inte modet i mina tonâr - idag är det klänningar och kjolar och volanger och klackar. Det var det verkligen inte dâ.
Sedan har jag själv en dotter och kan inte själv uttala mig huruvida min egen son verkligen dras till kläningar (i och med att jag inte har nâgon). Självklart om killen vill ha pâ sig kjol, lât honom ha det. Smâ barn har snabbt mycket starka idéer om vad det vill klä sig i - och kanske har tjejkläderna ofta dessutom mer färgstyrka, nâgot smâ barn ocksâ dras till.
Annars, som sagt, tycker jag personligen inte det är konstigt om barn reagerar om de ser en liten kille i kjol. Har redan uttryckt det annorstädes, men säkerligen vore reaktionerna annorlunda om det fanns fler pappor i kjol och klänning. Men där är vi inte än och vet inte själv om jag verkligen vill komma dit.
Och det är väl inte jag heller. Som utvandrad svensk i ett samhälle som är mera konservativt än det svenska betraktar jag också ibland svenska företeelser med en viss skepsis typ finns det inte viktigare saker att ägna sig åt.
Men är det inte vår tid och vårt blåjeanssamhälle som blivit lite väl enfärgat/d? Som ju antytts i senare inlägg om kända pojkar i kjol.
Pojkar som kläs i klänning för att utmana könsstereotyperna - nja. Men pojkar som klär sig i klänning för att de vill ha vackert och färggrant - javisst.
Det finns små nischer där typiska manskläder får vara färggranna och vackra och på ett sätt som i alla andra nischer skulle vara feminint. Tjurfäktare tex.
I Thailand vid floden Kwai såg jag många män som bar vackert mönstrade höftskynken i siden till en vanlig t-shirt eller skjorta när de arbetade i flodnära yrken där byxor är vått och opraktiskt.
Jag älskar de där busschaufförerna som klädde sig i kjol en varm sommar när deras reglemente förbjöd shorts men tillät kjol och inte könsbegränsade den.
Och kilten, ack kilten.
Så fram för mer färger och former och varianter för de västerländska männen! (och mindre krav på obekvämheter för kvinnorna, tack).
Annannan, du talar som du vet till en färgövertygad! Tack för att du hjälper mig att precisera min tanke vidare...!
Enregistrer un commentaire