Printz förlag - uppfriskande onsdagsläsning

Klick som leder till klick och till klick.
Bokhoras mândagsmöte med Pia Printz - mycket uppfriskande morgonläsning!

Länktips...

Ok, att bloggen stringtrosor länkar till inlägget man+string, det förstâr jag.
Men att det länkar till inlägget: "Lycka är - när man är 2,5", det känns nâgot... skruvat?

Nej se, den gubben gick inte! - ÂTERKOMST NUMMER 2

Alltsâ ännu ett gammalt och âteruppstândet meddelande. Tyvärr försvann tydligen kommentarer för alltid...

Efter flertalet kvällar (förutom igâr, tack vare lovad för barnvakten!) av ofrivilliga uppesittarkvällar i form av: Sov nu, Lillan. Godnatt, Lillan. Nu mâste du sova, Lillan. Nu sover du! som slutat nâgonstans bland frustrerade târar (jag) och "vill du ha en liten bit jordgubbstârta, Nallis? Mamma med?" (hon) runt tolvsnâret, fick jag idag en intressant rapport när jag hämtade henne pâ dagis.

"Ja, hon är rolig Lillan. Ja, hon har haft en jättebra dag. Imorse, som ofta, ville hon vara lite för sig själv sâ hon var inte med de andra barnen ute pâ (mini)innergârden, men följde med Anne in. Och hon berättade en hel massa saker för Anne, sa Anne (som tyvärr gâtt hem för dagen). Främst alla bus och dumheter hon gör pâ kvällarna och allt hon hittar pâ för att inte behöva sova. Be om en vällingflaska till. Byta blöja. En liten calîn till. Vi sjunger en sista sâng bara. Är det alltsâ sâ?".

Jo. Sâ är det. Eller lât oss säga: var det.

Nyss: En sista vällingflaska. Nehej, du. Byta blöja? Absolut inte. En sista calîn. Ja, en minikram. Och nu hämtar jag papa.

Just nu pâ vâr butiksgata.

Har precis ätit lunch med butiksägare tvâ och tillika make och vi blev stâende nâgon minut för att studera de alldeles nymâlade handikappstecknen som visar var handikappsplatsen är. Nâgon mâste ha tänkt fel - eller inte tänkt alls?, var slutsatsen.

Lycka när man är 2.5

Tänk att fâ vakna,
tidigt en morgon,
och när du vaknar,
se din vän L.

Att sedan gâ tvâ flickor till dagis och inte bara ensam - âh! höjden!

 Och även för en annan är det ju höjden - inga târar, inget "bär mig" - bara skratt, fniss och handhâllning, och kompisar som de är hâller de ju dessutom utomordentligt ordning pâ varandra.
"Akta dig, L! Det kommer bilar här!"
"F! Här mâste man springa mindre snabbt för annars kan man ramla och slâ sig jättemycket".
Tillsammans ber de om att hâlla handen för att gâ över gatan, oh wonder.

Slutsats: Mycket praktiskt, mycket praktiskt - och ett skarpt ljus anas i tunneln.
(Och, ja, mycket riktigt, vid den âldern räknar föräldern i mig fortsatt i mânader. Tvâ-âr-och-fem-mânader, that's her).

Lista frân J.

Världen enligt Js lista passar min kväll utmärkt, i väntan pâ nedan middag.

Åt jag: Kaffe (frukost), snabbfixad grönsakssoppa pâ morot, potatis, ärtor, celleri, buljong, pasta - och den omtalade gurkmejan (lunch - âh, finare gul lunch har sällan ätits), och snart skall här ätas tofubiff + soppa (middag).

Lyssnade jag på: Bill Callahan. Pâ fredag smäller det, mina vänner.

Tittade jag på: Precis just nu - videon ovan. Och jag skänker en specialtanke till Jorun med make.

Skrattade jag: åt väldigt fâ saker, om det inte skulle vara inrikespolitiken. Och -kerna.

Sjöng jag: Den blomstertid nu kommer. Ny medlem i godnattviseramsan.

Köpte jag: parkettgolv!

Lyckades jag: sätta ord pâ funderingar.

Misslyckades jag: med ambitionen att läsa under dagen.

Påbörjade jag: texter.

Avslutade jag: ingenting.

Valde jag: att slâ dövörat till.

Fick jag: ett telefonsamtal frân min syster som förklarade att hon inte kunde hämta ut paketet jag skickade upp, eftersom jag haft den goda idén att skriva namnet pâ hennes lilla dotter  - som skall fâ innehâllet, skall tilläggas - som adressat, men som ännu ej har ett id-kort.

Ångrade jag: att jag inte lyckas fâ gjort mer än jag fâr.

Höll jag på att: önska att tiden fungerade annorlunda.

Blev jag glad: när Lillo inte grät vid lämning.

Blev jag arg: när vi insåg att det här med grannsämjan skall vara sâ jäkla krângligt pga struntsaker och, främst, en enda person. Grr.

Provade jag: filen vi gjorde UTAN det magiska pulvret (tack Jorun!) och det hade fungerat utmärkt! 

Ville jag: säga upp mig, med omedelbar och inte icke omedelbar verkan, bums.

Apropâ twitterblogg och stringtrosor.

En sprillans ny sökordskombination har dykt upp för att nâ butikens hemsida sedan vi började marknadsföra färgglada smâ hyllor, upplyste mig maken om imorse.

Man + string. Sâ klart!

Den latinska âdran, bis.

Nu skrivs det att DSK har ett alibi. Att han ätit lunch med sin dotter prick pâ minuten dâ det omtalade vâldtäktsförsöket skulle ägt rum. Samt att kvinnan som anmält honom inte ens är särskilt attraktiv.

Det flyger högt, som man säger här, det skrivna ordet.

Guldet av guld vore ju om det kom fram att det var Sarkozy som lâg bakom det hela. Som direktören för det hele, vi redan skrivit om. Eller varför inte Cecilia fd Sarkozy som ju dessutom bor i New York. Och som känner sitt folk och tänker att en man som sägs ha sâ mycket sexuella tendenser i sig inte kan vara annat än kandidaten av kandidater för nedpetning av en exman som râkar vara president.

Dvs - hon vet att ju fler sexuella agressioner, oäktenskapligheter och kvinnoaffärer desto bättre chanser. Se bara pâ de senaste antalet presidenter och sanningen liksom spänningen ter sig olidlig.

Scenariot för uppföljaren om filmen om förra presidentvalet är mao pâbörjat innan den första ens haft premiär.

PS. Liknande kvittrande fâr mig att tänka att det kanske skulle göra sig bättre pâ Twitter? Men jag har inte kommit dit än, och gör det förmodligen aldrig. Mao - se detta som en av de första twitterbloggarna.

Den latinska âdran?

Ja, kära hjärtanes - det är mycket (i fransk press) nu.

Carla, gravid eller inte, det är frâgan. Den ännu större, om hon är det, är det verkligen Nicolas som är fadern?

Och Ségolène, nyklippt och energisk, tillbaka pâ scenen - François Holland, ex-maken, fortsatt amoureux i sin journalist frân Paris Match.

Och nu senast DSK - arresterad i stort pompa och stât, av New York polisen. För bra för att vara sant, säger vissa, med tanke pâ det annalkande presidentvalet, där han är en av de tyngre kandidaterna för att peta ned kung Sarkozy frân tronen. För mycket sex addict för att det inte ska vara sant, enligt andra, som menar att det bara är en tidsfrâga innan ett stort antal andra unga kvinnor kommer göra sina röster hörda. Under det att hans kvinna, Anne Sinclair, respekterad journalist med inriktning pâ politik - innehaverskan av rikets mest berömda blâ ögon - menar att hon inte tror pâ nâgot av detta skvaller.

Inom kort, premiär av filmen runt Nicolas Sarkozy's ascension - ni vet, den där han vann presidentpalatset men förlorade sin kvinna (det var pâ den tiden dâ det istället för att skrivas om ovan skrevs spaltmeter om ringarna värda miljoner han gav Cecilia för att fâ behâlla henne, själv iklädd Rolexklockor). Det blir en premiär här i landet - första "spelfilmen" runt nutida politiker. Sarko själv menar att "han inte skall se den för att behâlla sin mentala hälsa", medan frugan sagt till pressen att "hon är intresserad". Ja, för han förlorade ju en kvinna, men vann en annan och inte vem som helst i glamoursammanhang. Nicolas, Eric Clapton och Mike Jagger - genom henne vann hann medlemskap i tremiljonersklubben.

Allt medan den gamle Jacques Chirac i dessa tider fortsatt väntar pâ besked angâende om han skall slippa rättegângar eller ej gällande hans korruptionsskandaler. I samma veva har han klättrat upp till toppen som fransmännens mest älskade man. 

Jojo. Det rör pâ sig.

Den osminkade sanningen - morgonfundering.

Godmorgon.

"Men det vet du nog att Trotzig hela sitt liv var katolik", skrev Gabrielle i sin kommentar nedan. Det kanske jag läste, en gâng där lângt borta pâ gymnasiet eller sâ, men det har jag isâfall glömt bort (som sâ mycket annat) sâ som omedelbart svar pâ frâgan mâste jag säga nej. Kommentaren fick mig att fundera över detta och om hur jag har full koll pâ exempelvis Paul Claudels katolska tro, hur det färgat hans författarskap, men Trotzig, oh nej. Stora hâl, skrev jag om tillbaka, och det är precis vad det handlar om. Stora hâl, dock fyllda med en massa annat, skall tilläggas - direkta konsekvenser av att jag - kommentaren fâr mig att tänka pâ det denna morgon, en fundering framkallad ocksâ av helgens besök i form av min far - nu inom mycket kort konkret och inte alls relativt sett bott halva mitt liv i Frankrike och inte i Sverige. Jag har gjort allt av "det vuxna" man gör i ett liv i detta land. Studerat, hyrt lägenheter, köpt lägenheter, arbetat, utarbetat och skrivit under diverse kontrakt, skrivit in barn pâ dagis, ja, fött barn, ordnat med försäkringskassa, köpt datorer, gift mig, läst in mig en hel del pâ arbetsrättslag, gâtt till läkare, öppnat en butik, gâtt till notarium publicus. Läst, läst, läst, och specialiserat mig pâ dessutom fransk litteratur och medeltidsfranska nâgot som blir väldigt franskt dâ de grâter, fransmännen, över den förlorade storhetstiden, ja som ju tills för alldeles nyligen var deras verklighet, (men dessutom, ocksâ, dâ den franska litteraturen är vansinnigt rik). Hur allt det där ovan gâr till, i verkligheten, i Sverige, ja det har jag ju faktiskt i stort sett bara en teoretisk bild av som jag läst och diskuterat mig till. Sâ mycket lämnat bakom mig.

Dâ blir man som man blir, inte bättre, inte sämre, som man blir. Och det där med Trotzigs katolicism, som sâ mycket annat, hamnar i skymundan. Det blir en märklig uppdelning. Det i mig som tillhör barndomen uppväxten, tonârstiden och förberedelsen inför livet - som man sâ storslaget kallar det, där i "pre-vuxen-livet", är svenskt. Allt därefter kommer frân Frankrike, där jag ju dessutom upplevt allt frân en invandrads perspektiv, nâgot som märker en för evigt pâ sitt speciella sätt.

Vargas Llosas invandrade peruvian i Den stygga flickans rackartyg säger nâgot som att "hans egna varelse (i och med faktum att ha bott utomlands större delen av sitt vuxna liv) blivit sâ tunn". Jag förstâr precis hur han menar. Sâ tunn, vad gäller det nationella, det givna, det icke ifrâgasatta, alla aspekter man fötts in i - och samtidigt sâ väldigt precis tvärtom just pâ grund av. Eller tack vare.

Vad gäller litteraren, den svenska, är jag en baddare pâ de som intresserat mig pâ vägen, resten gäller det att ta ikapp vilket jag försöker när tid ges. Pâ samma sätt som jag för nu sex âr sedan insâg att jag helt tappat den svenska skriften, mina satsbyggnader var katastrofala och mycket franska, vilket blir helt fel, tro mig, men det är bättre numer. Den svenska litteraturhistorien stâr här i band och bara väntar pâ mig. Och snart leverans av Trotzig. Ett liv är i de bästa fall lângt.

Det man är. Det man inte är. Det man tror sig vara.

Kaffet smakar dock ypperligt gott denna morgon. Bättre än pâ länge.