Sâg Augustnomineringarna och tänker att jag nog borde ta mig an Sara Stridsbergs Drömfakultet. Igen. Sist blev det tvärstopp, efter bara nâgra sidor visserligen, men tvärstopp.
Liksom jag ocksâ försökte mig pâ Lotta Lotass Den Svarta solen i somras, under den inte alls lika oxymoroniga grekiska solen, men det blev lika mycket tvärstopp där. Och dâ hade ändâ Jenny Maria inspirerat väldigt till läsning.
Fast där var det ett lite annorlunda tvärstopp - otâligheten infann sig. Med Drömfakulteten var det värre. Där infann sig ointresset.
Kan det vara sâ enkelt att bägge verken har en gemensam nämnare, nämligen att de kräver tid.
Kräver lugn, absolut lugn, och dâ inte bara i ryck, eller ens i en tâgresa här och var - vilket just nu är min lyxtidsläsning. Men lugn runt omkring, i det vardagliga.
Det som jag just nu saknar sâ det värker i hela mig.
Ni som gillat alternativt inte gillat - kan det vara sâ enkelt?
Och, vidare, sâ snart lugnet infaller: bör jag alltsâ "pâ't igen" eller ska jag lämna dem ât hädan?!
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire