Annannan refererar till ett intressant inlägg i föräldraskapsdebatten av författaren Jonathan Franzen apropâ att man som egenvald (eller icke egenvald) barnlös ofta anses "självisk" av allmänheten. Inte alltid uttaltat, men som vi alltid fick höra efter vârt svar pâ frâgan "Ska ni ha barn?" (Det vet man aldrig). "Det är klart ni ska".
Nej, det var det inte alls det. Klart. Det är det fortfarande inte för mig, klart att det var det absolut bästa för oss, alltsâ, när jag höjer mig ur vardagen (eller, hrm, inte lyckas höja mig) och ser pâ mig själv med kritiska ögon.
Och pâ följdfrâgans svar: "Och när kommer 2:an?". Svar: Det kommer ingen tvâ, blir följdföljdfrâgan oftast: Men det är väl klart ni ska?! Alternativt: Men det vore väl synd för Lillans skull? Alternativt: Ni vet, ett barn gör stor skillnad, nummer tvâ och tre, det bara rullar pâ. Följdföljdsvar: Hahahahahahahahaha.
Hon länkar vidare till en artikel om en brittisk studie jag redan läst om, som visar att vuxna med barn anser sig olyckligare än utan barn. Dvs tväresemot mot alla outtalade regler. Eller som artikelrubriken tyder "Parenting makes you miserable, but you think it makes you happy".
Jag anser väl inte att jag blivit miserable, kanske, men, inte sjutton har jag blivit lyckligare av att bli mamma, det vore skam att säga. Däremot tillför det självklart tidigare okända ingredienser till livet, oh ja, men det tycker inte jag är samma sak.
Sâ, liten lördagsankät för det här är nâgot som intresserar mig mycket:
Handen pâ den ärligaste delen av hjärtat: Hur mânga av er tycker er ha blivit lyckligare och gladare av att fâ barn?
4 commentaires:
Nej, jag tror jag inte jag blivit lyckligare av att få barn. Men det är förstås omöjligt att svara på den frågan. Jag vet inte hur de senaste 15 åren i mitt liv skulle ha sett ut om jag inte delat dem med mina pojkar. Det skulle garanterat ha varit på ett annat sätt, men lyckligare eller olyckligare vet jag inte. Förmodligen varken eller - det är ju ändå jag som lever mitt liv. Det hade funnits andra möjligheter och andra begränsningar än de jag har i den här versionen av tillvaron.
Detta sagt är jag lycklig över att ha de två pojkarna i mitt liv och alla tankelekar som går ut på att tänka bort dem känns omöjliga.
Nu är det ju inte alldeles uppenbart att meningen med livet är lycka. Det krävs uppoffringar för att man ska uppnå saker. Att ha barn är uppenbarligen en kombination av en rätt rejäl dos uppoffringar för - kärlek, stolthet, en annan bild av framtiden, kanske?
Vår anledning att inte ha barn är ungefär den samma som mina föräldrars anledning att ha barn: det bara blev så. Som inte är alldeles ovanligt, har jag förstått, har det kommit att bli ett beslut, dock.
Jorun - det var fint och jag kan nog skriva under pâ det mesta (även om jag själv inte kan lâta bli tankelekarna "henne förutan", men det är nog bara mitt sätt att mentalt överleva).
Annannan - att meningen med livet inte nödvändigtvis är lycka, jag förstâr din tanke. Men studien visade inte pâ "inte lycka", men depression och ângest, haha.
Alla - jag funderade en hel del pâ detta inlägg igârkväll och mina anledningar till att envist âterkomma till ämnet.
Säkert kan mânga tycka problematiken är helt onödig, frâgeställningen helt utan betydelse (eftersom man ändâ inte, för att hârddra kan/vill göra nâgot ât saken, säg) och det förstâr jag fullkomligt.
För min del är den dock ej det.
H, jag minns mycket väl hur det var när de älskade små var fyra och ett år gamla. Då fanns det stunder när jag utan vidare kunde tänka bort dem. Det fanns en period när livet och barnen höll på att ta kål på mig.
Men nu, nej, jag vet inte vem jag skulle vara utan dem. Samma sak med maken som funnits i mitt liv lite mer än 25 år. Och med det menar jag inte alls att jag skulle ha varit ett blekt ingenting utan de här personerna, inte alls. Men man formas av det man gör och av dem man gör det med.
Kanske blir dalarna lite djupare och topparna lite högre om man har barn. Kanske gör det mer ont vissa perioder, kanske får man njuta av att ha livslånga band till älskade medmänniskor, kanske slutar det med att all kontakt bryts, som för några i min närhet.
Nej, jag kommer inte riktigt åt det jag vill säga. Vi borde älta saken över baljor med te en regnig dag som denna.
Enregistrer un commentaire