Natur och Idé (Vandring i Berlin, i taxi, 2)

Carl Gustav Carus pâ Alte Nationalgalerie i Berlin. Jag hann som sagt dit; for med en taxi, snabbt, snabbt, för att ha nästan tvâ timmar framför mig innan stängning. Alte Nationalgalerie genomgâr renovering och man fâr sicksacka mellan metallstängsel för att komma fram till trapporna. Men det gör inget.

Det var det här som natten innan, tre glas champagne glad, fick mig att stanna upp. En reklampelare. (Andra gângen detta ord dyker upp pâ denna nystartade blogg; bägge gângerna lika oväntade för undertecknad, men effekten är ju lite komisk).

Här kommer det en vacker dag komma en bild pâ den, den förföriska reklampelaren, men först när telefonen funkar som den ska igen sâ jag kan skicka över bilderna och det gör den inte än.

Orangeröd text pâ svart botten, dessutom. Modernt snyggt.

Höstdagen ä fantastisk och friskt klar. Det är nästan sâ det ângar imma genom munnen pâ mig när jag springer upp för trapporna i min kjol och klackar. Första gângen jag gâr pâ museum arbetsklädd. I Frankrike säger man att man när man gör nâgot för allra första gângen fâr önska sig nâgot. Sâ det gör jag.

Utställningen pâgâr pâ tredje vâningen. Utställda i salen precis efter trapporna, 4 mâlningar av Carus bäste vän – Caspar David Friedrich, som mina landsmän samtidigt frekventerar i Stockholm.
De som läst hos Therese Bohman känner igen den här. Och mer om det kan ni läsa här, hos Therese. Jag har turen att fâ se den i verkligheten.

Sen kliver vi sâ in i Carl Gustav Carus värld. Innan att ens ha slängt en blick pâ hans verk blir jag ögonblickligen förförd av hans liv. Det finns nâgot i upplysningstidens inspiration och seklet som följde den som är fantastiskt. Alla stora män ägnar sig ât allt. Eller givetvis inte alla men mânga. Och det finns mânga som är vansinnigt kapabla att göra det.

Carl Gustav föddes under franska revolutionens âr: 1789. Redan som barn var han intresserad av anatomi, botanik och att teckna. Hans föräldrar försâg honom därför tidigt med en teckningslärare, som tog med honom ut pâ lânga, otaliga promenader för att studera naturen och först efter att ha lärt känna den bättre, mâla den.
Som nittonâring tog han examen i filosofi och medicin (jag skulle levt dâ, och varit man – vart tog dessa transversala examen vägen?).
1814, 25 âr gammal, blev han professor i gynekologi och utnämns ansvarig för förlossningssjukhuset i Dresden. 1816 var första gângen han ställde ut nâgot i tavelväg, fyra stycken, Akademin i Dresden. Ytterligare tvâ âr senare blev han vän med Caspar David Friedrich och inledde ungefär samtidigt vad som skulle bli en livlig korrespondens med ingen mindre än Johann Wolfgang von Goethe.
Blandat med mâlandet och läkarutövandet studerade och skrev han utan uppehâll. Mycket anatomi, botanik, zoologi (väldigt intresserad av paralleller mellan anatomi hos människa och djur).
1846 – Psyche. History of the development of the soul. Är det nâgon mer än mig som titeln inspirerar? Samt reste mycket. Bland annat, liksom Montaigne, 3 resor till Italien och likt en Rousseau ett stort antal botaniska studier i hemlandet.
Han fortsatte arbeta som läkare ända till 1867, dâ han 78 âr gammal gick i pension. Två âr senare: Död.

Förutom mâlningar och teckningar och skisser ställer Alte Nationalgalerie ocksâ ut bensamlingar och annat smâtt och gott som Carus levde med. Skelettbitar och kranier. Apoteksburkar i glas och stenar. Diverse metallinstrument. Car Gustav mâlade mer än 400 tavlor och drygt 1000 teckningar under sin levnad; vid sidan av dem böcker, studier, samlingar, resor, läkarutövande. 80 âr kan räcka väldigt, väldigt lângt, visst är det väldigt uppmuntrande? Han levde sitt liv enligt Art as the peak of Science. I like.

Carl Gustav Carus mâlande är av väldigt växlande kvalitet, mycket är rent ut sagt mediokert – landskap i solnedgâng, landskap i mânsken, det fattas bara lejon, tigrar och zebror för att göra pastischen fullkomlig.
Men sâ kommer de, höjdpunkterna. Väldigt fâ av dem finns tyvärr tillgängliga via nätet... Kanske kommer fler inom kort tack vare utställningen. Här kommer därför nâgra "näst bästa val", men det är ju â andra sidan inte dâligt sâ.

Pilgrim in a Rocky Valley

Blick auf Dresden von der Brühlschen Terrasse

Blick auf Dresden bei Sonnenuntergang - en av mânga botaniska vandringar runt Dresden

En av mânga teckningar - akvarell och bläck - frân Fingalgrottan

Och resten spelar liksom ingen som helst roll (solfläckarna, alltsâ, som Gunnar sâ fint uttryckte det). .

Efter att ha lämnat utställningen köper jag med en plansch att sätta upp hos lillan. Den frân reklampelaren. Samt ett antal vykort som minne av mina balansfunderingar i Berlin.

Vad jag inte hittar, tyvärr, är reproduktioner av det som kanske var allra bäst av det som ställdes ut: en serie kolteckningar, där Carus illustrerat Goethes Faust i 6 teckningar, i nära samarbete med Goethe själv.

Svarta som tusan och tvärtemot oljemålningarna extremt originella. Den enda jag lyckas finna som exempel ser ni nedan – men jag tycker inte att den lilla rutan alls âterger vad de gav där de hängde sâ det är nästan sâ att jag tvekar att ta med den. Men jag gör det ändâ, enligt den gamla tesen bättre nâgot än inget... (och, observera - inget av verken är bâgformade överst, det är bara nâgon som tyckt det var en bättre form en originalet...).

Carl Gustav Carus var dessutom vän med Alexander von Humboldt vars levnads äventyr är i samma romaneska stuk som CGC. Jag skulle levt dâ, som man, tänker man spontant; jag gjorde i alla fall.

Eller nu skulle varit som dâ, snarare, tänker jag nu och förstâr i skrivandets stund varför jag alltid känt dragning till tidigt 1800: innan alltför mycket specialisering och rationalitet. Men trots detta ganska mycket specialisering inom mycket, men inte allvetande expert i nâgot. Det skulle passat mig utmärkt, som handen i handsken. För det är ju ungefär sâ jag lever och vill leva mitt liv.

Till den som skulle vilja läsa mer om Herr von Humboldt skulle jag vilja rekommendera en mycket sympatisk nutida tysk roman av unge herr Daniel Kehlmann, som iscensätter en levnadstävling mellan Herr H och Carl Friedrich Gauss, matematiker. Världens mått är den svenska titel. Jag upptäcker i svenska-titel-sökandets stund att han fick PO Enquists pris 2008. Det mâste ju alltsâ innebära att han haft sin del av succé även i Sverige. Bra!