När vi bara var tvâ tog det oss ofta flera dagar, upp till en vecka, att riktigt hitta tillbaka till varandra när jag varit ute och farit. Han förlät mig inte riktigt för att inte ha varit här, jag förlät honom inte riktigt för att inte varit med där - vi förlät varandra inte riktigt för att tillâta att tvingas vara ifrân varandra sâpass mycket, sâpass ofta. Vilket är svârt att dela med sig av. Till och med svârt att dela med varandra, dela med sig själv - sâ lätt att anse sig fânig, att anse sig shâpa sig, att anse sig tycka synd om i onödan och sâ farligt är det ju inte.
Jag kom hem i torsdags. Efter nästan en vecka borta. Idag är det onsdag. Lillan har inte riktigt förlâtit mig, hon heller, men här blir det mera pâtagligt - hon fâr grâtattack när vi kommit hem frân dagis helt utan orsak, trots att det, nu, fungerar utmärkt och hon har utomordentliga dagar där; vägrar lägga sig och det handlar inte om att hon shâpar sig, det handlar om hennes tragik i vardagen och riktig sorgegrât.
Det är priset vi fâr betala, sa vi alltid, det är bara att stâ ut lite till, snart sâ...
Det är priset du fâr betala, är lite märkligare att stâ för.
Att genom henne fâ bekräftelse pâ uppenbarligheter är vackert.
2 commentaires:
"Han förlät mig inte riktigt för att inte ha varit här,"
Just. Men din fortsättning är vackrare än min. För mig är det fortsatt "Jag förlåter honom inte riktigt för att han straffar mig med surmulenhet för att jag varit borta"
Kanske straffar han mig inte - kanske är det bara det enda sätt han har att vara på i dessa stunder.
Du får mig verkligen att tänka annorlunda på det här, som är ett ständigt återkommande gruskorn i maskineriet eftersom jag reser mycket.
Man får bara lov att ta det gnisslet, sannolikt. Lyckligtvis varar det inte så länge som en vecka här.
Oh, jag känner sâ igen även det... Här var det inte heller alltid vackert – är det inte alltid idag heller, men eftersom jag inte är borta lika mycket klarar vi i alla fall av det bättre – dock har det säkert främst att göra med att vi hann nâ den verkliga bottnen. När jag reste som värst hann vi ofta komma alldeles för lângt ifrân varandra, sâ lângt att det tillslut kändes det som att vi nâtt the bitter end – vi hann helt enkelt aldrig tillbaka till varandra mellan varven. Det tvingade mig att omvärdera eller ompröva alla spontana tankar runt det.
Jag kom till slutsatsen att om vi (jag) inte tvingade oss (mig) att se längre pâ den outtalade anklagelsecirkel vi hamnat i än som ett fenomen där vi ömsesidigt straffade varandra – en syn som inte leder nâgon vart eftersom den är totalt okonstruktiv, men som samtidigt är precis som det känns när man är mitt i det sâ det är lättare sagt än gjort – sâ skulle den ta död pâ oss. Och att det var det enda jag var tvungen att fokusera pâ: Hur se till att resandet i-n-t-e tar död pâ oss.
Insâg att det krävs verkliga ansträngningar, var gâng, efter hemkomsten om man inte vill tappa bort varandra helt. (Vilket verkligen inte heller är enkelt – det surmulna, jag vet precis och den spontana reaktionen är att bli surmulen själv…)
Känslan av att straffas gör att man inte ens har lust att göra en ansträngning – men tror mig efter fyrtioelvatusen samtal om det ha förstâtt att den känslan är ömsesidig (själv fick jag ofta höra att jag inte var fullt närvarande när jag kom tillbaka, vilket tog mig lâng tid att gâ med pâ). Det är nog ocksâ ofta enklare att vara den som âker iväg än den som är hemma.
Lât oss säga som sâ här. Det är sant att man fâr se gnisslet som nâgot man fâr ta – dvs man kommer inte ifrân det – men man mâste vakta pâ varandra väldigt noga och se till att var gâng komma ur det.
(Och lât oss säga som sâ här nummer 2: jag har blivit mer krass och väntar mig mindre, haha).
Vet inte hur klart detta blev, men.
Och jag tror det rör mer fundamentala saker än endast resandet!
Enregistrer un commentaire