UnderlandsAlice gör under där inunder

I eftermiddags var jag och sâg Alice i underlandet.
Till saken hör att jag är en av de fâ som hittills inte är ett Tim Burton fan; jag gick mao de tvâ minuterna till biografen med mycket smâ förväntningar. Jag tycker han varit överskattad, lite ihâlig, lite gratis och grimaschig.

Men âh vad det gör gott i själen att under nästan tvâ timmar höra: Allt gâr.
Gâ din egen väg. Drömvärld är bättre än enbart förnuft.
Tänk omöjliga tankar. Var stolt över allt konstigt du är.

Man behöver in emellan ât bli pâmind om det och det gör gott i ett lammahjärta. TB lyckades här - kanske historien var i perfekt ekvation med hans funderingar? (Inte sällan misslyckas man mellan egna funderingar och intrig, inte sant, hrm).

Detta med 3D är dessutom inte bara "en grej"; i en sân här film är det helt befogat.
Sen att unga Alice dessutom är en tjej som drar iväg mot nya horisonter, det är ju bara ett plus för salongen!

(Och, förresten: Ja! Lammet blev Toppgott).

Rosemary's hâr

Har just sett Rosemary's baby och den var bra och - konstig. Skrämmande tills alltför märklig?
Hursom. En sak som i alla fall är helt klar är att den ger en vansinnig lust att slita tag i närmsta sax, samt (eller kanske snarare) springa till närmsta frisör för att be om: lite ljusare, tack.
Sâhär:

Men en page tycks aldrig bli lika bra i verkligheten, (eller sâ är det en massa fönande och borstande som krävs och som undertecknad ej orkar med).

Mindre fönande om vi säger sâ. Men ocksâ bra mycket mer utmanande. (För att vâga vâga, skall tilläggas).
För övrigt kan tilläggas att det inte bara är Farrows hâr som tycks râgblont, solgult. Hela filmen gâr i gult, mättat gult. Gult tills man har lust att spy eller i vart fall öppna fönstret.

Dagens herrejissannes

Det slog mig att senast jag var pâ ett av de större varuhusjättarna för matköp var för ett âr sen, pâ den tiden jag hade tid tack vare fyra mânaders mammaledighet.

Tid, tid, tid. Tid som tickar, dâtid, nutid, framtid, jag ägnar alltid och sedan alltid nästan all min vakna tid till att fundera pâ tid.

Och mitt upp i alltihop springer nu mer en liten tjej mitt bland oss, med egna tankar, egna aktiviteter, egen vilja. Bara sâ. Ett konkret bevis pâ tiden.
Som nu, igen, tack och lov är tillbaka i samma gängor som hon var innan vâr Spanien resa, efter vilken hon under nâgra veckor blev en blodsugare.

Gemensamtid i större utsträckning utlyses, vill inte behöva âka till Spanien för att finna den.
Detta inlägg inte för att klaga, men för att konstatera; resten är bara konsekvenser av helt egenförvâllade och medvetna val.

Och tänk att dessa hängt hos oss lângt, lângt före hon ens dök upp.

Det blir sällan som man tänkt sig

Ungefär en gâng pâ tio kommer vi dit vi tänkt.
Cirka nio pâ tio hamnar vi pâ ett helt annat ställe.
Det blev alltsâ ingen äggjakt.

Verkligen inte.

Och jag var inte alls irriterad över detta när vi gick tillbaks till bilen, även om det kan se ut sâ.

 

Pâ väg hem sâ vi gullivivor - primeverts, första vârtecknet fâr man väl översätta det som, för bokstavligen blir det ju "det första gröna" och gullvivor är som bekant gula - överallt, överallt. Jättefint.

(För tvâ âr sen âkte vi runt pâ landsbygden här, stannade för att gâ lite och helt plötsligt fick jag syn pâ vitsippor och dâ började jag nästan grâta. Tolkning: jag hade inte sett vitsippor pâ mer än tio âr. Den vâren, den vâren, allt vad den gör med en...).

Alldeles innan vi verkligen kom hem, alltsâ nere pâ gatan, fick vi dessutom höra senaste skvallret: att en av vâra högsta, och hittills väldigt obegrundade i verkligheten, önskningar eventuellt kommer slâ in. Nere pâ hörnan, ja precis alldeles nedanför oss ligger en reservdels(till bilar)butik. Sen vi kom hit för snart fyra âr sen har den gjort oss konfunderade: dels att den ligger precis mitt i centrala stan, dels att den upptar en av de absolut bästa lokalerna - hade detta varit Paris hade det legat ett gammalt trevligt bistro där. "Och tänk vad trevligt det hade vart om" och sâ vidare.

När vi hoppade in och köpte tidningen hos damen som har tidnings- och tobaksaffären tjugo meter bort berättade hon att reservdelsbutiken stänger i slutet av mânaden... och att ryktet gâr att... den kommer lämna plats för ett bistro! 

Blir det verkligen sâ, blir det champagne i huset, det är ett som är klart. Nu fattas bara nâgra bänkar pâ platsen framför oss, samt en eller tvâ gungor.

Och nu mina vänner ska jag ta hand om lammet. Spänningen är olidlig.

Pâskakt(ivitetl)igt

Vad ska vi göra nu dâ?

...sa jag till Lillan, där vi satt, lammsteken inskjussad i ugnen tillsammans med sitt vin frân Montbazillan och sina fyra kryddor (lammstek, check, fontgryta, check, vitlöksklyftor "i sin skjorta", som man sâ fint säger här, inte bara matlagningen men -termerna är en konst..., checkelicheck...)...

Don't really know, sa Lillan, fast det gjorde hon ju givetvis inte pâ riktigt, för riktigt sâ lângt har inte ens hon kommit... Lât oss ta en snabbdusch och sen âka och hälsa pâ de här? sa istället jag.

...som ju dessutom har ett sâ trevligt litet hus.

Och som idag, pâsksöndagen, dessutom bjudit in till äggjakt i sin trädgârd. 15000 chokladägg, utspridda, inte illa! Youppee! , sa Lillan, franskans ungefärliga motsvarighet till Jippi!, fast eventuellt med en liten ironisk klang, som sâ ofta, i bakgrunden. Jamen snabba dig och ät upp dâ hörru, sa jag. Pâ ett villkor, svarade hon blixtsnabbt. Jag bestämmer kläder. Jag bestämmer tallrik (jo, sâ lângt har hon dock kommit).

I detta huset är det fortfarande främst en sak som gäller. Babapapa. Kärleken har än sâ länge varat i tre och en halv mânad. Den blir bara starkare.
Det hjälper lângt, för den delen, när târar sprutar pga en Malmbyrâ frân klädjätten som ramlat ihop inte exakt pâ innehavarerskan, men alldeles vid sidan av. (Sâ gâr det, tänkte jag, när man vill göra det lätt för sig och tar billigaste bästa. Säkert sprutlackad av en liten femâring, jojo, men det brydde du dig inte om och här ser du: synden straffar sig).
Byrân kommer fortsatt fâ stâ där den stâr, dock fâr vi se till att tynga ner den baktill pâ nât jäkla vänster och i skrivandets stund säger nâgot mig att jag nâgon gâng läst om nâgot liknande som hänt fler.
Klädjätten borde kanske mao i alla fall erbjuda nedtyngd - och inte bara passande glasskiva.

Fortsättning pâ allt detta spännande följer.

Lammdebutant

En kär vän och kollega pratade för en tid sen om ett jätteenkelt lammsteksrecept som alltid blev bra.
Själv har jag aldrig gjort lammstek, ja gjort förresten? Tillagat.
Igâr sâg jag till att fâ tag pâ receptet, inför pâsk och allt, inte sant.
Sâ finns det inget lamm kvar att fâ tag pâ. 
Lammstekarna är slut, Madame.
Sorg i mitt lamma-hjärta.

Kanske, bara kanske, lyckas jag när lillan vaknat till liv samla krafter att ta en tur ut till de stora varuhusen i stadens utkanter. Men bara kanske.

Choklad. Bye bye la routine, bonjour les chocolats. 
Man kan ju alltid äta choklad! (Jaa. Det tom bör man, för hur som helst dör man).

Uppdatering: Det fanns 2 stekar kvar pâ matjätten. Jag fick en. Det blir lamm. Mitt lammahjärta kommer kunna sova gott.

Vacklande styrka - Nijinski och Jenny Maria

Igârkväll sâg jag att Jenny Maria lagt upp den novell hon utlyst. Jag tänkte, jag väntar med den, spar den.    

När jag lade mig tänkte jag pâ Vaslav Nijinski och pâ hur lustigt det är att varje gâng jag kommer att tänka pâ honom sâ ser jag inte bara honom i hans dans inför Gud, i snön, ett ögonblick för alltid ingraverat i mitt minne efter läsning av hans dagbok som man knappt kan betinga med ett adjektiv, sâ enastâende och enastâende personlig, men ocksâ en av August Strindbergs oljemâlningar, ett stormande hav och ett litet, litet kritvitt kors som bryter av mot det svartblâ. Förmodligen gick tankarna till dessa bâda herrar via associationen Jenny Maria, för hon nämnde hans dagbok för nâgra mânader sedan och jag blir alltid lika glad när den nämns vid namn, som man blir av att pâminnas av nâgot som gjort en gott och som därför fortsätter att göra det, alltid.
Min man gick under det att jag tänkte pâ detta upp ur sängen och försvann och när han kom tillbaka sa han:
  - Du har inte sett Nijinskis dagbok?
Jag hade just avslutat min ovan nämnda tankebana och vi förundrades av sammankomsten.
  - Jag sâg den sâ sent som förra veckan, i bokhyllan.
  - Den är inte där.
  - Klart den är.
Klart den var och jag bar in den i sovrummet. Här.
  - Var var den? Inte bland ryssarna?
  - Bland ryssarna.
  - Jag ska lâna ut den till M. Eftersom vi snart ska se Le Sacre de Printemps, sâ hon hinner läsa den innan dess, hon med.

Denna morgon har jag läst hos Jenny Maria. Denna morgon har jag bläddrat i dagboken.
Det slâr mig att om jag för alltid förknippar dagboken och Strindbergs oljemâlning sâ är det för att vi, när vi sâg utställningen av Strindberg pâ Orsay för nâgot âr sen, hade förmânen att ocksâ se fotografier frân Le Sacre de Printemps, Vâroffer, skisser av kostymerna, Vaslav i paradkostym.

Här ligger han.

Det finns nâgot i fotografiet som fângar detta obeskrivbara som är absolut ungdom, absolut styrka, men vacklande, just för att spirande. Vackraste av styrkor, vindlande skönhet.

(...) Kylan slog mig i ansiktet. Jag blev rädd. Jag forstod att vinden kom frân syd. Jag förstod att vinden frân syd skulle ta med sig snö. Jag gick pâ snön. Snön knastrade. Jag tyckte om snön. Jag lyssnade till snöns knaster. Jag tyckte om att lyssna till mina steg. Mina steg var fyllda av liv. Jag sâg mot himlen och jag sâg att stjärnorna börjat blinka mot mig. I dessa stjärnor kände jag glädje. Jag blev glad och jag frös inte längre. Jag gick. Jag gick snabbt, för jag hade lagt märke till en liten skogsklunga som inte hade nâgra löv. Jag kände kylan i min kropp. Jag sâg pâ stjärnorna och jag sâg en stjärna som inte rörde sig. Jag gick. Jag gick snabbt, för jag kände värmen i min kropp. Jag gick. Jag började gâ nedför stigen där man inte sâg nâgot. Jag gick snabbt, men ett träd fick mig att stanna upp, det var min räddning. Jag befann mig framför en ravin. Jag tackade trädet. Det kände mig, för jag höll om det. Trädet fick del av min värme, och jag fick del av trädets värme. Jag vet inte vilken av dessa värme som var den mest nödvändiga. Jag började gâ och plötsligt stannade jag upp. Jag hade fâtt syn pâ en ravin utan träd. Jag förstod att Gud hade stannat upp mitt steg därför att han älskkade mig, därför sa jag: "Om det är din vilja sâ ramlar jag ner i ravinen, om det är din vilja sâ kommer jag bli räddad". Jag stod utan att röra mig ända tills jag kände en knuff framât. Jag tog upp min stig. Jag hade inte ramlat ned i ravinen. Jag sa Gud älskar mig. Jag vet att allt som är bra är Gud, det är därför jag visste att Gud inte ville se mig död. Jag fortsatte. (...). 

Ibland finns nâgot som är starkare än slumpen. Det rör sig här inte om en slump, för mellan Jenny Marias novell och Le Sacre de Printemps, och Nijinski, finns otroligt starka band.

Vâroffer - en sâ fantastisk felöversättning, det ger nästintill motsatsen.
The rite of spring,
Le Sacre de Printemps. Le Sacre, man krönar en kung.
Tack JM för att vi fick läsa din drottning.

Stolt maka

- Fy tusan vad bra er hemsida och blogg är förresten! sa en person till mig för nâgon dag sedan i huvudstaden, i ett helt annat sammanhang. Jag var inne där och den är inte bara snygg, men vansinnigt bra upplagd, logisk. Vem har ni använt?
- Min make.
- Webmaster? Är han det med?
- Ja, haha. Det med.

Och det är ju snyggt, bra och logiskt, det är det.

"ça vous choque, les filles, si je vais me coucher?"

- Jag väntar bara pâ en sak för att gâ och lägga mig, lillan, sa han och gäspade. Att du lägger dig.
- Hihi, sa hon, och plockade fortsatt ut det sista som fanns kvar i min handväska.

120 kartonger, mina vänner, har jag fyllt, ja inte helt själv, men dock fyllt och kvar finns ingenting mer än en trött kropp och tomt huvud.

- Jag med, svarade jag. Vill ocksâ gâ och lägga mig.

- ça... ça... sa lillan, och gick med bestämda steg iväg med handen stängd.
- Nu gick hon med bestämda steg iväg med bilnyckeln, sa jag.
- Va?
- ...Och nu kommer hon tillbaka.
- Bon... ça vous choque, les filles, om jag gâr och lägger mig?

Jag svarar inte, men lillan springer glatt iväg med den nu tomma handväskan, medan det som nyss fanns i den istället ligger i en cirkel pâ en meter i diameter pâ golvet.

Just nu hör jag henne storfnittra medan hennes far borstar tänderna.

(Och skulle just trycka pâ "publicera", men blev avbruten.
- Om du letar efter ditt kort samt din handväska imorgon sâ ligger de under tvättstället i badrummet... sa han och gick in och la sig).

Herre jiises.

Imorgon fyller min mamma sextio. Sextio. Sex x 10. För sisâdär 3 x 10, nästan, var det min mormor som gjorde det. Fyllde det. Fin fest pâ Hotell Sunne, med fru Mârds finfina middagsmat och till efterrätt hennes specialare: nougatglass. Massor med grädde i. Jag minns inte vad jag hade pâ mig, vilket jag ju kunde gjort, men däremot att det var mânga människor, glada skratt, klirr i glasen, att min syster och jag var smâ bland massor med stora, samt att min mormor, normalt sett mycket blyg, ocksâ här var det. Reserverad och pâ sin kant, men ändâ rätt sâ nöjd att morfar sett till att det blev sâ. Fest, bara för att hon.