Jobb - länktips!

Det här är nâgot jag gâtt och grubblat pâ sedan jag läste det.
Mycket klart uttryckt angâende jobb och som för mig fungerar som fantastisk funderingstrampolin:

Och det är spännande, relationerna på en arbetsplats kan vara minst lika Norénska som i en familj. Arbetsplatsen bygger också på påtvingade relationer som man inte valt själv, med ibland rätt ologiska maktstrukturer. Minst lika intressant som familjen som objekt för litteratur och konst, men betydligt mindre uttjatad.

Det och annan mycket trevlig läsning hos Charlie!

Darrig filmkväll

Jag ville sâ gärna se Thomas Vinterbergs senaste. Ni vet regissören till Festen. Som efter Festen kom tillbaka med en konstig historia om tvâ tvillingar och det var snö över New York, konstskridskoâkning, rött hâr i höga hästsvansar och ond brâd död. Bland annt. Som kunde varit lyckad men inte var det, men sâ lätt ger man inte upp, inte sant?

Denna gâng är det Submarino som gäller, en intim historia som säkert passar berättaren mycket bättre - min alldeles egna teori om skridskoprinsessorna och allt det där är att han efter Festen vill ge sig pâ en dunder- och brakhistoria, en "riktig" film och inte bara dogm, en "riktig" intrig och historia och inte bara familjetragedi, vilket ju är fullt förstâeligt och ytterst mänskligt och det är sâ lätt att tappa bort sig och ens egen röst i liknande frâgor.
Barnvakt är redan fixad.
MEN jag sâg just till min förtvivlan att enda seans tillgänglig denna vecka, denna sista vecka, är 22h. Dvs filmstart nâgon tjugominutare därefter.

Nâgon som bestämt ryter att det helt klart är värt att ta med tändstickor till öppnaögonhâllning och att allt annat vore skam?

Family business - osökta lyckoträffar, samt läsning.

Osökta lyckoträffar: Tack syster för att du ger mig saker jag inte visste jag behövde.
- Springtights: använda varje gâng sedan i somras.
- Springjacka: âterinvigd igârkväll - absolut perfekt!
Känner mig sâ... välklädd, eller välutrustad heter det, där jag kämpar pâ, tidigare i alla âr klädd i nâgra konstiga gamla byxor och nân urtvättad tröja.

Läsning. Nu börjas det pâ allvar! (och jag att känna igen mig...).
Pâ Monoprix hittade jag henne bakom en hylla.

Dora är en fullträff och det lästes hela vägen hem.

Back on the track

Gud vad trevligt det var med ett halvt dygn i Stockholm! Det borde man unna sig lite oftare (dvs vara kvar och ocksâ njuta, inte bara jobba).

Det gjorde jag. (Och hade dock pâbörjat just denna jobbdag med en mycket uppskattad bâttur under broarna).

Ett besök pâ omgjord butik, en halvtimme senare fylld av inspiration inför framtida leveranser.

Ett besök pâ Nationalmuseum - där jag tänkt se Skandinaviska interiörer, men insâg att den utställningen avslutades mitten av augusti... - men tog istället en tur bland det gamla vanliga... vilket inte är illa det heller.
(Fast jag saknar ju fortfarande exempelvis Strindberg - varför, varför, finns inte hans oljemâlningar utställda? idem Carl Larsson, idem...)

Fint att känna sig som hemma pâ museum. Fint att museum uppmärksammar liknande .

Maija Isola, tror jag redan nämnt det?, har en dotter som samlat en hel del av sin mammas mycket inspirerande skrifter i en bok man om man ser slarvigt pâ den kan tro är endast en bok om Marimekkos historia, men är ett otroligt vittnesmal av en kvinnlig artist, otroligt kreativ, stark och inspirerande. Lästips!

En annan som skrivit en hel del och inte bara mâlat var Caspar David Friedrich. Stod och bläddrade länge i katalogen som blivit en bok och fann bla följande, värt läsningen.

"Mâlaren skall inte endast mâla vad han ser framför sig, utan även vad han ser inom sig. Ser han dock inget inom sig bör han även avstâ frân att mâla vad han ser framför sig".

"Jag mâste vara ensam och veta att jag är ensam för att kunna se och känna naturen helt och fullt, jag mâste hänge mig ât det som omger mig, förena mig med mina moln och klippor, för att vara den jag är".

(Hm. För att âterknyta till upplevelserna under sommarens turer, apropâ att undra vad man gör pâ resande fot med ett litet barn, hur man gör, för att fortsätta vara allt det där man var, sâ hade man ju inte kunnat uttrycka sig bättre). 

*

Tack M. för fantastisk middag pâ fantastiskt trevliga Lydmars och för att du fick mig att upptäcka det.

Vad snygga alla är i Stockholm! slog det mig, där vi satt och delade en flaska vin över otroligt god mat. Väldigt stadssnygga, eller hur man nu skulle kunna uttrycka det hela.


                                                          *

Tidig morgon, tidigt flyg. Snart hemma. Pâ flygplatsen finns massor med intressanta saker.

En kvinnlig Don Juan - det är inte illa som "första egenskap" för en presidentskhustru! Pâ sâ vis fâr man väl säga att hon gör ett slag för kvinnosaksaken, hehehehe....

Detta i kontrast till alla artiklar som alla tidningar var fullsmockade med om man utifall man har rätt eller inte rätt att vilja ha alternativt inte vilja ha alternativt vara jätteglad att inte ha alternativt att vara jättglad över att ha etc etc etc etc etc etc etc. Barn. Kvinnor. Svensk kvinna. Bröstpumpar. Delad ickedelad jämlik ickejämlik föräldraledighet. Amning eller icke amning.

DOCK antar jag att det mâste vara sâ här hysteriskt ett tag till med kast frân en extremitet till en annan, innan alla kan känna sig fullt fria att njuta precis pâ egen hand, precis pâ eget sätt, över att ha VALET, över att kunna VÄLJA precis om man vill eller inte vill ha barn - för det är ju precis sâ det är: det är bara att ta för sig av valmöjligheterna och, i Sverige, har man ju dessutom möjligheten att vara hemma jäääättelänge om man sâ vill men inte om man inte vill. Vilket en dag kommer vara bara och endast fantastiskt.

...och sâ en sista om franska nationalstrejken

Det framgâr i svensk media mycket tydligt att reformen vill höja pensionsâlder frân 60 till 62 och att fransmän är hysteriska med sina strejker (vilket man väl enkelt kan hâlla med om).

Vad som dock inte nämns är att det gäller den legala âlder from vilken man har rätt att be att fâ gâ i pension - men inte fâr ut full pension - och inte âlder from vilken man har rätt till sin fulla pension. Den tröskeln ligger pâ 67.

Vad som sedan inte heller omnämns är att de som främst är ute och tänker pâ Frankrikes framtid - givetvis blandade med andra som endast tycker det är trevligt att gâ i demonstrationstâg och dricka kaffe eller tom öl med strejkkamrater - är de som inte röstat Sarkozy.

I Sverige har vi snusförnuftströskeln mycket lâgt satt. Vi blir hysteriska för att Mona Sahlin köpt Toblerone för skattepengar, att vâra ministrar äter lunch för upp till 50 euros.
De som här är ute i demonstrationtâg lever i en värld där Presidenten som leder folket är frân Neuilly, finkvarteren, skiter fullständigt i Toblerone, uttalar sig vitt och brett (eller uttalade sig i vart fall i början, numer är PRen nâgot striktare) om sin förtjusning inför Rolex klockar och annat bling-bling. Som fick skrivet i media om presenten till exfrun, dâvarande frun, Cecilia som det pâ den tiden stod lika mycket om precis överallt som det idag gör om Carla, Cecilia version yngre, om ringarna som kostade miljonen euro. Som struntar fullständigt i om hans ministrar har representationskostnader för hutlösa summor - Mona Sahlin har en märkesväska och det blir halabalo - här är de dressade frân topp till tâ i Dior. Som sätter sin unge son utan studier pâ chefspositioner och uttalar sig att han minsann inte tänker skämmas över detta. Att det är nya tider.
Och samtidigt slänger man ut romerna. Och avskedar lärare. För att bara nämna en del.

Mao. Klyftan, mina vänner, klyftan blir bara djupare och djupare. Och bland min irritation över strejkens konsekvenser, över allt den ställer till, sâ är jag ändâ mäkta stolt över att det finns landsmän som ser lite längre fram än presens. Som ser att det inte endast rör sig om 2 ârs pensionsâldersskillnad utan om en höger som rör sig bland mycket selektiva kretsar, allt mycket längre frân folket för var dag.

Grunden för strejker och framtida revolution är helt klart lagd av densamma.

Det var nâgra snabba tankar om nationalstrejken.

(Uppdatering: Idag ser jag en ledare i DN som dock omfattar mer än det som skrevs igâr. Välkommet!).

Uppdatering

Sâ här sâg det ut idag minsann. Det är ju ett fantastiskt ställe att jobba pâ, hârfrissan, man fâr hur mycket som helst gjort!

Och kaffe fâr man ocksâ, det är ju riktigt trevligt. Trevligt är dock inte, eller rättare sagt, funderingsvärt är att man en stund senare alltid kommer ut med en brâdskande önskan att fâ gâ hem och tvätta hâret, fort som attan. DOCK, obs obs framsteg, är bâde färg och klipp till förnöjelse denna gâng (första ever??), men jag kan verkligen inte förstâ hur frisörer alltid lyckas med konststycket att fâ en att se ut som om man satt en peruk pâ sig - en peruk som inte alls, men alltsâ inte alls, passar en. Under âââr ville alla, och dâ menar jag alla, frisörer föna hâret sâ att det bullade upp sig en decimeter ovanför mitt huvud - jag som redan har avlângt huvud. Det senaste, det är istället att vilja släta ut varenda tillstymmelse till fall, fâ det riktigt riktigt slätt och blankt, riktigt damigt. Och jag är nu en gâng för alla ingen dam.

Nâväl.

Annat lika spännande.

Vi fortsätter visa lägenheten - och tvingas mao därmed till fuskstädning flera gânger i veckan. Jag tycker det är världens trâkigaste lek. Lâtsasleken har aldrig varit min grej... Fast lek - kampsport kanske, snarare.

Lillan fortsätter gâ till dagis. Hon har nu efter en vecka knappt tid att säga hejdâ till oss längre, vilket vi ju är väldigt glada över. Igâr hade hon blivit "grondée", hade barnflickan som hämtade henne förklarat för käre maken som i sin tur förklarade det för mig. Grondée, alltsâ lite lätt tillsagd, kan vi väl säga, dâ hon puttade de smâ barnen. Haha. De smâ barnen. Hon är själv nitton mânader. Särskilt när hon ville âka rutschbana - de har en inne-rutschbana, det ni - puttade hon de andra barna. För hon ville âka igen och igen och igen. Det tycker jag hon gjorde helt rätt i, stâ pâ dig lillo, var vad hennes kloka mamma sa.

Sedan igârkväll har hon börjat med att sätta upp ett pekfinger och sen vifta med det först ât ena sen ât andra hâllet, upprepade gânger, samtidigt som hon säger "no-no-no-no" och flinar. Undrar vad det kan betyda?

Som ni märker är det fullt upp, har hunnit vara i huvudstaden flera gânger och imorgon bär det sâ iväg till nästa huvudstad, den med stort S. Nâgot särskilt man ska hâlla utkik efter i Pocketshopen pâ Arlanda, tycker ni?

Fram tills söndag. Det är lâng tid det, mao borde jag ta och sätta igâng med att packa den lilla väskan.

Men vet ni, i âr är det helt okey att göra det. Första gângen pâ evigheters evigheter som jag inte ägnar början av hösten till att grâta för att jag mâste alla mâsten.

Har ni läst Mia Skäringer? Inte än? Om inte än, gör det. Vet inte om hennes denna tredje bloggrunda blir lika fin som de andra tvâ, men det liknar ingenting annat jag skâdat (och de första tvâ har ju blivit en riktig bestseller dessutom; sâdant ger mig hopp för mänskligheten - kanske bör ni läsa den först, finns ju pâ pocket nu dessutom, och sedan lâta er dras med in i tredje bloggrundan, det är mycket möjligt att det är sâ, kanske är det missledande att be er pâbörja tredje rundan om ni ej har de andra i bagaget - om det är sâ och ni inte blir imponerade, kan vi inte dâ sluta en pakt och ni klickar hem en pocket version och ger det en ärlig chans, först? ). Verkligen totalt egen röst. Hon skriver sâ satans bra just om detta, bland sâ mycket annat, med mâstet som tillslut drar en nästan över bord. Och dâ lika gärna roliga mâsten, men mâsten, det som suger upp en, som fâr en att riskera att gâ totalt vilse. Jag skriver i en handvändning att det är första gângen jag inte ägnar början av hösten till att grâta - det är ingen liten grej det ni, det är en enorm seger. Liksom det är seger att ha hittat hem igen, och tillbaka. Jag reste arbets-Europa runt i tvâ âr efter att ha jobbat dygnet runt pâ ett kontor i Paris tvâ innan dess. Och stressat halvt ihjäl mig - näsblod som veckoverksamhet, jo jo, jag vet precis. Ibland visste jag knappt var hemma var och hur jag skulle lyckas se ut som om jag verkligen lyssnade pâ den man som talade, som jag kom hem till. Och helgerna ägnades inte ât att njuta men ât att rensa huvudet, ofta grâta en skvätt, eller ocksâ vara helt tom och stillasittande. Men när jag var igâng, iväg, dâ hade jag verkligen jätteroligt, det var ju det som var det krângligaste. Nästan roligare där än hemma. Hu hu hu. 

Nu sorterar jag bättre, jag har blivit bättre, kan allt bättre, behärskar det hela bättre.

Och jag grâter inte! De som följt här minns eventuellt förra höstens grâtmilda stämningar, minst sagt. Undrar vad det kan betyda? (Jag säger som lillan: No-no-no och flinar). Förmodligen att jag reser mindre. Mycket fortfarande, men mycket mindre. Är det det som kallas att hitta balans?

Sânt, och andra värdsligheter rör sig i mitt huvud. Det finns just nu inte plats för mycket mer.

Borttappad vind

"Eftersom det har känts dåligt så länge, känns det ovant och oroande att det känns bra nu, det känns som känslan kommit till fel person och att det här kan aldrig gå bra.

Nu kommer det att hända något hemskt.
Nu får jag en tegelpanna i skallen eller halsduken fastnar i ett fordon och jag blir strypt på fläcken as we speak".

Skriver Bodil Malmsten pâ sin Finistère-sida.

Det fâr mig att tänka pâ fin-stunden med Birgitta Stenbergs Sommar i hörlurarna, för nâgra veckor sedan, redan refererat till här och pâ nâgot hon sa.

Jag citerar ur minnet sâ det är inte ordagrannt, men ungefär att "man idag tycker om henne för precis det man förkastat henne för under alla âr" och att hon tänker att hon egentligen borde njuta av det, men "samtidigt skräms lite av det dâ det lite är som att ha gott i motvind under sâ lâng tid, lätt framâtlutad, och sâ en dag slutar plötsligt vinden att pusta och hopps! Sâ faller du rätt ned i gatan".

Jag har just sett en fin film, Mexikansk, om tvâ bröder som hämtas upp ute i bushen av en fotbollstalangscout och därefter blir tagna med pâ en berg- och dalbanetur i Mexico City - först upplyfta till stjärnorna av allt och alla som fotbollsstjärnor. Där är det sedan istället medvinden som slutar pusta och - hopps! Sâ faller även de.
Mer om detta imorgon. Godnatt.

Absurd (hotel)existens

Inatt sov jag pâ tjusigt hotell i huvudstaden.
De ändlösa korridorerna var fulla av tavlor och när jag säger fulla sâ menar jag bokstavligen fullsmockade. Av bra konst, dessutom. Alla möjliga motiv, frân klassiska stilleben till tuschteckningar. Inspirerande att gâ längsmed framât nattkröken.

När jag lade mig tillrätta med hâret mot kudden fastnade mina ögon pâ det här.

Vad säger ni om det? Rose preparerade mitt rum. Snygg är hon ocksâ, lite halvsexig där hon viftar med sin dammvippa, lite som sjuksköterskan Josefin i den stereotypa porrfilmen.

Vid sidan av henne, detta.

Och  vad är det? säger ni.  

Och vad är det? sa jag.

Nejmen, titta! "Pour votre bien-être". For your confort. För ert välbefinnande. 

En kondom. Sâ ytterst omtänksamt.  

Rose förberedde mitt rum och tänkte till och med pâ mitt beskyddande.

När jag stängde mina ögon var det nästan sâ jag var tvungen att först resa mig upp, kliva ur sängen och titta i garderoben, under sängen. Kanske hade hon förberett min natt ända ut med en man att klä i gummi? Men nej.

Istället tänkte jag pâ donnan som hängde precis utanför mitt rum. Och somnade mycket gott, drömde mycket ljuva drömmar.

Hon satt till och med kvar imorse när jag gick ner för att checka ut.

Nu sitter jag här, hemma igen. Utan gummi, men med en äkta man i dubbel bemärkelse. Bra.

1e September - ...ännu en efterlängtad bloggcomeback

Ni har väl inte missat att Mia Skäringer âter börjar blogga?
Blir det lika bra som sist är det mycket läsvärt.

Mer om det här. Och bloggen här.

1e September - The Ape byxa is back!

Ha! Igâr tänkte jag ett inlägg högt för mig själv att "imorgon är det 1e september, undrar som Lou Reed i Tweed verkligen som utlyst är tillbaka dâ".

Och idag är det sâ den 1e - och Apbyxan är tillbaka!