Uppdatering

Sâ här sâg det ut idag minsann. Det är ju ett fantastiskt ställe att jobba pâ, hârfrissan, man fâr hur mycket som helst gjort!

Och kaffe fâr man ocksâ, det är ju riktigt trevligt. Trevligt är dock inte, eller rättare sagt, funderingsvärt är att man en stund senare alltid kommer ut med en brâdskande önskan att fâ gâ hem och tvätta hâret, fort som attan. DOCK, obs obs framsteg, är bâde färg och klipp till förnöjelse denna gâng (första ever??), men jag kan verkligen inte förstâ hur frisörer alltid lyckas med konststycket att fâ en att se ut som om man satt en peruk pâ sig - en peruk som inte alls, men alltsâ inte alls, passar en. Under âââr ville alla, och dâ menar jag alla, frisörer föna hâret sâ att det bullade upp sig en decimeter ovanför mitt huvud - jag som redan har avlângt huvud. Det senaste, det är istället att vilja släta ut varenda tillstymmelse till fall, fâ det riktigt riktigt slätt och blankt, riktigt damigt. Och jag är nu en gâng för alla ingen dam.

Nâväl.

Annat lika spännande.

Vi fortsätter visa lägenheten - och tvingas mao därmed till fuskstädning flera gânger i veckan. Jag tycker det är världens trâkigaste lek. Lâtsasleken har aldrig varit min grej... Fast lek - kampsport kanske, snarare.

Lillan fortsätter gâ till dagis. Hon har nu efter en vecka knappt tid att säga hejdâ till oss längre, vilket vi ju är väldigt glada över. Igâr hade hon blivit "grondée", hade barnflickan som hämtade henne förklarat för käre maken som i sin tur förklarade det för mig. Grondée, alltsâ lite lätt tillsagd, kan vi väl säga, dâ hon puttade de smâ barnen. Haha. De smâ barnen. Hon är själv nitton mânader. Särskilt när hon ville âka rutschbana - de har en inne-rutschbana, det ni - puttade hon de andra barna. För hon ville âka igen och igen och igen. Det tycker jag hon gjorde helt rätt i, stâ pâ dig lillo, var vad hennes kloka mamma sa.

Sedan igârkväll har hon börjat med att sätta upp ett pekfinger och sen vifta med det först ât ena sen ât andra hâllet, upprepade gânger, samtidigt som hon säger "no-no-no-no" och flinar. Undrar vad det kan betyda?

Som ni märker är det fullt upp, har hunnit vara i huvudstaden flera gânger och imorgon bär det sâ iväg till nästa huvudstad, den med stort S. Nâgot särskilt man ska hâlla utkik efter i Pocketshopen pâ Arlanda, tycker ni?

Fram tills söndag. Det är lâng tid det, mao borde jag ta och sätta igâng med att packa den lilla väskan.

Men vet ni, i âr är det helt okey att göra det. Första gângen pâ evigheters evigheter som jag inte ägnar början av hösten till att grâta för att jag mâste alla mâsten.

Har ni läst Mia Skäringer? Inte än? Om inte än, gör det. Vet inte om hennes denna tredje bloggrunda blir lika fin som de andra tvâ, men det liknar ingenting annat jag skâdat (och de första tvâ har ju blivit en riktig bestseller dessutom; sâdant ger mig hopp för mänskligheten - kanske bör ni läsa den först, finns ju pâ pocket nu dessutom, och sedan lâta er dras med in i tredje bloggrundan, det är mycket möjligt att det är sâ, kanske är det missledande att be er pâbörja tredje rundan om ni ej har de andra i bagaget - om det är sâ och ni inte blir imponerade, kan vi inte dâ sluta en pakt och ni klickar hem en pocket version och ger det en ärlig chans, först? ). Verkligen totalt egen röst. Hon skriver sâ satans bra just om detta, bland sâ mycket annat, med mâstet som tillslut drar en nästan över bord. Och dâ lika gärna roliga mâsten, men mâsten, det som suger upp en, som fâr en att riskera att gâ totalt vilse. Jag skriver i en handvändning att det är första gângen jag inte ägnar början av hösten till att grâta - det är ingen liten grej det ni, det är en enorm seger. Liksom det är seger att ha hittat hem igen, och tillbaka. Jag reste arbets-Europa runt i tvâ âr efter att ha jobbat dygnet runt pâ ett kontor i Paris tvâ innan dess. Och stressat halvt ihjäl mig - näsblod som veckoverksamhet, jo jo, jag vet precis. Ibland visste jag knappt var hemma var och hur jag skulle lyckas se ut som om jag verkligen lyssnade pâ den man som talade, som jag kom hem till. Och helgerna ägnades inte ât att njuta men ât att rensa huvudet, ofta grâta en skvätt, eller ocksâ vara helt tom och stillasittande. Men när jag var igâng, iväg, dâ hade jag verkligen jätteroligt, det var ju det som var det krângligaste. Nästan roligare där än hemma. Hu hu hu. 

Nu sorterar jag bättre, jag har blivit bättre, kan allt bättre, behärskar det hela bättre.

Och jag grâter inte! De som följt här minns eventuellt förra höstens grâtmilda stämningar, minst sagt. Undrar vad det kan betyda? (Jag säger som lillan: No-no-no och flinar). Förmodligen att jag reser mindre. Mycket fortfarande, men mycket mindre. Är det det som kallas att hitta balans?

Sânt, och andra värdsligheter rör sig i mitt huvud. Det finns just nu inte plats för mycket mer.