Ett av världens underverk och ett stillsamt farväl

Hej,

En liten hälsning frân Cordoba där vi denna morgon besökt moskén. Förvânande! Hade inte sett dess like - vilket väl inte är sâ konstigt dâ det inte finns nâgon like nâgonstans, och just det känns sâ bra. En skog av kolonner med röd- och vitmâlade bâgar. Och innergârden fylld av apelsinträd och fontäner för att förbereda sinnena för kontemplation. Bara att fâ se detta gjorde resan värd dess existens.

Nu har vi tre dagar kvar, färden bär om en timme mot Grenada. Med det tar jag tillfället att säga ett stillsamt farväl till den här bloggen. Den fyllde sin funktion, eller funktioner, endel uppenbara, andra mindre men likväl där. Men nu mâste jag ta tillbaka min tid.

Vi syns säkert i diverse kommentarsfält framöver.

Helena

Uppdatering: om man vill nâ mig: helena.lindberg@wanadoo.fr

Varm rekommendation

Robert Bolano : The last interview & other conversations (with an introduction by Marcela Valdes).
Jätteintressant och väldigt stimulerande läsning för litteraturintresserade.
Tack Bodil Malmsten, utan vilkens blogg intervjun skulle gâtt mig helt förbi. Är helt överens med bloggerskan: man sitter och funderar och stryker under, oupphörligen.

Jisses vad vackert!

Till och med under spöregn är Sevilla magiskt. Katedralbesök och tortilla bacalao pâ ett kafé med blâmâlat kakel, slitna trästolar och svartvitt golv, lägg till bästa sällskapet och topphotell. Livet kan faktiskt inte bli sâ mycket bättre.

Bloggstiltje och obtstinata antibarn

Bloggstiltje verkar det vara lite varstans - vârisarna som lossar nâgonstans djupt inifrân och fâr en att tänka pâ annat? Nya projekt, nya tider, nya vindar.

Eller sâ är det fler än jag som efter vissa dagar av intensivt bloggande och kommenterande liksom fâr nâgonslags överdos.

Samtidigt känner jag mig löjlig när jag är som ett obstinat antibarn hela tiden så,... skriver Sanna Lundell idag och jag tänker: haha, precis sâ!

Ofta känner jag mig som ett obstinat antibarn.
Nu ska jag âka till tâg och hämta upp föräldrar, numer morföräldrar, och âterbekanta lillan med dom.
Över nâgot kilo importerade färska räkor till lunch. Är man västkustbarn sâ är man...

Sen ska jag packa. Och sen, ja sen lär det väl bli värre bloggstiltje än pâ länge för dâ blir det Andalusien!

Dagens fniss 2 - apropâ förra veckans spökskrivare.

Neger = nègre = spöksrivare pâ franska.

Nu är det BHL som är i farten. De som ev. fortfarande skulle ha sina tvivel angâende mannens filosofstatus har nu alla anledningar att fundera vidare över desamma. 
Den franske filosofen ger i dagarna ut en tegelsten apropâ filosofiska krig, De la guerre en philosophie, om vi vill sammanfatta oss.
Lât oss tillägga att han syns, hörs och skrivs om överallt i media.

I verket menar han att den franske, främst "orala" och därmed outgivne filosofen, Jean-Baptiste Botul, grundare till "botulismen", Kantspecialist, som genom en serie konferenser inför Paraguayanska neo-Kant:ister alldeles efter andra världskriget ridikuliserade Kant och ungefär "gick om honom".
Han grundar själv en stor del av sin egna tes i just botulismen och citerar densamme som källa ett flertal ggr.
Dock visar det sig att Jean-Baptiste Botul är en hundraprocentigt fiktiv personlighet, skapad av journalisten Frédéric Pagès, le Canard Enchaîné. Densamme är författare till bla "Emmanuel Kants sexuella liv" (pastich till Katrin M.s sexuella liv), där han driver med samtiden genom just Botul.

Sedan i mândags fnissar fransmännen ât hur i h-e BHL kunde missat detta. Och missat att Botul var ett skämt, att "han" ironiserar med allt han ger sig pâ, etc etc.

BHL menar själv att jojadetärsantattdetgâtthonomfullständigtförbi.

Själv undrar jag hur det kommer sig att alla dessutom gâr pâ detta. Ter det sig inte ganska uppenbart att nâgon eller nâgra personer som "hjälpt till" att sammanställa det tusensidiga verket just nu mâste sitta och vara utmattade av skratt.

Typ: Hämnden, min käre Dr BHV, är ljuv! Ju mer jag tänker pâ det, desto mer självklart. Grattis!

Fransksprâkiga kan ta del av mer av det exempelvis här.

Dagens fniss 1.

Ett hundratal passagerare blev offer för ett allvarligt tjänstefel vid lunchtid idag.
TGV-föraren pâ tâget Paris-Brest glömde göra uppehâll i Le Mans.
Det var ju för väl att det inte var det tâget jag tog, eller i den stan jag bor.

Sevilla, Cordoba, Grenada...

Först nu, tidig kväll, när jag fâr en mail tillbaka att de noterat min reservation av 2 platser för flamenco i ett kolonialhus i Sevilla, ett femtiotal platser runt en liten patio, börjar det gâ upp för mig.

Söndag kväll âker vi. En vecka, vi bara vi, och lillan i trygga händer hos sina morföräldrar.
Det blir en lite konstig resa, dâ vi normalt stormar runt kilometervis för att hinna se alla precis alla gatstenar och -hörn, och vi denna gâng pga ett fortsatt seglivat ryggskott som visat sig vara en nerv i kläm i ryggraden, förmodligen fâr vänta oss en mer lât oss säga stillasittande semester. Men jag kan ju alltid springa runt lite, inte sant, och det ska bli alldeles underbart bara detta med luftombyte.
Och flamenco kan ju intas sittande, liksom Rioja vin och skinka.

Handen pâ hjärtat

Imorse var det kallt, riktigt svinkallt, när jag sprangtraskade till tâget, strax efter sju. Strax dessförinnan hade jag klivit över den uteliggare - utan fast hemadress, som de kallas här, sans domicile fixe - som installerat sig med pick och pack sedan igârkväll i vâr entrée. Pick och pack; tre vinflaskor, tvâ plastkassar, en sovsäck. Han lyfte bistert ena ögonbrynet när jag vände mig i dörren för att se om han verkligen sov.
Igârkväll ringde vi samu, räddningstjänsten, som man kan ringa - gratisnummer - för att fâ hjälp med liknande situationer. De kör dem till uppvärmda rum, sägs det. Igâr lovade de att komma men inte inom kort - för mycket att göra, för mânga brâdskande samtal. Under tiden steg cigarettröken uppför trapporna och in genom vâr ytterdörr. Gîtanes, utan filter. Han var ju i alla fall pâ insidan och inte kan man slänga ut nâgon när det är svinkallt. De kom aldrig över huvud taget.
Sedan igârkväll hade picket - dâ bara tvâ vinflaskor - och han själv i sittande ställning i trappan, alltsâ brett ut sig till pick och pack, i form av sovsäck och ren installation.
Under eftermiddagen hade mannen blivit tvâ män och ännu fler vinflaskor. Klart de meddelar varandra var man kan fâ skyddsrum - det hade en annan ocksâ gjort.

Under eftermiddagen tänkte jag pâ vâr unga barnflicka som mâste gâ nedför trappan och ut genom dörren, ensam, och tänkte att jag skulle inte velat vara hon om jag var hon.
Tidig kväll ringde vi polisen, vilket räddningstjänsen bett om - de har sedan igâr inte tid att ens lova komma senare.
De kom, men dâ hade männen tagit sig en promenad och lämnat picket och packet, och nu ocksâ pisset, efter sig.

Handen pâ hjärtat - hur taskig man än känner sig i liknande situationer, för det kan jag lova er att man gör, hur mânga av er hade varit den räddande samariten efter att ha klivit över liknande bylten?
Själv tycker jag det hela är ytterst obehagligt, pâ alla nivâer (och hoppades ideligen pâ tâget hem att de âtminstone inte skulle ha installerat nâgot i barnvagnen). .

Mândagar och livets korthet

Mândagar ÄR krângliga, sâ är det bara och bara att acceptera. Grâhet i huvudstaden gör inte saken bättre - det ligger som ett lock över stan, skrev redan Baudelaire, och det gör det verkligen.
Inleddes med snabb promenad mot tâget, fortsattes med utskällning av oförskämd rörmokare (som kanske för den delen var extra oförskämd pga att det är mândag eller pga att jag pga att det är mândag hade ovanligt kort stubin, hm).
Fortsatte sedan med ett jobbärende pâ utsidan, MEN tog pâ vägen dit en kort paus i en av stadens formidabla bokhandlar (jesus vad bortskämda vi är förresten!!). Och humöret steg bums tre grade.
Inköpte bla Seneques Ett lyckligt liv, följt av Livets korthet. Lyssna:

Livets korthet.
1. Tesen i korthet: Livet är inte för kort, det är vi som förlorar det.
2. Hur vi spiller vâr tid.
3. Historiska exempel.
4. De "upptagna" förlorar sitt liv.
5. Förslag: Varför den upptagne mannens liv är extremt kort. Analys av tiden i 3 dimensioner.
6. De upptagna vet inte hur man använder tiden och är inte lugnets män.
7. De visa och lugnet (eller fritiden, vilket ni föredrar).
8. De upptagna och tiden.
9. Uppmaning till Paulinus.

Mândagen känns redan bättre.
Och ikväll ska jag dessutom bli utbjuden pâ mycket försenad födelsedagsmiddag - "nej vet du? nu struntar vi i om jag har ont i ryggen och inte kan gâ, det här gâr ju inte längre!! vi fâr väl ta bilen..." - till dagen därför klädd i en av mina finaste klänningar, (man fâr ju bju' tillbaks, haha), och det är därför alldeles strax dags att sträcka upp sig och lâta grinigheten lämna plats för min allra nöjdaste min.

Allt är en frâga om tid.

Dagens fniss

Mannen letar förtvivlat efter en site som visar kvällens match. Det hackar, det avbryts, det irriteras.
En halvtimme senare hittar jag honom, starkt koncentrerad, med datorn i knät.
Ur högtalaren kommer - arabiska?

- Vad... gör du?
- Jag hittade inget annat.

(Kanske är ensam om humorn, alternativt mâste man se scenen live).