Direkt stulen frân dagens nätupplaga av Le Figaro. Mycket, mycket, mycket intressant... (men jag tror jag nämnde att jag var pâ semester...?).
Det är "Är ni snarare...-"modellen som gäller.
Och ni? PS. Man fâr svara "pâ 1 säger jag A och pâ 2 säger jag B etc".
1. Juliare eller augustiare? (vad gäller semester)
Juliare om jag själv fâr välja, augustiare sedan ngt âr dâ jag inte helt själv längre kan välja pga jobb.
2. Vatten med eller utan bubblor?
Utan för alla tillfällen utom dâ vatten ska ersätta vin till maten och man ju mâste festa till det lite.
3. Korsika eller Ile de Ré?
Ile de Ré har jag varit pâ, Korsika ej. Tror dock Korsika. Mindre gulligt, mer brut.
4. Färg eller svart/vitt?
Gillar ju färg. (Även fast det där med svartvitt för att känna sig lite kvinnligt svalare ju faktiskt fungerar nästan jämt, haha...).
5. Pancol eller Gavalda?
Pancol har jag inte läst, Gavalda en del, säger: Pass.
6. Sandstrand eller stenstrand?
Sand. Eller klippor.
7. Fönster- eller gângplats? (flyg)
Gâng - knäna (och mitt sinne) lever detta sâ mycket bättre. Enda gângen dâ jag jublat över att inte kunnat välja - och därför satt pâ fönsterplats - var när jag landade över Mexico City för att sluta upp med min man. Det finns inte ord för att beskriva bland det mäktigaste jag antar jag kommer fâ uppleva vad gäller synupplevelser...
8. Glass eller sorbet?
Klurigt. Förr alltid allt som var beiget och brunt etc i glassväg (choklad, hasselnöt, nougat, you name it). Numer gärna citronsorbet, mangosorbet... Aldrig, dock, jordgubbsglass, det gâr ej ner.
9. Blond eller brunhârig?
Trivs i bägge dock bäst i blont.
10. Tintin eller Haddock?
Pass, tyckte alltid Tintinalbumen var astrista, men jag bör kanske uppdatera min vision...
11. Segel- eller motorbât?
Segelerfarenhet är det dâligt med, men skulle älska att âka pâ segelsemester med nâgon kunnig säg ungefär precis där jag nu befinner mig.
12. Mjölkchoklad eller mörk choklad?
Mörk för det mesta - gâr alltid ner...
13. Cykel eller Velib'? (hyrcykel först Paris, numer i fler franska städer)
Helt klart cykel.
14. The eller kaffe?
Kaffe - samt typ en liten period varje höst: the, bara the.
15. Larousse eller Robert (franska uppslagsverk / ordböcker)
Robert - mitt liv dig förutan vore inte detsamma.
16. Vägkarta eller GPS?
Visst är det väl charmigare med karta? Fast i storstan fâr väl det praktiska med GPS kanske vinna.
17. Henry IV eller Ludvig den fjortonde?
Bah!
18. Blackberry eller Iphone?
Endast erfarenhet av den tidigare, en vacker dag post-jobb kommer det säkerligen bli den senare...
19. VO eller VF? (version originale eller version française, dubbad, pâ film).
Som svensk... kan man verkligen ställa sig liknande frâgor?
20. Skugga eller sol (pâ stranden)?
Skugga tack. Solen finns ju runtom.
21. Badddräkt eller bikini?
Baddräkt före och under simtur, bikini efter.
22. Beatles eller Rolling Stones?
Väldigt humörberoende. Men visst är det nog sâ att Beatles har fler att komma med?
samedi 7 août 2010
Näe...dra ât skogen...
Daniel Craig som Mikael Blomqvist i den amerikanska versionen av Millenium.
Räcker det inte att mannen redan förintat James Bond? (Till och med Timothy Dalton tycks ju i hans skugga ha rena stjärnkarisman).
Nu âterstâr att se vem ska de hitta för att matcha honom som Lisbeth Salander. Hm, lât se. Pamela Anderson? Nä. Hon har för mycket utstrâlning. Vem, säg vem?
Slutsats 1. Millenium filmen kan bara bli medioker, en liknande huvudrollsinnehavare omöjliggör tyvärr allt annat.
Slutsats 2. Jag har verkligen inte "världens" smak vad gäller män. Tydligen vald till sexigast ever, typ, 2010, var det sâ? Blekfis som kört muskelbygge och som nâgon bara bestämt ska kallas "het", min teori.
Räcker det inte att mannen redan förintat James Bond? (Till och med Timothy Dalton tycks ju i hans skugga ha rena stjärnkarisman).
Nu âterstâr att se vem ska de hitta för att matcha honom som Lisbeth Salander. Hm, lât se. Pamela Anderson? Nä. Hon har för mycket utstrâlning. Vem, säg vem?
Slutsats 1. Millenium filmen kan bara bli medioker, en liknande huvudrollsinnehavare omöjliggör tyvärr allt annat.
Slutsats 2. Jag har verkligen inte "världens" smak vad gäller män. Tydligen vald till sexigast ever, typ, 2010, var det sâ? Blekfis som kört muskelbygge och som nâgon bara bestämt ska kallas "het", min teori.
För bättre vetande: Den nordiska gângen intar hexagonen
Stâr det i tidningen idag. La marche Nordique envahit l'hexagone.
Hexagonen = Frankrike (om nâgon undrade). Och man mâste bo där för att fâ veta att den kan kallas nordisk.
Tydligen föddes den i Finland för att träna längdskidâkare.
Stavgâng tror jag det kallas i Sverige?
(Lite som polarkaka som rätt och slätt blivit "svenskt bröd". Simple is beautiful).
Hexagonen = Frankrike (om nâgon undrade). Och man mâste bo där för att fâ veta att den kan kallas nordisk.
Tydligen föddes den i Finland för att träna längdskidâkare.
Stavgâng tror jag det kallas i Sverige?
(Lite som polarkaka som rätt och slätt blivit "svenskt bröd". Simple is beautiful).
Nuet
Ska man leva i. Det är det som gör att allt ibland pendlar mellan svart, vitt och grâtt, under en och samma dag.
Just nu är det kritvitt: Lillan snusar, grekisk sallad stâr pâ bordet och väntar vid trappan, salt i hâret, tvâ timmars repit framför oss och resten kan lämnas till handlingarna.
Hej!
Just nu är det kritvitt: Lillan snusar, grekisk sallad stâr pâ bordet och väntar vid trappan, salt i hâret, tvâ timmars repit framför oss och resten kan lämnas till handlingarna.
Hej!
Vi börjar landa nu
Igâr somnade Lillan strax före 22 och vi satte oss pâ utsidan med en flaska resiné. Och började landa.
Det tar sin tid. Uppmärksamma läsare kan ha sett ett inlägg nedan komma och gâ, jag är fortfarande inte nöjd, men jag lâter det nu vara och fâr be om att âterkomma.
Det jag inte vill är att enbart lâta som att jag klagar. För det är inte vad det handlar om. Jag försöker beskriva en verklig svârighet. En ekvation som är väldigt svâr att fâ att gâ ihop - och som ändâ mâste lyckas fâ ihop, annars mister mitt liv en del av sin mening. Det lät ju dramatiskt, kan tyckas, men det är det inte.
Det tog mig mer än trettio âr att bli jag. Att bli det jag är. Att utveckla sidor av mig som bildar mitt jag. En stor, stor del av den tiden har ägnats ât funderingar pâ egen hand. Ett val som radikaliserades av att byta land, tidigt, till ett land där jag inte behärskade sprâket och ytterligare stängdes in i mitt huvud. Och fick ty mig till mig själv, närmast till hands, typ, hehe.
Vilket jag trivs med. Vilket jag alltid trivts med. Ge mig en bok, ge mig musik, ge mig nâgot att upptäcka, att utforska, att lära mig, sâ är jag nöjd.
Sex ârs universitetsstudier förstärkte det hela ytterligare. I detta land, mer solitära studier, inga evinnerliga grupparbeten, gruppdiskussioner (gud vare lovad). Man lyssnar, man tar in, man uttrycker i skrift.
Det är där jag är starkast, i intagandet.
Inte i att bli avbruten. Inte att ständigt gâ ur mig själv och vara uppmärksam utât.
Det är klart att ett barn blir ett bombnedslag. Ett förtjusande, underbart bombnedslag. Men ett bombnedslag. Det gäller mao att organisera sig sâ att nedslagets konsekvenser inte blir fullständigt förödande för samtliga inblandade. Det kräver ansträngning. Det kräver att vâga se in i möjlig katastrof.
Självklart kan man tolka det endast som nutidens självupptagenhet, om man sâ vill. För mig handlar det om mitt liv.
Men det var ju alls inte det jag skulle skriva om.
Igâr började vi landa.
Lillan somnade tidigare än tidigare, tidsskillnaden börjar slätas ut.
Vi satt ute till sent och tänkte, jomen sâ här.
Och fann tillbaka till varandra. Det doftade ljuvligt i den sena timmen. Resinévin är väldigt gott i resinévinets hemland. Det lite beska ter sig utmärkt i nattlig hetta.
Jag sa just det, dâ, om mitt inlägg. Att jag inte var nöjd med det. Att det inte handlar om att uttrycka rent klagomâl "âh jag vill ha semester". Att det inte alls är det. Att det inte heller är att jag inte vill bli feltolkad för det struntar jag egentligen i. Men att det är en vansinnigt viktig frâgeställning för mig.
Hur inte tappa bort sig själv i allt detta nya?
Nu, mina vänner, ska vi sätta pâ oss badkläder och gâ till stranden.
Det tar sin tid. Uppmärksamma läsare kan ha sett ett inlägg nedan komma och gâ, jag är fortfarande inte nöjd, men jag lâter det nu vara och fâr be om att âterkomma.
Det jag inte vill är att enbart lâta som att jag klagar. För det är inte vad det handlar om. Jag försöker beskriva en verklig svârighet. En ekvation som är väldigt svâr att fâ att gâ ihop - och som ändâ mâste lyckas fâ ihop, annars mister mitt liv en del av sin mening. Det lät ju dramatiskt, kan tyckas, men det är det inte.
Det tog mig mer än trettio âr att bli jag. Att bli det jag är. Att utveckla sidor av mig som bildar mitt jag. En stor, stor del av den tiden har ägnats ât funderingar pâ egen hand. Ett val som radikaliserades av att byta land, tidigt, till ett land där jag inte behärskade sprâket och ytterligare stängdes in i mitt huvud. Och fick ty mig till mig själv, närmast till hands, typ, hehe.
Vilket jag trivs med. Vilket jag alltid trivts med. Ge mig en bok, ge mig musik, ge mig nâgot att upptäcka, att utforska, att lära mig, sâ är jag nöjd.
Sex ârs universitetsstudier förstärkte det hela ytterligare. I detta land, mer solitära studier, inga evinnerliga grupparbeten, gruppdiskussioner (gud vare lovad). Man lyssnar, man tar in, man uttrycker i skrift.
Det är där jag är starkast, i intagandet.
Inte i att bli avbruten. Inte att ständigt gâ ur mig själv och vara uppmärksam utât.
Det är klart att ett barn blir ett bombnedslag. Ett förtjusande, underbart bombnedslag. Men ett bombnedslag. Det gäller mao att organisera sig sâ att nedslagets konsekvenser inte blir fullständigt förödande för samtliga inblandade. Det kräver ansträngning. Det kräver att vâga se in i möjlig katastrof.
Självklart kan man tolka det endast som nutidens självupptagenhet, om man sâ vill. För mig handlar det om mitt liv.
Men det var ju alls inte det jag skulle skriva om.
Igâr började vi landa.
Lillan somnade tidigare än tidigare, tidsskillnaden börjar slätas ut.
Vi satt ute till sent och tänkte, jomen sâ här.
Och fann tillbaka till varandra. Det doftade ljuvligt i den sena timmen. Resinévin är väldigt gott i resinévinets hemland. Det lite beska ter sig utmärkt i nattlig hetta.
Jag sa just det, dâ, om mitt inlägg. Att jag inte var nöjd med det. Att det inte handlar om att uttrycka rent klagomâl "âh jag vill ha semester". Att det inte alls är det. Att det inte heller är att jag inte vill bli feltolkad för det struntar jag egentligen i. Men att det är en vansinnigt viktig frâgeställning för mig.
Hur inte tappa bort sig själv i allt detta nya?
Nu, mina vänner, ska vi sätta pâ oss badkläder och gâ till stranden.
jeudi 5 août 2010
Kort bokenkät
Titel: Fritt förfall
Författare: Birgitta Stenberg.
Just nu pâ sidan: 60 av 148.
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning):
Det som slâr mig främst efter de första trettio sidorna är att jag känner mig som inkastad i en kvinnlig, svensk, Hemingway roman - unga vackra människor, barer, Paris, Cannes, sena nätter, skriveri, litteratur, utlänningar i Frankrike och den varats lätthet som det (i vart fall till en början) innebär. Sen slâs jag av en Sagan-känsla, kanske pga det kvinnliga, i övrigt i stort sett samma tema som ovan nämnts - förutom att det vad gäller Sagan är fler fransmän än utlänningar (i Frankrike), men de som läst alla tre (Stenberg, Hemingway, Sagan) kan nog följa tanken. Att det rör sig om det som Birgitta Stenberg förmodligen önskat skulle varit om hennes debutroman - men som aldrig blev utgiven, dâ, gör läsningen ännu mer uppmärksam.
Jag kommer fortsätta min läsning med nöje pâ stranden - en riktig sommarbok (kanske är det associationerna som gör att jag säger det, dâ de flesta Hemingway för mig är just det).
Betyg pâ skala 1-5: Ingen kommentar, än (men from 3).
Författare: Birgitta Stenberg.
Just nu pâ sidan: 60 av 148.
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning):
Det som slâr mig främst efter de första trettio sidorna är att jag känner mig som inkastad i en kvinnlig, svensk, Hemingway roman - unga vackra människor, barer, Paris, Cannes, sena nätter, skriveri, litteratur, utlänningar i Frankrike och den varats lätthet som det (i vart fall till en början) innebär. Sen slâs jag av en Sagan-känsla, kanske pga det kvinnliga, i övrigt i stort sett samma tema som ovan nämnts - förutom att det vad gäller Sagan är fler fransmän än utlänningar (i Frankrike), men de som läst alla tre (Stenberg, Hemingway, Sagan) kan nog följa tanken. Att det rör sig om det som Birgitta Stenberg förmodligen önskat skulle varit om hennes debutroman - men som aldrig blev utgiven, dâ, gör läsningen ännu mer uppmärksam.
Jag kommer fortsätta min läsning med nöje pâ stranden - en riktig sommarbok (kanske är det associationerna som gör att jag säger det, dâ de flesta Hemingway för mig är just det).
Betyg pâ skala 1-5: Ingen kommentar, än (men from 3).
Sorgen efter det förlorade, njutningen av det som idag finns
Det här är ett inlägg som aldrig blir färdigt för det är sâ mycket som behöver sägas för att bli förstâdd - men jag finner inte orken att fâ till det mer än sâ här, sâ därför fâr ni ta det som det är - och fortsättning kanske följer.
Efter en dags tâg, flyg, taxi resa, efter en halv dags bât, snabbât, taxi, kom vi fram.
Mitt i allt det givetvis vackra, en sorg, ett sorgarbete att ta itu med.
De första tio timmarna hade vi tom lust att âka hem, eller se till att omorganisera, âka vidare.
Sen sov vi. Sen simmade vi. Sen började vi se saker och ting annorlunda.
Förmodligen var det, ja är det kanske alltid, bâde naivt och ogenomtänkt att vilja uppsöka det man lämnade, tro att man finner detsamma. Men samtidigt... ack sâ lockande.
För tolv âr sedan lämnade vi en ovanligt orörd plats. Ovanligt orörd i Europeiska mâtt, förmodligen mer eller mindre värdsliga mâtt. I vart fall om man räknar in sol, hav och annat inom hyfsat nära räckhâll. Vi âterfann en icke orörd plats, dock fortsatt i vart fall mâttligt avskild.
Och det har tagit oss nâgra dygn att inte bara se det som inte längre finns. Nu börjar vi sakta men säkert landa i det här nya. Inse att det inte är illa heller det. Bara inte riktigt (alls) lika bra.
Sedan var det det andra.
Vi fâr finna oss i att det nu är familjesemester som gäller. Jag hajade till när han sa det. "Nu är det här ju familjesemester sâ vi fâr acceptera att inte leta efter samma saker, inte uppleva samma sensationer". Som svar pâ min tystnad. Som svar även pâ sin.
Jag vet inte hur ni gör, alla andra, men för vâr del gäller det att göra sorgearbete här med. Det hjälper inte riktigt att tänka "om nâgot/nâgra âr sâ". Det är bara att assumera den graden av självupptagenhet och det gör jag. Och sörjer lite. Samtidigt som jag självklart njuter av att se Lillan bada, Lillan äta, Lillan sova, Lillan leka - hon njuter i fulla drag av att vara här, skiter fullständigt i om det är mer folk än föräldrarna önskat, om det byggts till lite hus och annat. Och njuter av att ha sina föräldrar, bägge, till hands natt och dag. Jag njuter av det i fulla drag - men jag saknar ocksâ allt som är fullkomligt omöjligt att uppleva samtidigt som man har en Lillan att se till att ständigt ha i ögonvrân - när det inte, som nästintill alltid, är hon som ser till att inte lämna oss en sekunds millimeter. Man blir tvungen att fokusera pâ henne, främst, sâ är det ju bara. Man kan inte ta grusstigen, lite brant, lite farlig, där det doftar underbart av timjan och annat, där det är fantastiskt att gâ mot slutet av dagen när man redan är lite trött och det är härligt att känna kroppen tröttas ut ännu mer, lite för varmt, lite för brant, lite för torrt. Man kan inte läsa sin bok och sakta slumra till. Man kan inte sitta och se ut över bergen, glömma av omgivningen, uppslukas av det fullkomliga som nakna bergstoppar skänker, av molnskakten som sänker sig mellan dem mot en annars blâ himmel.
Man kan helt enkelt inte var kontemplativ. Det är omöjligt att ta in intryck pâ samma sätt som jag älskar att göra det. Fullständigt inkompatibelt. Och jag är helt enkelt inte bra pâ att inte fâ vara kontemplativ. Inte pâ heltid.
Samtidigt som det ocksâ är härligt att vara upptagen av henne. Att se henne göra framsteg pâ framsteg. Vâga sig ut lite längre tills hon nästan inte bottnar. Slänga sten, hämta dem en bra bit upp alldeles ensam. Men, jag saknar det. Ibland fruktansvärt mycket tills att det nästan känns korkat att ha âkt hit och inte kunna uppleva det jag, delvis, âkte hit för att uppleva. Helt enkelt en frustration som ligger och gnager.
Självklart kan man dela upp dagarna, ta henne en del, vara pâ egen hand en del. Men det är inte samma grej och känns lätt absurt även det. Samt att ingen av oss tycker det är jätte, jätte, jättekul att plaska runt och slänga smâsten alltför länge, en kvart var räcker.
Jag ser fram emot tills hon blir större, mer autonom. Tänker att nästa âr organiserar vi det hela lite annorlunda. För att känna lite mindre frustration av att vara alla tre när vi är alla tre.
Tills dess ska jag försöka organisera till mig nâgon halvtimma om dagen och se till att nöja mig med det.
Ocn njuta av allt det som, trots allt, herre jisses, finns runt oss och det är ju en otrolig lyx att fâ sitta här, just här och klaga. Och fokus läggs alltid mer pâ det negativa än det positiva - det positiva behöver ej bearbetas.
Sâ. Den som förstâr förstâr. Den som tycker det bara är lyxproblem fungerar inte pâ samma sätt som jag.
Ofta börjar man dock helt njuta av nâgot nytt när sorgen är gjord över det som gâtt förlorat.
Sâ kanske är detta bara en tredagarsfas. Om ett dygn känns allt förmodligen annorlunda.
Efter en dags tâg, flyg, taxi resa, efter en halv dags bât, snabbât, taxi, kom vi fram.
Mitt i allt det givetvis vackra, en sorg, ett sorgarbete att ta itu med.
De första tio timmarna hade vi tom lust att âka hem, eller se till att omorganisera, âka vidare.
Sen sov vi. Sen simmade vi. Sen började vi se saker och ting annorlunda.
Förmodligen var det, ja är det kanske alltid, bâde naivt och ogenomtänkt att vilja uppsöka det man lämnade, tro att man finner detsamma. Men samtidigt... ack sâ lockande.
För tolv âr sedan lämnade vi en ovanligt orörd plats. Ovanligt orörd i Europeiska mâtt, förmodligen mer eller mindre värdsliga mâtt. I vart fall om man räknar in sol, hav och annat inom hyfsat nära räckhâll. Vi âterfann en icke orörd plats, dock fortsatt i vart fall mâttligt avskild.
Och det har tagit oss nâgra dygn att inte bara se det som inte längre finns. Nu börjar vi sakta men säkert landa i det här nya. Inse att det inte är illa heller det. Bara inte riktigt (alls) lika bra.
Sedan var det det andra.
Vi fâr finna oss i att det nu är familjesemester som gäller. Jag hajade till när han sa det. "Nu är det här ju familjesemester sâ vi fâr acceptera att inte leta efter samma saker, inte uppleva samma sensationer". Som svar pâ min tystnad. Som svar även pâ sin.
Jag vet inte hur ni gör, alla andra, men för vâr del gäller det att göra sorgearbete här med. Det hjälper inte riktigt att tänka "om nâgot/nâgra âr sâ". Det är bara att assumera den graden av självupptagenhet och det gör jag. Och sörjer lite. Samtidigt som jag självklart njuter av att se Lillan bada, Lillan äta, Lillan sova, Lillan leka - hon njuter i fulla drag av att vara här, skiter fullständigt i om det är mer folk än föräldrarna önskat, om det byggts till lite hus och annat. Och njuter av att ha sina föräldrar, bägge, till hands natt och dag. Jag njuter av det i fulla drag - men jag saknar ocksâ allt som är fullkomligt omöjligt att uppleva samtidigt som man har en Lillan att se till att ständigt ha i ögonvrân - när det inte, som nästintill alltid, är hon som ser till att inte lämna oss en sekunds millimeter. Man blir tvungen att fokusera pâ henne, främst, sâ är det ju bara. Man kan inte ta grusstigen, lite brant, lite farlig, där det doftar underbart av timjan och annat, där det är fantastiskt att gâ mot slutet av dagen när man redan är lite trött och det är härligt att känna kroppen tröttas ut ännu mer, lite för varmt, lite för brant, lite för torrt. Man kan inte läsa sin bok och sakta slumra till. Man kan inte sitta och se ut över bergen, glömma av omgivningen, uppslukas av det fullkomliga som nakna bergstoppar skänker, av molnskakten som sänker sig mellan dem mot en annars blâ himmel.
Man kan helt enkelt inte var kontemplativ. Det är omöjligt att ta in intryck pâ samma sätt som jag älskar att göra det. Fullständigt inkompatibelt. Och jag är helt enkelt inte bra pâ att inte fâ vara kontemplativ. Inte pâ heltid.
Samtidigt som det ocksâ är härligt att vara upptagen av henne. Att se henne göra framsteg pâ framsteg. Vâga sig ut lite längre tills hon nästan inte bottnar. Slänga sten, hämta dem en bra bit upp alldeles ensam. Men, jag saknar det. Ibland fruktansvärt mycket tills att det nästan känns korkat att ha âkt hit och inte kunna uppleva det jag, delvis, âkte hit för att uppleva. Helt enkelt en frustration som ligger och gnager.
Självklart kan man dela upp dagarna, ta henne en del, vara pâ egen hand en del. Men det är inte samma grej och känns lätt absurt även det. Samt att ingen av oss tycker det är jätte, jätte, jättekul att plaska runt och slänga smâsten alltför länge, en kvart var räcker.
Jag ser fram emot tills hon blir större, mer autonom. Tänker att nästa âr organiserar vi det hela lite annorlunda. För att känna lite mindre frustration av att vara alla tre när vi är alla tre.
Tills dess ska jag försöka organisera till mig nâgon halvtimma om dagen och se till att nöja mig med det.
Ocn njuta av allt det som, trots allt, herre jisses, finns runt oss och det är ju en otrolig lyx att fâ sitta här, just här och klaga. Och fokus läggs alltid mer pâ det negativa än det positiva - det positiva behöver ej bearbetas.
Sâ. Den som förstâr förstâr. Den som tycker det bara är lyxproblem fungerar inte pâ samma sätt som jag.
Ofta börjar man dock helt njuta av nâgot nytt när sorgen är gjord över det som gâtt förlorat.
Sâ kanske är detta bara en tredagarsfas. Om ett dygn känns allt förmodligen annorlunda.
dimanche 1 août 2010
Ah, lycka!
Nu mina kära vänner sâ är det dags. Om en halvtimma drar vi (och här sitter jag framför datorn, lite idiotiskt, kan väl tyckas, men jag har sprungit runt här som en spottspoling hela morgonen och, för den delen, hela gârdagen med). Tre veckor i Grekland - jag tror nästan inte det är sant.
För tolv âr sedan var vi exakt där. Vi har goda förhoppningar om att det inte ändrats alltför mycket. Grekland är Grekland som är Grekland, har skrivit ett flertal noveller om mitt, ja det är ju absolut inte bara mitt för dens skull, förhâllande till Grekland. Att det var där filosofin utvecklades och fann liv, det tycks fullständigt naturligt.
Givetvis blir det denna gâng en annorlunda erfarenhet, den första med Lillan, men jag har goda förhoppningar, det har jag.
Vi är beredda. Jäklar vilka lättviktare vi blivit vad gäller bagage - tvâ smâ bagar, samt varsin väska med "smâtt och gott", för den hela lilla familjen, det blir lätt som en plätt det, att dra med sig, att kânka över gränser.
Smâtt och gott. Dator, block, böcker. Ständig optimist har jag packat med mig en hel hoper böcker av blandad kaliber - pâ samma sätt som jag alltid gjort, förutom Lillan.
Har tänkt läsa om Nijinskis dagbok. Âterbekanta mig med Lou-Andréa Salomé (förstâ vilket namn!), lite Seneque, nâgra nyinköpta tack vare flera av er - Anneli Jordahl, Birgitta Stenberg - köpte ocksâ Jonas Karlssons ena novellsamling i Götebord, nâgon som läst och tyckt? Ja, samt nâgra till.
AMO skrev för en tid sedan om crocs till smâbarn och oviljan till dem - självklar - och förälskelsen som slâr barnet. I Sverige gjorde jag liknande erfarenhet. Eller jag. Lillan.
Liksom en leopardt-shirt - jag vet inte hur mânga leopardsaker jag försökt mig pâ genom âren (vilka alla hamnat mer eller mindre hos Frälsningsarmén inom hyfsat kort), men denna var en höjdare - och dessutom skrev ju Therese Bohman att det ska vara inne även i höst sâ allt är ju frid och fröjd (läs Therese Bohmans blogg, mycket fin, mycket).
För tolv âr sedan var vi exakt där. Vi har goda förhoppningar om att det inte ändrats alltför mycket. Grekland är Grekland som är Grekland, har skrivit ett flertal noveller om mitt, ja det är ju absolut inte bara mitt för dens skull, förhâllande till Grekland. Att det var där filosofin utvecklades och fann liv, det tycks fullständigt naturligt.
Givetvis blir det denna gâng en annorlunda erfarenhet, den första med Lillan, men jag har goda förhoppningar, det har jag.
Vi är beredda. Jäklar vilka lättviktare vi blivit vad gäller bagage - tvâ smâ bagar, samt varsin väska med "smâtt och gott", för den hela lilla familjen, det blir lätt som en plätt det, att dra med sig, att kânka över gränser.
Smâtt och gott. Dator, block, böcker. Ständig optimist har jag packat med mig en hel hoper böcker av blandad kaliber - pâ samma sätt som jag alltid gjort, förutom Lillan.
Har tänkt läsa om Nijinskis dagbok. Âterbekanta mig med Lou-Andréa Salomé (förstâ vilket namn!), lite Seneque, nâgra nyinköpta tack vare flera av er - Anneli Jordahl, Birgitta Stenberg - köpte ocksâ Jonas Karlssons ena novellsamling i Götebord, nâgon som läst och tyckt? Ja, samt nâgra till.
AMO skrev för en tid sedan om crocs till smâbarn och oviljan till dem - självklar - och förälskelsen som slâr barnet. I Sverige gjorde jag liknande erfarenhet. Eller jag. Lillan.
Som ägnade tiden att sno Storkusins tofflor, bland annat, right, och innan vi for hem igen fick det bli ett par turkosa och ett par lila, som ju faktiskt dessutom blir utmärkta inför varm, grekisk sand. Att Lillan är stolt som den största ja inte vet jag, baddare?, behöver kanske ej tilläggas, men jag gör det - hon visar upp dem till varenda en vi möter.
Och jag hann fâ mig ett par nya solbrillor! Efter tvâ som mystiskt försvunnit - och vilka jag tror hamnat strax nedanför vâr balkong, läs, nedanför vâr balkong - har jag nu svurit att dessa ska inga babyfingrar fâ ens snudda. Röda. Nöjd. Det känns väldigt amerikanskt pâ nâge vis, röda rayban, och det är ju sällan jag vare sig känner mig eller njuter av att känna mig sâdan.
Liksom en leopardt-shirt - jag vet inte hur mânga leopardsaker jag försökt mig pâ genom âren (vilka alla hamnat mer eller mindre hos Frälsningsarmén inom hyfsat kort), men denna var en höjdare - och dessutom skrev ju Therese Bohman att det ska vara inne även i höst sâ allt är ju frid och fröjd (läs Therese Bohmans blogg, mycket fin, mycket).
(Leoparder är skygga djur).
Nu hinner jag inte mer, men önskar er en underbar augusti och kanske âterkommer, kanske inte, inom kort.
Förresten tycker jag fortfarande Sigge Eklunds roman är mycket läsvärd - nu bara trettio sidor kvar, sâ jag tror den kommer hâlla ända ut. För dem som gillar familjehistorier etc.
Tjing!
mercredi 28 juillet 2010
Semester - en hel hoper tankar i total oordning
Det gâr inte att komma ifrân: Livet visar upp sin bästa sida när man har semester och massa tid; eller rättare sagt: när man disponerar totalt enväldigt över sin tid. Ibland, som nu, känns resten av tiden absurd. Inte att undra pâ att alla idéer kommit sprungna ur liknande perioder.
Hursom, jag konstaterar det - efter en och en halv vecka har jag huvudet fullt av tankar, av känslor, av stämningar, av önskemâl. Lustfylld? Ja.
Alla uppsägningar födda efter liknande perioder. Alla förändringar. Tack vare dessa perioder gâr livet framât - men de existerar ocksâ tack vare faktum att de andra perioderna finns där som kontrast.
Frâga: Med bara tid, skulle de vara lika fruktgivande?
Fundering: jag tror att jag ställer mig ovan nämnda frâga endast för att trösta mig över faktum att jag inte har möjlighet att alltid ha det sâ här. Ungefär som alla säger att "man förmodligen tillslut skulle ha trâkigt om man bara var ledig". För innerst inne tror jag inte en sekund pâ det. Jag är världsbäst pâ att aldrig känna att jag inget har att göra eller att jag slänger bort min tid när jag kan disponera fritt över den. Det är när det är tvärtom jag känner att jag slänger bort den.
MEN det var inte alls vad jag skulle skriva. Just nu ligger dessutom en ett och ett halvtâring i soffan och grâter - av uttrâkning. Det är första gângen jag ser henne uttrâkad. Sâ gâr det när man vant sig med att bli väckt av storkusin och en vara fullt upptagen. Sâ lätt mister man förmâgan att roa sig själv, vilket vi snart ska âteruppväcka i henne, hehe.
Tills vidare: Gnäll. Och därför ska jag gâ ut och gâ med henne och trötta ut henne riktigt rejält, liksom hon tröttar ut mig. Riktigt lângt ska vi gâ sâ att vi sover middag ordentligt tidigt, hahahaha.
Men det var inte alls det jag skulle skriva heller.
Hursom, jag konstaterar det - efter en och en halv vecka har jag huvudet fullt av tankar, av känslor, av stämningar, av önskemâl. Lustfylld? Ja.
Alla uppsägningar födda efter liknande perioder. Alla förändringar. Tack vare dessa perioder gâr livet framât - men de existerar ocksâ tack vare faktum att de andra perioderna finns där som kontrast.
Frâga: Med bara tid, skulle de vara lika fruktgivande?
Fundering: jag tror att jag ställer mig ovan nämnda frâga endast för att trösta mig över faktum att jag inte har möjlighet att alltid ha det sâ här. Ungefär som alla säger att "man förmodligen tillslut skulle ha trâkigt om man bara var ledig". För innerst inne tror jag inte en sekund pâ det. Jag är världsbäst pâ att aldrig känna att jag inget har att göra eller att jag slänger bort min tid när jag kan disponera fritt över den. Det är när det är tvärtom jag känner att jag slänger bort den.
MEN det var inte alls vad jag skulle skriva. Just nu ligger dessutom en ett och ett halvtâring i soffan och grâter - av uttrâkning. Det är första gângen jag ser henne uttrâkad. Sâ gâr det när man vant sig med att bli väckt av storkusin och en vara fullt upptagen. Sâ lätt mister man förmâgan att roa sig själv, vilket vi snart ska âteruppväcka i henne, hehe.
Tills vidare: Gnäll. Och därför ska jag gâ ut och gâ med henne och trötta ut henne riktigt rejält, liksom hon tröttar ut mig. Riktigt lângt ska vi gâ sâ att vi sover middag ordentligt tidigt, hahahaha.
Men det var inte alls det jag skulle skriva heller.
Här satt vi pâ tâget genom Sverige häromdagen och läste tidningar. Väldigt fint.
Under det att jag skriver detta grumliga inlägg, distraherad av ett uttrâkat flickebarn, sitter maken pâ andra sidan bordet och skrattar.
-Vad är det?
- Gâr inte att förklara, man mâste se själv.
Jag gâr dit för att se själv. Och finner detta.
Snabb översättning av videotexten (under det att ungen stâr upp pâ stolen pâ andra sidan borden och hoppar, allt medan hon spänner ögonen i mig för att vara helt säker pâ att jag ser henne):
Pâ Island, när en fotbollsspelare gör mâl, är traditionen att mâlskytten tar upp ett fiktivt fiskspö, kastar ut och fâr napp pâ en av sina medspelare - som i sin tur enligt bästa förmâga simulerar en fisk som är pâ väg att bli uppdragen - fram till att bli uppdragen och dâ höjs i luften och man simulerar ett gruppfoto som förevigar fângsten.
Det kan se ut sâ här. Trevlig morgon!
mardi 27 juillet 2010
Vargtimmen, uppföljning
Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.
Ingmar Bergman
Charlie! Du hade rätt. Jag var tvungen att googla efter din kommentar och föll pâ ovan nämnda citat, som faktiskt är Bergmans synopsis till filmen Vargtimmen. Som jag blev väldigt intresserad av att leta upp när jag läste vidare (se nedan).
Pâ Wikipedia finner man vidare att "Vargtimmen kallas den tid före gryningen som infaller ungefär 03.00 - 05.00 och då kroppens aktivitet är som lägst. Blodets halt av hormonet melatonin är som högst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker till dygnets lägsta nivåer och ämnesomsättningen går ner. [källa behövs] Moa Rautenberg skriver i sin bok Vargarnas återkomst: Vargtimmen är nattens sista timmar på dygnet, precis innan dagsljuset återvänder. I folktron är vargtimmen dygnets svåraste timmar. Det påstås att det föds fler barn under dessa timmar än på resten utav dygnet. Likaså sägs det att fler också dör under dessa timmar. Vidare tror man att det är under dessa timmar vi plågas utav våra värsta mardrömmar, och att den sömnlöse vid samma tidpunkt upplever svår ångest.[ifrågasatt uppgift].
Bergmans affirmerande ton tycks mig mer poetisk...Hursom, kanske kan man tänka att mellan natt och gryning och mellan skymning och natt är det ganska lika ljus och stämning? Hursom valde vargen vid upprepade tillfällen det sistnämnda som sin vargatimme, sâ jag antar att man därmed kan säga att bägge gäller (hehe).
Nu mâste här som sagt letas film.
Sverige 1968. Regi och manus: Ingmar Bergman. Foto: Sven Nykvist. Musik: Lars Johan Werle. I rollerna: Liv Ullman (Alma), Max von Sydow (Johan), Erland Josephson (Baron von Merkens), Gudrun Brost (gamla fru von Merkens), Georg Rydeborg (arkivarie Lindhorts) mfl.
Längd: 89 minuter.
"På en karg klippö bor stafflimålaren Johan Borg med sin gravida hustru Alma. Johan finner inte längre inspiration för sina tavlor i det stränga landskapet och hans oförmåga att arbeta går hand i hand med att han glider in i en sinnessjukdom. Han plågas av svårmod och grubblerier och börjar se syner.
Vargtimmen är kanske den märkligaste av alla Bergmans filmer och på den tiden det begav sig möttes den av blandade reaktioner från en förbryllad kritikerkår. Vissa tyckte att filmen var en konstnärlig tillbakagång för Bergman, andra tyckte att Vargtimmen var en av de vackraste filmer de sett. Någon beskrev Vargtimmen som en skräckfilm som tillochmed Hitchcock skulle bli avundsjuk på, i sin skildring av mänsklig ångest till döds. I Danmark rådde samma oenighet som i Sverige bland kritikerna. Filmen fick en så plötslig premiär i vårt grannland att man direktöversatte namnet till Ulvetimen, det betyder inte någonting alls på danska. Det intetsägande namnet till trots så beskrevs filmen som iskall med vulgär expressionism och effektsökeri. Danskarna uppfattade den både som en stor besvikelse och som en film som väcker eftertanke i den gripne åskådarens sinne. Även den engelska kritikerkåren hade delade meningar om filmen. Filmen betraktades av Times som en ren skräckfilm medan tidningen Evening Standard oroade sig för Bergmans egen psykiska hälsa, de menade att han inte hämtat sig sedan Persona (som trots att den hade premiär före Vargtimmen faktiskt spelades in efter den) och att hans tillstånd fortfarande var skrämmande kritiskt. Vidare ansågs Bergman ha filmens mest förvirrade skaparande.Vargtimmen är så fylld av paralleller till Bergmans tidigare verk att en kritiker tyckte sig få en känsla av déja vu, att detta bara var en Bergmanfilm som innehåller flera andra Bergmanfilmer. Men faktum är att det här är Bergmans enda rena skräckfilm och det i sig gör att den skiljer sig från allt han gjort, både före och efter Vargtimmen".
"Vargtimmen, svensk långfilm med premiär i december 1967.
Filmen är ett av de två verk (det andra är Persona) som växte fram ur manuskriptet Människoätarna, vilket Ingmar Bergman jobbade på redan 1965. Här skildras, liksom i andra Bergmanfilmer, åter konstnärens roll men denna gång på ett mycket mer intensivt och desperat vis. Man får följa den plågade målaren Johan Borg (Max von Sydow) och dennes hustru Alma (Liv Ullman) vilka tampas med vad som verkar vara ett slags demoner (bl.a. gestaltade av Erland Josephson, Georg Rydeberg och Naima Wifstrand). Som tittare är man emellertid aldrig helt säker över huruvida dessa demoner verkligen existerar eller om de bara är produkter av en sjuk människas fantasi.
Liksom Persona är filmen ofta självreferande och man påminns om att det är film. Vid textsekvenserna i början hör man Bergman tala med medarbetare under inspelning och sen ge order om tagning precis då handlingen rullar igång. Filmen är dessutom upplagd som en dokumentär där någon gjort en film om en känd konstnärs försvinnande, baserat på intervjuer med hustrun och på konstnärens egna dagböcker.
Som så ofta hos Bergman ges inga svar. Konstnären brottas med sina bokstavliga demoner i en rad suggestiva och groteska scener och deras roll kan till stor del naturligtvis vara symbolisk. Är de kritikerna? Konstnärens egna orimliga krav på sig? Något annat?"
Ingmar Bergman
Charlie! Du hade rätt. Jag var tvungen att googla efter din kommentar och föll pâ ovan nämnda citat, som faktiskt är Bergmans synopsis till filmen Vargtimmen. Som jag blev väldigt intresserad av att leta upp när jag läste vidare (se nedan).
Pâ Wikipedia finner man vidare att "Vargtimmen kallas den tid före gryningen som infaller ungefär 03.00 - 05.00 och då kroppens aktivitet är som lägst. Blodets halt av hormonet melatonin är som högst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker till dygnets lägsta nivåer och ämnesomsättningen går ner. [källa behövs] Moa Rautenberg skriver i sin bok Vargarnas återkomst: Vargtimmen är nattens sista timmar på dygnet, precis innan dagsljuset återvänder. I folktron är vargtimmen dygnets svåraste timmar. Det påstås att det föds fler barn under dessa timmar än på resten utav dygnet. Likaså sägs det att fler också dör under dessa timmar. Vidare tror man att det är under dessa timmar vi plågas utav våra värsta mardrömmar, och att den sömnlöse vid samma tidpunkt upplever svår ångest.[ifrågasatt uppgift].
Bergmans affirmerande ton tycks mig mer poetisk...Hursom, kanske kan man tänka att mellan natt och gryning och mellan skymning och natt är det ganska lika ljus och stämning? Hursom valde vargen vid upprepade tillfällen det sistnämnda som sin vargatimme, sâ jag antar att man därmed kan säga att bägge gäller (hehe).
Nu mâste här som sagt letas film.
Sverige 1968. Regi och manus: Ingmar Bergman. Foto: Sven Nykvist. Musik: Lars Johan Werle. I rollerna: Liv Ullman (Alma), Max von Sydow (Johan), Erland Josephson (Baron von Merkens), Gudrun Brost (gamla fru von Merkens), Georg Rydeborg (arkivarie Lindhorts) mfl.
Längd: 89 minuter.
"På en karg klippö bor stafflimålaren Johan Borg med sin gravida hustru Alma. Johan finner inte längre inspiration för sina tavlor i det stränga landskapet och hans oförmåga att arbeta går hand i hand med att han glider in i en sinnessjukdom. Han plågas av svårmod och grubblerier och börjar se syner.
Vargtimmen är kanske den märkligaste av alla Bergmans filmer och på den tiden det begav sig möttes den av blandade reaktioner från en förbryllad kritikerkår. Vissa tyckte att filmen var en konstnärlig tillbakagång för Bergman, andra tyckte att Vargtimmen var en av de vackraste filmer de sett. Någon beskrev Vargtimmen som en skräckfilm som tillochmed Hitchcock skulle bli avundsjuk på, i sin skildring av mänsklig ångest till döds. I Danmark rådde samma oenighet som i Sverige bland kritikerna. Filmen fick en så plötslig premiär i vårt grannland att man direktöversatte namnet till Ulvetimen, det betyder inte någonting alls på danska. Det intetsägande namnet till trots så beskrevs filmen som iskall med vulgär expressionism och effektsökeri. Danskarna uppfattade den både som en stor besvikelse och som en film som väcker eftertanke i den gripne åskådarens sinne. Även den engelska kritikerkåren hade delade meningar om filmen. Filmen betraktades av Times som en ren skräckfilm medan tidningen Evening Standard oroade sig för Bergmans egen psykiska hälsa, de menade att han inte hämtat sig sedan Persona (som trots att den hade premiär före Vargtimmen faktiskt spelades in efter den) och att hans tillstånd fortfarande var skrämmande kritiskt. Vidare ansågs Bergman ha filmens mest förvirrade skaparande.Vargtimmen är så fylld av paralleller till Bergmans tidigare verk att en kritiker tyckte sig få en känsla av déja vu, att detta bara var en Bergmanfilm som innehåller flera andra Bergmanfilmer. Men faktum är att det här är Bergmans enda rena skräckfilm och det i sig gör att den skiljer sig från allt han gjort, både före och efter Vargtimmen".
"Vargtimmen, svensk långfilm med premiär i december 1967.
Filmen är ett av de två verk (det andra är Persona) som växte fram ur manuskriptet Människoätarna, vilket Ingmar Bergman jobbade på redan 1965. Här skildras, liksom i andra Bergmanfilmer, åter konstnärens roll men denna gång på ett mycket mer intensivt och desperat vis. Man får följa den plågade målaren Johan Borg (Max von Sydow) och dennes hustru Alma (Liv Ullman) vilka tampas med vad som verkar vara ett slags demoner (bl.a. gestaltade av Erland Josephson, Georg Rydeberg och Naima Wifstrand). Som tittare är man emellertid aldrig helt säker över huruvida dessa demoner verkligen existerar eller om de bara är produkter av en sjuk människas fantasi.
Liksom Persona är filmen ofta självreferande och man påminns om att det är film. Vid textsekvenserna i början hör man Bergman tala med medarbetare under inspelning och sen ge order om tagning precis då handlingen rullar igång. Filmen är dessutom upplagd som en dokumentär där någon gjort en film om en känd konstnärs försvinnande, baserat på intervjuer med hustrun och på konstnärens egna dagböcker.
Som så ofta hos Bergman ges inga svar. Konstnären brottas med sina bokstavliga demoner i en rad suggestiva och groteska scener och deras roll kan till stor del naturligtvis vara symbolisk. Är de kritikerna? Konstnärens egna orimliga krav på sig? Något annat?"
Inscription à :
Articles (Atom)