Vargtimmen, uppföljning

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.

Ingmar Bergman
 
Charlie! Du hade rätt. Jag var tvungen att googla efter din kommentar och föll pâ ovan nämnda citat, som faktiskt är Bergmans synopsis till filmen Vargtimmen. Som jag blev väldigt intresserad av att leta upp när jag läste vidare (se nedan).
Pâ Wikipedia finner man vidare att "Vargtimmen kallas den tid före gryningen som infaller ungefär 03.00 - 05.00 och då kroppens aktivitet är som lägst. Blodets halt av hormonet melatonin är som högst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker till dygnets lägsta nivåer och ämnesomsättningen går ner. [källa behövs] Moa Rautenberg skriver i sin bok Vargarnas återkomst: Vargtimmen är nattens sista timmar på dygnet, precis innan dagsljuset återvänder. I folktron är vargtimmen dygnets svåraste timmar. Det påstås att det föds fler barn under dessa timmar än på resten utav dygnet. Likaså sägs det att fler också dör under dessa timmar. Vidare tror man att det är under dessa timmar vi plågas utav våra värsta mardrömmar, och att den sömnlöse vid samma tidpunkt upplever svår ångest.[ifrågasatt uppgift].

Bergmans affirmerande ton tycks mig mer poetisk...Hursom, kanske kan man tänka att mellan natt och gryning och mellan skymning och natt är det ganska lika ljus och stämning? Hursom valde vargen vid upprepade tillfällen det sistnämnda som sin vargatimme, sâ jag antar att man därmed kan säga att bägge gäller (hehe).

Nu mâste här som sagt letas film.
 
Sverige 1968. Regi och manus: Ingmar Bergman. Foto: Sven Nykvist. Musik: Lars Johan Werle. I rollerna: Liv Ullman (Alma), Max von Sydow (Johan), Erland Josephson (Baron von Merkens), Gudrun Brost (gamla fru von Merkens), Georg Rydeborg (arkivarie Lindhorts) mfl.

Längd: 89 minuter.

"På en karg klippö bor stafflimålaren Johan Borg med sin gravida hustru Alma. Johan finner inte längre inspiration för sina tavlor i det stränga landskapet och hans oförmåga att arbeta går hand i hand med att han glider in i en sinnessjukdom. Han plågas av svårmod och grubblerier och börjar se syner.

Vargtimmen är kanske den märkligaste av alla Bergmans filmer och på den tiden det begav sig möttes den av blandade reaktioner från en förbryllad kritikerkår. Vissa tyckte att filmen var en konstnärlig tillbakagång för Bergman, andra tyckte att Vargtimmen var en av de vackraste filmer de sett. Någon beskrev Vargtimmen som en skräckfilm som tillochmed Hitchcock skulle bli avundsjuk på, i sin skildring av mänsklig ångest till döds. I Danmark rådde samma oenighet som i Sverige bland kritikerna. Filmen fick en så plötslig premiär i vårt grannland att man direktöversatte namnet till Ulvetimen, det betyder inte någonting alls på danska. Det intetsägande namnet till trots så beskrevs filmen som iskall med vulgär expressionism och effektsökeri. Danskarna uppfattade den både som en stor besvikelse och som en film som väcker eftertanke i den gripne åskådarens sinne. Även den engelska kritikerkåren hade delade meningar om filmen. Filmen betraktades av Times som en ren skräckfilm medan tidningen Evening Standard oroade sig för Bergmans egen psykiska hälsa, de menade att han inte hämtat sig sedan Persona (som trots att den hade premiär före Vargtimmen faktiskt spelades in efter den) och att hans tillstånd fortfarande var skrämmande kritiskt. Vidare ansågs Bergman ha filmens mest förvirrade skaparande.Vargtimmen är så fylld av paralleller till Bergmans tidigare verk att en kritiker tyckte sig få en känsla av déja vu, att detta bara var en Bergmanfilm som innehåller flera andra Bergmanfilmer. Men faktum är att det här är Bergmans enda rena skräckfilm och det i sig gör att den skiljer sig från allt han gjort, både före och efter Vargtimmen".

"Vargtimmen, svensk långfilm med premiär i december 1967.


Filmen är ett av de två verk (det andra är Persona) som växte fram ur manuskriptet Människoätarna, vilket Ingmar Bergman jobbade på redan 1965. Här skildras, liksom i andra Bergmanfilmer, åter konstnärens roll men denna gång på ett mycket mer intensivt och desperat vis. Man får följa den plågade målaren Johan Borg (Max von Sydow) och dennes hustru Alma (Liv Ullman) vilka tampas med vad som verkar vara ett slags demoner (bl.a. gestaltade av Erland Josephson, Georg Rydeberg och Naima Wifstrand). Som tittare är man emellertid aldrig helt säker över huruvida dessa demoner verkligen existerar eller om de bara är produkter av en sjuk människas fantasi.
Liksom Persona är filmen ofta självreferande och man påminns om att det är film. Vid textsekvenserna i början hör man Bergman tala med medarbetare under inspelning och sen ge order om tagning precis då handlingen rullar igång. Filmen är dessutom upplagd som en dokumentär där någon gjort en film om en känd konstnärs försvinnande, baserat på intervjuer med hustrun och på konstnärens egna dagböcker.
Som så ofta hos Bergman ges inga svar. Konstnären brottas med sina bokstavliga demoner i en rad suggestiva och groteska scener och deras roll kan till stor del naturligtvis vara symbolisk. Är de kritikerna? Konstnärens egna orimliga krav på sig? Något annat?"