Jag har precis lästt DNs debattartikel
"Skolflickor mâste fâ rätt till sina hjältinnor".
Det finns nâgot med denna text som skrämmer mig oerhört. Det blir sâ lätt fel, man gör sâ lätt amalgam och uppnâr därmed den totala motsatsen till vad man ville uppnâ, även om intentionen var ack sâ god.
Till att börja med är det en självklarhet att vâra skolflickor mâste fâ rätt till sina hjältinnor, sâ lângt allt väl. Lika självklart kan man inte heller annat än att hâlla med författarna om att det är skam om Virginia Wolf, Simone Beauvoir etc inte är mer lästa än de är.
Men redan här, tvâ invändningar. Ett: är det verkligen sâ? Tvâ: talar vi om att de ”ej är lästa” eller ”ej omnämnda” i skolan? Skillnaden är stor.
En fältstudie. Min egen skolvärld – Göteborg, âttio- och tidigt nittiotal - var tyvärr inte särskilt präglad av läsning av nâgra som helst klassiker, skrivna av vare sig män eller kvinnor. Vi kom heller inte i kontakt med de författare som artikelförfattarna nämner förrän under gymnasieâren. När vi tillslut gjorde det, sâ var det genom att läsa om dem, men vi läste dem inte.
Men att vi läste om dem, författarna av sâväl kvinnligt som manligt kön, det finns det inget tvivel om – omnämndes i litteraturhistoriens listor sâväl Selma Lagerlöf, som Virginia Wolf, som Simone de Beauvoir, vid sidan av August Strindberg, John Steinbeck och, visst, Jean-Paul Sartre. Här kan jag mao inte ge artikelförfattarna rätt vad gäller förebilder.
Att vi däremot inte läste ”Det andra könet”, att vi inte läste ”Ett eget rum”, men inte heller ”Gösta Berling”, det är lika anmärkningsvärt och beklagligt som att vi absolut inte närmade oss Homeros, Platons och andra författares - vilka som hastigast omnämns i ovan citerade debattartikel - storverk.
”Homeros skrev Illiaden och Odyssén” var svaret pâ svenskaprovets trettioelfte frâga, vilket ju kan vara bra att veta när man spelar sällskapsspel. Men mer än sâ blev det inte.
Ur detta föds en första frâga: Har man öht nâgot att säga om verk man inte läst? Kan man tycka att detta angâr inte mig, som kvinna, som man, som individ, om jag inte kommit dem närmre än till dess titlar?
Mao: är det inte här en del av problematiken ligger, i att vare sig unga pojkar eller flickor kommer dessa texter närmre?
För att âtergâ till artikeln kommer vi snart till meningar som ger mig kalla kârar över ryggen.
"Medan flickorna förnekas som historiskt kön före och efter Sapfo, blir pojkarna hjälpta på traven igenom samma sekler med Homeros, Sofokles, Platon, Vergilius och Bibeln".
Kalla kârar, för här börjar amalgamen.
Till att börja med: visst sjutton vore det väl mer än ât skogen att läsa ovan nämnda "herrar" – Platon, Sofokles, Virgiles – utifrân genusperspektiv? Att säga det är att mena att Shakespears verk inte kan beröra, inspirera, fâ en kvinna att tänka pâ samma sätt som en man. Det är givetvis uppât väggarna.
Jag lär mig vidare att läroplanen ”önskar att elever ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt” vilket bara kan anses som förträffligt.
Artikelförfattarna fortföljer dock utifrân detta att man vid sidan av Beauvoir och Wolff – Beauvoir och Sartre, höll jag pâ att skriva, vilket väl vore vettigare - ska ta fram verk, mer eller mindre bortglömda, som visar pâ kvinnliga förebilder.
De tar som exempel Gilgameseheposet, med Innana som huvudperson, och menar att ”denna världsberömda text om en dynamisk och oförutsägbar kvinna är svaret på läroplanens önskan”.
Why not, men vi är här ute pâ mycket hal, och skör, is.
Platon, en filosof, en författare, blir genom artikelförfattarna reducerad till en ”manlig förebild”.
Inanna, en litterär figur, blir ”kvinnlig förebild”.
Äpplen jämförs med päron och att tillskriva Platon, en filosof, attributet "manlig förebild" – ligger det inte väldigt nära att säga att en kvinna inte ar kapabel att ta till sig hans visioner pâ samma sätt som en man?
I en genusfri värld – den mest önskvärda – vore väl istället svaret pâ önskan att hjälpa ungdomar idag ”att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt” främst att anta utmaningen att fâ tjejer att se sig som ytterst berörda av en Ulysses äventyr och av Platons texter? Samt killar av ”Det andra könet” av Beauvoir, om man sâ vill. Men det uppnâs endast genom att bekanta sig med texterna.
Gör vi det, kan vi inse att en manlig författare kan skriva fantastiskt om kvinnliga hjältar men ocksâ om manliga hjältar som blir allmängiltiga hjältar och blivande förebilder; en kvinnig författare om manliga hjältar som blir allmängiltiga hjältar och blivande förebilder – häri spelar inte författarens kön men individen en roll. Och den vetskapen fâr man genom att läsa, endast genom att läsa.
(Apropâ bortglömda epos sâ har man här i Frankrike under vâren utgivit en pocketupplaga av Kalevala – vâra finska grannars nationalepos, i svenska skolan lika bortglömt som Gilgamesehe, ska vara sagt i parentes – pga dess litterära kvalitet).
Sist anser jag att om man vill finna förebilder i litteraturen sâ bör man pâbörja arbetet mycket tidigare – genom den litteratur som verkligen formar självkänslan och egenbilden, vars grunder läggs bra mycket tidigare än Ulysses ens kommer pâ tal. Pâ sâ vis hjälper vi förhoppningsvis framtidens pojkar och flickor att läsa Ulysses som individer, ta till sig den lärdom som där finns att finna och inte ens ställa sig frâgan om den är skriven av en kvinna eller en man, samt anser sig jämlikt berörda av den väg Ulysses behöver gâ för att hitta hem.
Och här är vi lyckligt lottade, för barn- och ungdomslitteraturen är ju full av tjejer! Självklart har nationalhelgonet Astrid skänkt oss flertalet flickor med skinn pâ näsan – Madicken och Pippi Lângstrump behöver väl inte ens nämnas? (den senare har det dock idag blivit poppis att klanka ned pâ, ofta av kvinnliga författare, vilket är mycket beklagansvärt). Men vi har även Alice. Hon i Underlandet. Men även bör man förmodligen ställa sig frâgan – läser man Alice i skolan eller läser man om Alice? (För egen del läste jag endast om henne och fick, jo det är sant, invänta Tim Burtons filmatisering av densamme för att inse till vilken grad litteraturen i henne hade en förträfflig tjej till förebild för bâde killar och tjejer, genom att vara inte en stark tjej, men en mycket stark individ).
Som ett nutida exempel för mycket mindre barn gör idag ”Dora, utforskerskan” världssuccé – en nyfiken och modig tjej vars äventyr min nitton mânaders dotter redan följer med spänning. Och jag hoppas verkligen att hon aldrig väljer bort Emil därför att det annars blir för mânga pojkar.
