Man tager vad man haver när vintern (nästan) aldrig rasar - vârhyllning.

Ikväll, sista april. Litet snapshot av livet:
- Avnjuten middag pâ tu man hand för att fira tillvaron - ceviche, fâr man lov att kalla det den latinamerikanska (marinerade) versionen av sushi? hihi. Ljuvligt gott, i vart fall, följt av det lamm det aldrig blev i fjol, jag menar pâsk. Till det iskallt vitt, följt av tungt rött.
- Det är âter ljumma sommarvindar och jag försöker under dagen pâminna och förklara att det är stor vârfest idag
- Vilket är lika lätt att förklara som vad "drulleförsäkring" innebär - drulle, försök bara uttala ordet i ett franskt sällskap och du har lätt att känna dig idiotförklarad av dig själv innan du ens börjat förklara vad det dessutom betyder. Det fungerar helt enkelt endast i helsvenskt sammanhang.
- Likt sâ mycket annat.
- I övrigt sitter jag nu här i full tystnad och avnjuter kvällens tisane (jo, det är sant! och det gör ju verkligen under för matsmältningen - samt är som med springandet, det blir bättre och bättre gâng för gâng, tills man tillslut inte kan vara utan det...)
- och inte bara en tisane, men ocksâ en sprillans ny dator, vilken är den som fâtt mig att inombords tänka drulleförsäkring ett stort antal gânger de senaste veckorna, dâ jag även det inombords under de kommande âren kommer att fâ äta upp hur jag lyckades totalkaputta den förra, lika splitter ny och dessutom födelsedagspresent och jag skäms ända ned i tâspetsarna - man gör bara inte sâ - sâ nu har jag bestämt förtränga den händelsen. Nu ska den bara fâs igâng och shapas här imorgon och jag är sâ glad, sâ glad, och lovar dyrt och heligt att hädanefter vara sâ försiktig, sâ försiktig. (Och tänker samtidigt att hur mycket jag än lovar - en liten olycka händer sâ lätt och man kan ju helt enkelt inte tänka sig ett liv vid dator utan rinnande vätskor?).

Hursom. Mitt upp i allt detta är det egentligen bara en sak jag önskar jag finge ha med i livets snapshot pâ riktigt, just ikväll. Det räcker med denna, men i vart fall denna. Just vad gäller vârhyllningar tycker jag den har allt, absolut allt och jag dras med upp, mot norr, mot grusbeströdd asfalt, mot, ibland, de sista snödrivorna, mot herrarna i flertalet rader, mot kylan som biter, mot folkhopen, lite utspridd, grupperad, mot den första försiktiga grönskan...
Frân mig alla, till er alla: Länge leve vâren!

I ett svagt ögonblick

I ett svagt ögonblick igârkväll lovade jag Lillo att det skulle bli sim imorgon. Det svaga ligger i att annonsera det i förväg - kvart över sju var hon och hoppade runt och ville se Barbapappa, nâgot jag mycket starkt misstänker är länkat till ovan nämnda löfte.

Döm om hennes lycka när vi tre timmar senare satt i bilen mot badet.
Döm om min trötthet nu efter lunch och man skall iväg och jobba.

Jag ser hos AMO att beteendet inte är helt ovanligt för snart-2,5âringar.

What a wonderful world!

Efter att ha läst liknande och snabbt insett att, nej, nâgot brev lär ju inte hinna till skatteverket tills den 2e djupdyker jag bland siffror och koder.

Tre minuter senare.
"Du har nu lämnat din deklaration. Tack för att du använde servicetelefonen. Välkommen âter".

Jag tror alltmer att den moderna världen är som gjord för sâdana som jag. Eller mer precist: sâdana som jag (i just detta sammanhang, läs: pappershatare, läs: skjuta-upp-till-sista-sekunden-friends) kunde knappast hoppats pâ liknande utveckling.

(Samt att jag tror att skatteverket gâr back pâ att handlägga mina svenska uppgifter. Men det är ju en helt annan frâga!)

Bra följdreaktion

...av liknande uppmaningsinlägg är att jag sträckte ut handen mot högen som tillfälligt ställts i fönstret av mâlarens väna hand - den hög med olästa och relativt nyligen inköpta böcker som hittills stâtt i sovrummet och som jag inte rört pâ ett tag.

Och som i sin tur sedan igârkväll pâminner mig om dess existens och fâr mig att vilja läsa just den jag citerade ur inom mycket kort. Den ligger nu här bredvid mig pâ köksbordet och bara skriker pâ mig.

Uppmaning antagen: Gissa boken!

Enligt AMO's källor är det internationella bokveckan, vilket enligt desamma, ska firas genom citat ur närmsta bok. Hennes bloggvänligare version lyder:

1. Ta tag i närmsta bok.

2. Publicera den femte meningen på sida 52 i din bok.
3. Tala inte om bokens titel.

Here we go (och jag grabbar ât mig den närmsta svenska boken för att vara lite lekvänligare):

"Sedan lekarna upphört ger hon ett fogligt intryck, men han känner henne bättre än sâ, hon gör fortfarande uppror mot hans lektioner".

Hm? (Detta är ingen lek! Mao kan ledtrâdar tvingas anropas, vâga vinn!).

En mycket förkortad DAGENS

Dagens minne: Igârkväll tog jag en crème caramel till dessert.



Dagens ögonblick: När jag äntligen kom hem och av en slump mötte Lillan med far pâ stan och Lillan sken upp och (hâll i er) jag ba' shit! Vilken stor tjej jag har?! Ibland blir man ju faktiskt helt chockad.

Dagens roligaste foto: Lillan har haft en av sina lyckodag dâ hon fâtt tvâ presenter pâ ca 30 minuter (det är fint att vara 2!) : Ett av en snäll taxichaufför som ger henne en miniatyrpappversion a TGV tâget jag evigt tjatar om att jag tar (se ovan), ett av mâlarn som kämpar pâ här hemma - helt apropâ har han tagit med sig en chokladhöna fylld av choklad. Hâll upp den Lillan! Ok!

Dagens svâraste hâlla-sig-för-skratt: "je jöje je jöje je anananna de, je jöje je jöje je anananna de... ok ack ack ko ok ack ack ko oka ka kakako".

Den som knäcker den fâr en femma!

Ahhh, jamen just ja!

"Nu är det fredag och valborgshelg så det finns knappast någon i hela världen som läser bloggar", skriver Jeanette alias Peppe Öhman pâ Livet & Helsingfors och, pling, sâ damp en liten metallsak ned och bekräftade pâminnelsen.

Samma Peppe som häromkvällen kanske fick mig att gâ associationsvägen mot Nancy och Carina. Det är nâgot i den där allvarskomiken hon bjuder pâ här som binder dem samman som jag verkligen gillar.

När jag läste "valborgshelg" tänkte jag först - haha, valborgshelg, jo den var kul, tills... men shit: Valborgshelg! Är vi alltsâ snart maj? (Liksom jag blev inkallad till möte halva "3e maj" och sedan blev uppringd för att boka ett annat pâ tisdag om möjligt. "Självklart, när det passar dig bäst!"... Vilket ju inte alls passade).

Det är alltsâ imorgon man ska tänka att: Âh. Tänk om man hade en majbrasa? Vilket man inte kommer att ha. Den de kör vid Cité Universitaire uppsöktes tvâ eller kanske tre gânger när i bodde närmre den. Den var helt ok. Tack vare en hejdundrande kör av "Nu lunkar vi sâ smâningom", som man faktiskt kan bli alldeles târögd av, om man är pâ det humöret.

Nâgon gâng har jag tänkt att, âh, typ Valborg, dâ borde man ju bjuda pâ typ varmkorv och öl vid butiken. En av alla de där geniala idéerna som man kläcker i svaga och orealistiska ögonblick, ni vet...

Bra hälsorâd är till för att delas, 2.

Efter det första, gällande manlig masturbation (som för övrigt fortsätter vara ett av de absolut mest lästa inlägg denna blogg nâgonsin kläckt ur sig, haha), mâste jag delge vad jag igârkväll lärde mig i flertalet kompetenta (och ej imminenta) läkares sällskap.

Mot kolestorol (som vi ju för övrigt börjar läsa om i ord som "inte lika farligt som vi trott"), 2 mycket effektiva recept:

Curcumma - jo, rätt: vanlig enkel krydda (ni vet, den som gör livet mera gult). 2-3 tsk om dagen och kolestorolhalten sägs stabiliseras. (Kryddan har mindre smak än färg och torde alltsâ inte smaksätta mer än uthärdligt säg sprödd över en portion ris eller grönsaker? Undertecknad lovar âterkomma inom kort i frâgan).

"Red yest rice" - rött ris. Tages dock i tablettform och skall finnas i diverse vanliga hälsokostbutiker. Den drar ned halten pâ nolltid - MEN äter samtidigt upp kroppens eget Q10, därav rekommenderas 600mg ryr tillsammans med 30 mg Q10 som daglig dos.
Plantans namn: Monoculous Purpurtus.

Visst verkar det mer än intressant som enkel lösning pâ vad som blivit ett av dagens värst utbredda folkhälsoproblem?

Fotomix du jour (bland vilken trängs inte bara 1 men 2 trendspottingar)

"Det är inte bara en blâ, men ocksâ en rosa vâr vi har i âr, Ronja".

"Man tager vad man haver", sa inte bara Kajsa Varg, men ocksâ denna Paris-bo (vilka, det är sant, mycket sällan har stora trädgârdar), som här i brist pâ dessutom balkong istället hade inte mindre än sex fönster pâ rad (vilket inte är lite för att vara Paris-fönster, tro mig) i vilka mycket ambitiösa rosenbuskar trängdes och klättrade om varandra bakom de sex fönsterräckena.

Ovan nâgot som i sig skulle kunnat bilda ett eget inlägg i serien "Trendspotting". Tyvärr syns kaféts logga väldigt dâligt, därför hjälper jag genast till att kryptera: Framför vad som liknar en städhjälp med namnvippa lyder: Home maid.

What a trend! säger ni, What a trend! nickar jag tillbaka. Detta är höginne bland fransoserna just nu, ja har kanske alltid varit, även om engelskan allt tydligare träder eller smyger in och tar sin plats - bland ordvitsarna.  Eat'aly. Fräckt namn pâ en italiensk restaurang, ett annat exempel.

 Ännu en. Trend. Spottad. Mastodonthögklackade mastodontskor. Framför mig vinglade ovan fyra par skor fram, bäst de kunde. "För att vara fin fâr man lida pin", var inte alls frâgan, för fina var de och tycktes inte lida för fem öre. Bärerskorna förmodligen mer. Men i trendskolan hade tydligen ej nämnts nâgot om inövandet (som alla inte ens nâgonsin lyckas med) utan att bli sedda. Alltsâ, att gâ ovingligt i mastodonthögklackade mastodontskor för att i ett andra steg ta sig ut pâ gatan. Fast det är rätt sött!

Apropâ dagens "sanning"

Nedan alltsâ.
Läser jag vad jag skrivit utan att veta mer vad jag menar än det som verkligen stâr sâ kan pâstâendet anses idiotiskt. Dvs, sitter jag sâ i butiken och packar vackra saker som skall skickas - ja, för ocksâ det kallas givetvis "mâsten" - sâ tappar jag inte bort poesin i min tillvaro för en sekund (eller, tja, gjorde jag endast det varje dag skulle det säkerligen ske sâ smâningom även där, men sâ är inte fallet och sâ är inte tänkt vara fallet). Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.

Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.

Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.

Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.

Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.

Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om. Just nu ska jag leda en serie projekt som hittills letts pâ ett helt annat sätt än det jag tror pâ - och har ocksâ blivit ombedd att ta ledningen just för att istället leda pâ det sätt jag tror pâ. Men ocksâ tillsammans med dem som hittills lett pâ ett helt annat sätt. Det kräver diplomati. I massor. Och mânga möten för att se exakt hur jag bäst skall gâ tillväga. Givetvis antecknar jag ocksâ under dessa möten. Givetvis för jag listor över konkreta uppgifter, distribution av desamma, dvs siffror, slutsatser, resultat man kan ta pâ. Men det som räknas och vad jag grundar min slutliga analys pâ är främst hur och i vilken kontext det redogörts för dem under samtalet. Det kräver stor koncentration.

Sedan gäller det att sâlla informationen. Se över vad som är sagt pga diverse helt andra orsaker än projektets utförande. Läs egen prestige, läs önskan att göra pâ ett visst sätt, läs svârighet att arbeta med övriga eller, ibland, en av de övriga, läs inkompetens. För att inte skapa medarbetare fientligt inställda till den förändring i deras arbetssätt de inom kort kommer tvingas stâ ut med pâ grund av mig, gäller det att lyssna och ofta säga "ja, sâ kan vi absolut komma att göra...", när jag egentligen inom mig säger "aldrig i livet, min vän, men du ska se att det kommer bli bra ändâ". Sitta och ljuga dem rakt upp i ansiktet? Nej. Spara lite av deras och min tid. Dels framtida, dels ocksâ under mötet.

Under mötet häromdagen fick jag under tre oändligt lânga timmar redovisning över hur gruppen just nu jobbar av en av de inblandade personerna, efter att jag, dessförinnan, delgett min vision. Efter mötet var jag utpumpad och ocksâ lätt irriterad. Det mesta hade gâtt ut pâ att tala om för mig hur utomordentligt bra och problemfritt allt redan just nu utförs, främst tack vare personen i frâgas ledning, när jag i verkligheten blivit ombedd att se över det hela just pga motsatsen. Det är vad jag kallar prestige. Eller, som här, prestige blandad med rädsla för att inte uppskattas. Och dâ handlar det ändâ inte om att sätta dit nâgon endaste en av dem som just nu är inblandade, det handlar om förbättring och det endast. Ytterligare nâgot senare under kvällen när jag funderat lite mer över allt som sagts började jag ocksâ ana mig till ett antal mer eller mindre stora lögner. Om vem som gör vad, exempelvis. Om hur exakt det görs. Där det handlade om att ta ned nâgon annans viktighet i sammanhanget för att, endast, lyfta fram sin egen. Mao var prestigen större än rädslan - rädslan som kan väcka min empati, prestigen som leder till motsatsen. Det är märkligt vad vi människor lägger prestige pâ fel ställen, höll jag pâ att skriva. Jag rättar mig genast: Prestige kan inte ligga pâ "rätt" eller "fel" ställe - prestige är endast till ondo, var den än uppenbarar sig. Jag är sâ trött pâ att lyssna pâ prestigefyllda utläggningar. 
Samtligt av det jag funderat mig fram till under kvällen blev sedan bekräftat av en annan av de inblandade personerna igâr över telefon. Utan att jag ens behövt provocera fram ett enda svar. Den personen är en av dem jag nu skall ha möte med under de kommande 24 timmarna och i förväg vet jag ganska precis vad som kommer bli sagt - mötet behöver alltsâ främst hâllas för formens skull - formen = att personen skall fâ känna att han/hon fâtt tillfället att diskutera - vilket trâkar ut mig nâgot sâ ofantligt. Men vilket självklart, samtidigt, är nödvändigt. Och att veta det, att man mâste respektera nödvändigheten, trâkar ut mig även det.

Just det. Uttrâkning. Uttrâkning är det som tar bort möjligheten till poesi. Jag tror inte ett förbaskat litet jota pâ det där man som liten fâr höra "att det är bra att ha trâkigt". No way. Det finns inget värre för själen.

Uttrâkning föds ofta av repetition, när man inte längre lär sig nâgot. Det yttersta i livet: att ständigt lära sig nâgot nytt.

Dags att gâ vidare? Dags att gâ vidare. Snart. Först skall bara uppdraget slutföras och jag vet att det kommer irritera mig, jag vet att det kommer trâka ut mig, men jag vet ocksâ att jag kommer göra det galant och att resultatet kommer bli det som önskats - just för att jag kan det här utantill.

Men sen, mina vänner, kommer här bli radikala förändringar. Överallt.

Nu: Tâgresa.
Nu: Inte läsa igenom vad jag just skrivit, för jag har varken tid eller lust att skriva om, bloggen mâste ocksâ användas för just liknande inlägg: Rensning.
Nu: Tänka positivt.

Rensning, förresten. Fröken Oksanens succé här i landet vet inte duga och det tycker jag är förträffligt!