Jag anammar Annannans quiztitel och fortsätter serien med följande (som ni kan fundera pâ medan jag just reselektyrar):
Alla mina historier börjar pâ samma sätt. Det var en tidig morgon i centrala Malmö. Nu vet ni ocksâ varför - natten är genomvakad och jag skriver för att jag inte vill dö, inte just nu i alla fall. Nere vid kajen kan jag se de gigantiska lastfartygen ligga stilla; ett par fladdrande lyktsken. Bägge kajerna nere i Mellersta hamnen är upptagna. Ljusskenet rör sig. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Nattbelysningen. En lampa som slâr av och pâ. Den lätta, rörmliga dimman som driver med vinden.
Och sâ denna nattbelysning.
Well?
11 commentaires:
Så skåning jag är kan jag inte mina Malmö-författare. Om det här nu är en sådan.
Pass - i väntan på fler ledtrådar...
Ja, det här är en malmöförfattare. Men jag är jävig och vill inte säga så mycket mer. Jag har en relation till den här författaren, och särskilt den här boken, som gör att jag ser rött. Boken är allmänt hyllad. Men jag ser också det inbyggda hyckleriet i den. Mannen som skriver är inte den fattiglapp han utger sig för att vara. En av de ständigt prisade och belönade med lägenhet i ett av Malmös verkliga lyxområden... etc. Nej, jag skulle ju inte säga något, så tyst nu... säger jag till mig själv.
Âh, Thomas. Jag förstâr dig precis - jag har förutom fakta du ger angâende "förljugen fattighet" en mycket tvetydig relation till det jag läser i sig, men vissa poänger finns att finna, detta med "friheten framför allt" som tillslut - oftast - riskerar bli en total ofrihet; det är en stândpunkt som ofta glöms bort i romantiseringen av frihet som ofta rimmar med frilans etc i vâra välfärdsländer (och i vars fälla mânga hamnar i konstens namn - nâgot som är förtjusande vid tjugofem, mindre tjugo âr senare om man inte under vägen antingen "lyckats" och fâr tag pâ omnämnd lyxomrâdeslägenhet, alternativt funnit sig en livskamrat som kan betala livshyran i ens ställe). Delad mellan: ack sâ sant och "men för fasen - öppna ögonen under vägens gâng, stackars lille rike pojke". (En problematik som är alldeles för komplicerad för att tas i en kommentar som denna sâ jag slutar bums!).
Ytterligare utdrag (och vars slutkläm utmärkt fâr representera orsaken till ovan nämnda kluvenhet):
"Alltsâ. Jag avslutade aldrig min skolgâng. Jag började arbeta. Och när jag inte gjorde det levde jag pâ socialbidrag. Det brukade fungera ett par mânader, sedan ström de ocksâ det och dâ var jag âterigen utlämnad ât ödet och AMS.
De arbeten jag hade var samtliga okvalificerade, och det var även jag, en varelse lika meningslös som vildkaninerna som springer fram över de öde arbetsplatserna i hamnen.
Jag ville bara bort. Jag ville vara fri. Oberoende. Och ju längre tiden gick, desto mer insnärjd blev jag i mitt eget öde, i min egen ofrihet.
*
Sâ. För att âterknyta till början; det som var början till slutet. Jag kunde, i egentlig mening, ingenting. Jag kunde skriva dikter, kanske ett och annat stycke prosa - men där toge det slut. Jag var som om jag precis flytt till Sverige; utan referenser, utan errfarenhet, utan vittnen som kunde ställa upp för mig och säga: "Jodâ, Lundberg, han är en djävel pâ trucken!" Det var knappt tjugo âr sedan jag hade tillhört en daglig ordning, en grupp som gâr upp, gâr ut och kommer hem - i en evig cirkel. Jag blev en solitär; det var sâ jag hade lärt mig att överleva.
Aldrig har jag varit sâ ensam. Mitt arv: sjukdom och klass.
Min klassresa fick mig att svâva fritt i luften. Jag tillhörde ingen eller ingenting.
Samma dag som Dagens Nyheter hade en större recension av en av mina prosaböcker satt jag pâ arbetsförmedlingen och försökte tigga mig till en utbildning som busschaufför.
Tack, du förstod vad jag menade. Man kunde skriva en lärd essä om detta, men varför? Jag raderade min egen text om boken och lät hyllningskörerna eka. Han vet ju själv var skon klämmer.
Hade jag ägt en lägenhet i Västra hamnen i Malmö skulle jag ha passat mig noga för att tala om fattigdom.
Mao. Vad händer om man mot slutet byter ut klass och klassresa till författardrömmat? (Livsvalet och därmed egenansvaret till fattigdomen eller om jag förstâr Thomas rätt "fattigdomen" blir kanske dâ mer tydligt?).
Du hann före mig! Och vad gäller att tala om fattigdom - jag hâller med och är inte lângt frân att vilja hârddra: är man född som svensk i Sverige, fransk i Frankrike (för att ta de länder jag känner bäst) anser jag att man mâste ha verkligt goda grunder för att öht tala om fattigdom - istället för livsval.
Handlar det om ett hundliv? (Inte ett liv som hund, dock). Om att sla underifran?
Gor det ju inte, ser jag nar jag laser ert meningsutbyte. Han heter ju verkligen L, och inte Flycht som jag tankte pa. Har jag inte last, fast namnet inte ar obekant.
Livsval, daremot, det kan man prata mycket om!
Åhå. Kan det vara så att Günter Wallraff är en ledtråd? Eller kanske snarare den avdelning av Londonpolisen som alltid löser mordfall, åtminstone i romaner?
Nu ser jag ju att ni nämnde namnet också. Jag var nyfiken på den här boken innan, men förstår ert resonemang. Nyfikenheten kvarstår nog, dock.
Hm. Mig veterligen har namn och titel ej än nämnts, men det kanske är jag som är trög, fredag eftermiddag...!
Om du med avdelningen menar Scotland Y, Helga, är ledtrâden helt och hâllet rätt gissad och mycket befogad och vad gäller författare börjar efternamnet absolut pâ L.
Enregistrer un commentaire