Pages

dimanche 26 décembre 2010

Quiz VIII (när söndagen gâr mot mândag)

Lite innan söndagen blir till mândag gâr nya quizet igâng. Förra/denna veckans quiz var alltsâ En herrgârdssägen av Selma Lagerlöf (översatt bâde Le Coeur du fou och le Violon du fou).

Inför mitt kommande mâste först annonseras ett konstaterande. Det urval böcker som finns i mina hyllor pâ svenska är en mycket speciell blandning. Äldre klassiker inhandlade/gâvor jag fâtt för mycket länge sedan, otippade andra inhandlade för lika längesedan, blandade med (oftast mycket hastigt) ihoprafsade pocketar pâ flygplatser i hemlandet de senaste fyra, fem âren (vilka inte alltid lämpar sig till quiz av detta slag, dâ chansen att fler läst just dem inte alltid känns tillräckligt stor för att välja dem). Däremellan - franska. Översättningar till och främst i originalsprâk. Som ju begränsar val av litteraturquiz rejält.

Detta bara som förvarning. Eller, säg, ledtrâdar till de flesta quiz av liknande slag här pâ bloggen (!).
Med detta sagt sâ kör vi.

Och jag kan inte motstâ att citera det inledande citatet.

Bigami är att ha en man för mycekt.
Monogami är samma sak.
                      - Anonymt (en kvinna)

Det satt 117 psykoanalytiker pâ Pan American-planet till Wien. Jag hade behandlats av minst sex av dem. Och gift mig med en sjsunde. Gud vet om det berodde pâ hjärnskrynklarnas oduglighet eller pâ mitt eget storartade motstând mot all form av analys, att jag om möjligt var ännu mer vettskrämd för att flyga nu, än jag var när jag började mina analytiska äventyr för sâ där en tretton âr sedan.
    Min man gav mig en terapeutisk handtryckning i startögnblicket.
    "Herregud - du är ju iskall", sade han. Han borde känna till symptomen vid det här laget, sâ mânga gânger som han fâtt hâlla mig i handen under andra flygturer. Fingrarna och târna blir till isklumpar, hjärtat skuttar upp i halsen, nästippen fryser ned och blir llika kall som fingrarna, bröstvârtorna styvnar och knackar pâ inuti behân (eller i det här fallet klänningen - eftersom jag inte använder behâ), och för ett öronbedövande ögonblick slâr mitt hjärta i samma takt som motorerna och försöker hjälpadem bevisa att de aerodynamiska lagarna inte bara är produkter av den sladdriga vidskepelse jag djupt inom mig vet att de är.  Pan American fâr ta till vilka demoniska förklaringar de vill om luftgropar i sina flersprâkiga informationsbroschyrer. Jag râkar ändâ vara fullkomligt övertygad om att det enbart är min egen koncentration (och min mors som alltid tycks vänta sig att hennes barn skall dö i nâgon flygolycka) som hâller den här fâgeln kvar i luften. Jag gratulerar mig sjâlv efter varje lyckad start, men utan att ta i för mycekt. Det ingâr nämligen ocksâ i min privata religion att det är farligt att bli för säker och jag tror att planet ögonblickligen skulle krascha om jag verkligen slappnade av. Ständig beredskap är mitt motto. Ett tillstând av försiktig optimism bör râda. Fast mitt tillstând borde väl snarast beskrivas som försiktig pessimism. Jahapp, säger jag till mig själv, nu verkar det som om vi kommit loss frân marken och är trygga bland molnen, men faran är inte över för det. I själva verket är det allra farligast i just det här luftsjoket över Jamaica Bay, när planet kränger och svänger och skylten med "Rökning förbjuden" släcks. Vi kan mycket väl störta ned i ett hav av flammor precis här. Sâ jag försöker koncentrera mig stenhârt för att hjälpa piloten (en lugnande röst frân Mellanvästern som heter Donelly) att flyga det enorma djävulskapet och dess 250 passagerare. Tack gode Gud för hans kortklippta kalufs och mellanamerikanska dialekt. Jag som är frân New York skulle aldrig kunna lite pâ nâgon med New York accent.
   Sâ snart skylten om säkerhetsbälten slocknat börja jag nervöst spana runt för att se vilka som är ombord. Där sitter en bredbarmad moderlig psykiater som heter Rose Schwamm-Lipkin. Jag hade nyligen ett samtal med henne om det lämpliga i att sluta gâ till min nuvarande analytiker (som gudskelov inte är med). Och där är dr Thomas Frommer, den bistert germanske experten pâ Anorexia Nervosa, som var min mans förste psykiater. Där sitter den snälle, klotrunde dr Arthur Feet Jr som var min väninna Pias tredje (och siste) analytiker. Och där gastar den lille pâstridige dr Raymond Schrift evter en av flygvärdinnorna (vid namn "Nanci") som om hon vore en taxi. (Jag sprang hos dr Schrift ett minnesvärt âr, när jag var fjorton och nästan späkte mig till döds som straff för att jag onanerat pâ soffan i vardagsrummet.

3 commentaires:

annannan a dit…

En underbar modern klassiker! (jag undrar var jag har mitt eget exemplar?)

Det har skrivits en syrlig svensk pastisch på den här.

Originalet är dock hästlängder roligare.

Gabrielle Björnstrand a dit…

Men, va fanken, är det inte Erica Jong som är ute och far igen?

Fransyskan H a dit…

Men âh vad snabba ni är...!!! Modern klassiker, oh ja, och mycket rolig (det var nog 15 âr sen jag läste den sist men blev fast med den igârkväll och insâg att den är väl värd en omläsning). Erica Jong, ja. Inledningsscenen till Rädd att flyga - och till dess första kapitel: Pâ väg till Drömmarnas möte eller det Knapplösa Knullet. Bara det. (Hon tackar i förordet sina modiga förläggare... det är dâ man inser att tiderna tack och lov förändra(t)s!) Har ni läst hennes brevväxling med Henry Miller (som, beundrande, kontaktade henne efter utgivningen)? Ocksâ mycket läsvärd, finns pâ pocket.