Obs! Inledande förtydligande: omskrivet = ett inlägg jag skrivit om. Inget annat.
Originalinlägget skrevs efter att jag en sen mândagkväll, för tvâ veckor sen, hade avklarat storkok av 15 burkar barnmat. Och innan jag somnade undrat vad sjutton jag höll pâ med.
Efter att ha varit borta ett stort antal nätter september - och oktober annonserat sig än värre - hade jag sagt: Âk du iväg nâgonstans. Ta bilen, ta med dig nâgra bra skivor. Kan du verkligen behöva. Jag tar det. (Barnvakten var borta, han tar normalt mândagarna ensam; jag var nu hemma för att jobba hemifrân, med tanken att lite kan jag alltid jobba ändâ, hon somnar väl).
Hon somnade inte. Och jag fick ett antal mycket tydliga illustrationer av uttrycket "att hänga sin mamma i kjolarna". (visst är det ung sâ?). Jajamen. Upp och stâ. Heeela tiden.
Den eftermiddagen funderade jag en hel del.
Mânga sa innan: "Klart du ska".
Mânga sa efter: Och visst är det bara att "herregud, vad gjorde vi innan hon/han kom"?
Nej. Till alltsamman. Och inga ramaskrik nu tack utan lât oss bibehâlla den resonliga tonen.
För mig var det inte självklart. Är det inte. Fast samtidigt väldigt svârt att tänka mig ett liv förutan.
Jag har aldrig undrat vad vi gjorde innan. Snarare undrat hur vi ska lyckas fâ stunder som liknar dem som var innan, även nu, med. För det mâste vi ju. Däremot har jag njutit ofantligt av stunder vi fâtt som vi inte hade dâ.
Inte ângrar jag att vi, det vore felaktigt ordval. Men ibland kan jag dock självklart tänka - ska det nu vara sâ här... Jämt?
Vi har ju sâ stort behov av tystnad, självhet, egoism, jodâ: bâda tvâ, det är ju det som krânglar till de ytterligare. Ingen är bättre än den andre, vilket kanske skulle kunnat förenkla det hela.
*
Tre dagar efter att jag âterupptagit mitt arbete var jag pâ resande fot, hon var nästan 5 mânader, (ansett som lyx här, dâ 2 veckor före, 10 efter, anses som det normala), passade en svensk, manlig kollega pâ att inflika när vi träffades för första gângen pâ hans hemmaplan:
- Âhhh. Och hur trivs du sâ i mammarollen? (med det mycket speciella âhhh som personer helt plötsligt tillâter sig bara för att du nu har barn; vips sâ är gränsen mellan arbetsrelationer och privatliv utsuddad och jag gillar det inte).
- Tack. Det är faktiskt mycket roligare - och enklare - än jag trodde.
- Men... Vad gör du här dâ?
Ja det kan man ju givetvis frâga sig. Men jag tycker frâgan är ful.
Efter sommaruppehâllet sa en fransk (kvinnlig) kollega till mig, även hon smâbarnsförälder.
Âhhh. Sâ berätta, gör du en massa smâ goda puréer och annat till din dotter?
Nej.
En annan:
Gâr du ofta till parken med henne?
Nej.
Tagen av en känsla som vore fel att kalla dâligt samvete, snarare en nyfikenhet, kom jag dock sâ iväg till parken 2 lördagar senare. (Även här: missförstâ mig rätt. Jag tycker konceptet "gâ till parken" känns sâ främmande, sâ krystat, pâ nâgot vis, kom nu ska vi gâ och ha kul, ungefär. Jag vet inte, ej övertygad helt enkelt).
Kvällen dâ detta inlägg skrev stod jag sen och gjorde puréer sâ det stod det härliga till. 15 burkar fyllda och hopp in i frysen. En känsla av absurditet.
Och tänkte att jag mâste lära mig att tänka ÄNNU mindre pâ vad andra säger.
För även om jag faktiskt tyckte det var riktigt trevligt att stâ där och sleva upp spagetti-och-köttfärsâs-mixat-till oigenkännlighet, fisk-med-dragonsâs, kyckling-med-morot, sa slogs jag av tanken att är det verkligen det här som kallas att använda sin tid väl? När man bara är hemma och vänder? Det här som kallas duktig fru och mamma. Istället för att göra annat, tillsammans?
Och jag ger henne ju sâ mycket annat.
Imorgon är det lördag igen. Pâ söndag kväll âker jag igen. Det är nog det, snarare än barnflickan, som fick igâng detta omskrivande.
För jäklar vad vi ska til parken imorgon. Och gâ till marknaden och köpa hem grejer för att laga burkmat. Samt städa.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire