Säger Ola Rapace efter "avslöjanden om sextrakasserier inom teatern", följt av att "den feministiska kampen mâste erkänna sina privilegier" och jag mâste säga att jag tycker det är uppfriskande.
Lika uppfriskande som jag tycker Lena Endres offentliga brev var för nâgon vecka sedan, mycket pang pâ och stolthet inför konsten, kvinnorollen, feminismen och sitt yrke - och dess i andras ögon balansgângar mellan moral, antifeminism och det ena med det tredje. Hon växte i mina ögon, och det metervis.
Resten kan vi väl utantill?
Att vâga vara stolt över sin kropp, faktum att vara kvinna etc tar sân tid. Sâ länge jag inte var det var jag en av dem som rös inför alla dessa "ojämställdhetsbevis". Idag anser jag att jag hade helt fel och att det snarare var jag som inte ansâg mig jämställd och därför kände mig hotad av saker som inte ens var vända mot mig - som faktum att män och kvinnor inte är precis likadana. Som ung "feminist" hade jag nog dock helst av allt velat vara man och pâ sâ vis slippa behöva erkänna just att vi inte var precis likadana. Men det är ju inte lika med jämställdhet, att sudda ut skillnaderna alltsâ.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire