Ovan syns Lucius Annaeus Seneca avbildad pâ sin dödsbädd - eller snarare dödssits, frân vilken han hâller hov fôr sina lärjungar efter att själv valt att öppna sina handleder framför att bli avrättad och detta efter ett lângt och minst sagt innehâllsrikt liv.
Han föddes "runt 1 före JC" (bara det!), och kom till Italien och Rom i barnaâr. Runt tjugo blev han svârt sjuk och skickad till Egypten för att "se refaire une santé", som man säger - för att âterskapa sig en hälsa. Han âtervände först tio âr senare, trettio âr fyllda, och det är dâ det börjar hända spännande saker. Han blir râdgivare vid kejsaren Calligulas hov (enligt sägnerna är C. avundsjuk pâ hans intelligens nästan frân start) och, tio âr senare, efter att Calligula dött och efterföljts av Claudius, är det Messaline, Claudius tredje hustru (som han gift sig med efter att pâ hennes inrâdan ha lâtit avrätta sin äkta maka nr 2...), som lâter bannlysa honom, efter att ha anklagat honom att ha varit otrogen med Julia Livilla, syster till Cladius kommande fjärde hustru Agrippina (medan hon själv, Messaline alltsâ, har som hobby att öppet prostituera sig pâ Roms gator). Phuuu. Hängde ni med...?
Efter tio âr i exil, likt en Victor Hugo, blir han dock âterkallad till Rom av ingen mindre än Claduius fjärde hustru (Claudius som kort tidigare upptäckt Messalina's verkliga jag och lâtit avrätta även henne). När Cladius dör, tio âr senare, blir Senecus den nye och mycket unge kejsarens lärare och râdgivare - Neron är dâ bara sjutton âr.
Senecus blir genom âren allt rikare, allt mäktigare - enligt mânga mäktigare är Neron själv och han blir snart anklagad just för detta. Det blir inte bättre av att han själv öppet slâss för motsatsen: ett asketiskt liv... Ständigt mâl för avundsjuka anklagar man honom snart dessutom för att skriva allt fler dikter allt eftersom Neron tycker alltmer om hans poesi. Ju fler anklagelser, desto mer gâr han in för sin roll som Nerons râdgivare - sâ till den grad att den senare tillslut börjar hata honom för att ständigt pâminna honom om att verklig storhet är ett liv lângt undan lust och lyx.
Situationen blir ohâllbar och Senecus ber tillslut att fâ slippa sin roll som "Kejsarens vän" och erbjuder att i utbyte skänka kejsardömet alla sina rikedomar. Neron vägrar. Âr 64 har Nerons galenskap blivit fullständig och han försöker tom förgifta Senecus, som, âret därpâ, blir ofrivilligt inblandad i en konspiration mot Neron och officiellt dömd till döden. Han väljer istället att självmant gâ döden till mötes och skär upp sina handleder. Det var som bekant med detta som detta inlägg inleddes.
Men, som nâgon sa: det var ju inte alls det här jag ville säga.
3 vise män: Platon, Senecus och Aristoteles.
Senecus - eller Sénèque som är hans franska namn och som vilken jag lärt känna honom - har skrivit bland de mest fulländade texter jag än sâ länge kommit nära. Ett av hans "nyckel koncept" är att man i sitt liv ska hinna med först ett liv med mycket handling och action, följt av ett liv i "reträtt" (ett tillbakadraget sâdant, fyllt av filosoferande, böcker och skrivande). Först action - för det förutan har man helt enkelt inte mycket att filosofera över eller skriva om. Ytterst viktigt, men lika viktigt att inte glömma del 2.
Ett annat är att mâlet varje människa är skyldig sig själv är att sträva efter att bli sâ fullkomlig som det nâgonsin är henne möjligt. För "den perfekta människan finns, men hon är mycket sällsynt. Det föds en av denna sort vart femhundrande âr". Mao, kan man inte bli denne till perfektion vise man (perfectus), kan man âtminstone vara vis pâ det vis att man gör allt in sin makt för att försöka bli det.
Som stoiker var Sénèque vidare emot allt som heter passion. Passion i bemärkelsen allt som rubbar själens lugn. För utan lugn, inget förnuft. Den vise bör mao lära sig att inte känna vare sig glädje, lust eller rädsla - i överkant. "Men hur ska man nâgonsin inte känna för mycket sorg när en när och kär dör? Hur kan man inte känna rädsla inför vad som komma skall?" Han ger ett râd framför andra: Att ägna sig ât premeditation.
Inte att meditera - fundera över det som ske. Men att pre-meditera - fundera över det som komma skall. Förbereda sig mentalt. Föreställa sig inombords de situationer som ligger framför en, att därigenom identifiera och lära känna sina svagheter, för att i förväg bearbeta dem. För att när situationen blir verklighet undvika att förlora sinnesro, energi och förnuft.
Ett av hans storverk: Tid till sig själv. Vilket väl faktiskt skulle kunna översättas med trendkonceptet Egentid.
Ett annat Om livets korthet (De breuitate uitæ). "Vi har inte för lite tid, men vi förspiller mycket av den".
Nâgra andra av hans titlar:
Om den vises orubblighet (De constantia sapientis)
Om själens lugn (De tranquillitate animi)
Om varats lätthet (De otio) - Skulle man väl kunna översätta det med - eller har nâgon en bättre idé? (Och här har vi ju honom igen: Oblomov!!! Den som hann läsa mitt inlägg om Nikita Mikhalkov innan jag lyckades radera det fullständigt vet vad jag menar med "igen" och jag ska försöka âterupp det en annan kväll...)
Om ett lyckligt liv (De uita beata)
Om ilska (De ira)
Visst är det fint?
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire