Fortsatt röstlös, men glad ändâ. Dock undrar jag: hur tusan kan det vara att man inte avrâdde oss, vid företagets start, att ha bokslut den 31 januari. Maken, som inte är nâgon klassisk butiksförestândare, har efter julens 24 handelsdagar sâ nog av allt vad heter kunder, paket och butik sâ han helst skulle stänga ner hela rörelsen och âtergâ till livet som det var innan en annan fick den lât oss säga spontana idén att en butik kunde vara grjejen (och innan en annan föreslog att han kunde ta hand om den medan jag arbetade vidare bara lite till, mer otippad butiksförestândare finns alltsâ inte). Själv har jag massa jobb inför stor aktivitet nästa vecka, som det varit de senaste fyra âren, alltsâ inte särskilt tillgänglig.
Och här mâste alltsâ ändâ traskas iväg för att göra inventering, i hâltiderna, typ tio till tolv.
Förra âret gick jag och drog barnvagn med en mycket mindre lilla än i âr, nâgon gâng säg mot den tjugonde januari?, med min större aktivitet lagd bakom mig (som jag för den delen misstänker är stressanledning och en inte helt oskyldig bov i röstdramat) och därmed med nâgon minuts ledigt att bara strosa. Gick förbi ett skyltfönster pâ väg mot marknaden. "Stängt för inventering". Âh, stackarna. Stängt för inventering... Men, vänta nu... Helvete! vi har ju helt glömt den satans inventeringen!
Vilket ju visserligen inte är en katastrof, en inventering kan göras i efterhand, det är bara att det tar ännu mer tid efter som man först fâr räkna vad som finns, sen vad som inte längre finns, ja ni fattar. Iâr försöker jag därför attackera den frontalt istället för att förtränga. Here I go.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire