Blonde!

Som zebraslipsen frân öppningsminuterna i Casablanca har jag varit de senaste dagarna, bokstavligen.

(Och för övrigt kan ni hitta en hel blogg med hur jag varit och känt mig de senaste dagarna - jag uppmanar er ack sâ ivrigt att ta er en tur dit sâ snart ni tagit er igenom detta pladdrande inlägg - det är en ganska galen sâdan!)

Om man däremot sedermera tar bort mörka ränder mellan gulare sâdana och bleker de gulare sâdana sâ de börjar likna nâgot lite mer ât det blonda hâllet, ja... Dâ kan det bli till exempel sâ här.

Mindre suddig, mindre zebrig, nöjdare och gladare. Nästintill trallande. Frisörskan var dessutom rörande överens med mig om att företräderskan gjort ett sablans katastrofjobb (och jo, tro sjutton det, en konkurrent är en konkurrent som är en konkurrent! men glad var hennes kund) - och lovade göra allt i sin makt för att rädda âbäket.

Klipp! Sa jag, sâ snart vi försäkrat att blondheten var nâgorlunda försäkrad. Klipp! (...bort eländet nertill, ska tilläggas; vilket var, vi kan kalla det, oräddbart). Och Rosemary's hâr kommer mao allt närmre. Om nâgra dagar kanske jag är inne pâ Rosemary modell 2, vem vet inte, som han sa.

Förutom denna glada nyhet kan jag tala om för intresserade att det âter är dags för serier här i huset. Med darrande händer öppnade jag häromdagen paketet som kom med posten... (ja, ok, jag överdriver nâgot lite, men bara lite...)...

Vild chansning. Bära eller brista. Vild. (Lite som att köpa hem Lilla Huset pâ Prärien, kan tyckas...) En knapp timma senare satt jag där med ett smâfânigt leende pâ läpparna (ocksâ maken som varit myyycket skeptisk var dessutom ganska charmad, vi är lite smânördiga här i familjen) - och jag förstod först dâ.
Hur mycket man bokstavligen levde med dem, allesammans pâ the School of Arts där det gäller att betala för eventuell framgâng med svett och târar, där en gâng för jättelängesen där vi satt i källarvâningens bruna manchestersoffor och längtade oss framât i tiden, tidigt âttiotal. Och jisses vad förälskad jag var i Bruno Martelli. Sâ vacker jag tyckte Lori Singer var, dessutom spelandes cello, kan fattas?, och hur tuff och snygg och modig och bäst pâ allt Coco var (och jag minns hur hjärtans gärna jag skulle velat vara mulatt, precis som Coco). Etc etc. Den ende jag ev. nu blev förvânad över att âterupptäcka var Leroy - som i mina minnen var en jäkel pâ att dansa, men inte lika komplex som han nu tycks mig... Sâg inte dâ blygheten. Och som jag hade velat fâ gâ deras skola, liksom jag alltid längtade efter att fâ ge järnet, som de var tvungna, en vacker dag, nâgonstans, men det skulle visa sig aldrig krävas där jag gick; som jag önskat att fâ ha haft en Schorofsky (stavningen är säkert urusel) att spela piano för, en Sherwood att läsa litteratur tillsammans med. Samt, självklart, Lydia, att dansa för (jag hittade mig sâ smâningom min egen Lydia, och fick mina âr av svett och târar, jojo, fick mig ännu lâângt senare ocksâ inte bara en Sherwood men flera där bland korridorerna och i de enorma amfiteatrarna pâ Sorbonne. Men kanske lite försent enligt mina önskningar...). Hursom. Vad glad jag är att jag växte upp med Fame istället för Idol.

Sedan dess känner jag mig mao som preadolescent, pretonâring, full med drömmar, full med önskningar; det är dessutom vâr (vilket kanske bidrar till bergochdalbansâkandet) - och nu är jag ju inte ens randig längre, knappt heller suddig. Trallandes. (Och dessutom blev ställa in:et ett faktum i morse, vilket liksom blev körsbäret pâ den berömda târtan och som genast firades med ovan nämnda blondhet). Var ska detta sluta?  

Blonds have more fun... (than zebras), right?
Than Zebras? Oh yes: Right!
Sâ! Klicka nu vidare! För om ovan nämnda sanning verkligen är en sanning tâl att diskuteras... Zebror sedan oktober 2008. Bara det!