Idag mina vänner hände stora saker. Rue de la Roë, gatan utanför vârt fönster, gatan till vilken vâr butiksgata nâr, gatan som leder upp till stadens stora torg, invigdes. Invigdes, eller âterupptogs, efter mânader av arbete, arbete, arbete. Nu är den gatustensbelagd och i dess mitt en spârvagnsräls.
Trogen sin vana hade borgmästeriet sett till att fâ till en liten ceremoni, en liten festlighet, fira det lilla i det stora. Röd matta längsmed hela gatan, en liten cirkustrupp, blomsterlâdor, ett rött och blâtt band. Som borgmästaren själv, han den kritiserade, kom och klippte av. Och klippte i smâ bitar. Som delades ut bland âskâdarna. Skaran var inte särskilt stor, där vi stod i duggregnet. Tvâfaldigt koncernerade var vi ju dock där - och lillan fick sin lilla bandbit, att spara tills hon blir stor. Tills hon kan lâtsas minnas hur hon var med pâ invigningen av rue de la Roë. När vi kom hit till staden sa vi rue de la ro-é, precis som man skall enligt franskans uttalsregler. E med trema ë blir é. Sâ icke resten av stadsbefolkningen. Nu säger ocksâ vi rue de la râ. Som lâter som rue de la rot, som innebär rapningens gata. Det tycker jag är fult, men man vänjer sig, och jag antar att det är det som kallas att vara integerad.
Tyvärr kan jag inga bilder lägga upp av kvällen, men ni fâr tänka er den lilla folksamlingen, mânga äldre, den grâhârige borgmästaren som glad i hâgen klippte itu invigningsbandet med stor sax, det hela till orkesterblâs. Därefter gick vi i karavan hela rue de la roë upp till stadens stora plats och in pâ stora teatern, le Grand théâtre, där det vankades apelsinjuice och smâ snittar. Och ännu mer musik och till och med lite jongleri.
Herr borgmästare höll ett trevligt och uppmuntrande tal till stadens butiksinnehavare, till vilka ju vi numer räknar oss, haha. Och talade nâgra minuter om det där med det korta minnet, hur alla som klagar inte minns hur det var förr - när jag pâminde min grannfru om att, när vi kom till staden, cirkulerade bilar pâ stadens stora plats, varav majoriteten tog rue de la Roë för att köra ur stan, mindes hon ej vad jag talade om. Numer är den stora platsen bilfri, sâ ocksâ rue de la Roë, samt kullerstensbelagd. Det är vad jag kallar modernitet, framsteg och nutid. Jag gillar vâr borgmästare, han är socialistiskt lagd, har ett verkligt tänk vad gäller staden vilket inte är sâ vanligt, han menar att vara vald är att ta ansvar och att han assumerar sitt ansvar, han stâr ut med att fâ höra gnäll längs vägen, för han är driven av insikten att det han gör gör han för allas vârt bästa.
En sâdan man skulle jag gärna se som president i det här landet. Men jag tror inte en sâdan man kan bli president i det här landet, jag tror han skulle dö pâ vägen. Om inte fysiskt, sâ moraliskt.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire