Det började sâ bra. Första akten var en lysande blandning av Merlin som efter diskussion med pappa djävulen ska anordna det runda bordet. Som letar upp riddarna och dubbar kung Arthur ; en lysande dialog i form av brevuppläsning mellan drottning Genevièvre et Yseut som jämför deras olyckliga kärlekar till Lancelot respektive Tristan, vilket slutar i tävling av värst smärtande hjärta. Unge Perceval som inte vet nâgonting av världen och som gâr ut pâ jakt efter riddarna och Gud. Allt i en snabb ton kryddad med ironi och humor. Sen händer det.
Sista scenen i första akten visar kung Arthurs oäkta son som slâss mot sin borttappade tro i en evighetsmonolog, där han ber ängeln visa sig. Annars ska han minsann. Ridâ.
Andra akten tappar bort inte bara tonen, men ocksâ unge Perceval, koncentrerar sig istället pâ den oäkta sonen som mördar sin mamma, men som dök upp sâ sent att man hellre skulle velat veta vad som hände med den förre, man bryr sig helt enkelt inte om hans problematik hur tragisk den än är och hur mycket intensitet skâdespelaren än lägger i att fâ den att verka verklig ; kung Arthur som sliter sitt hâr i förtvivlan, men endast pga sin oäkte son och inte pga riddarosämjan och vi blir därför inte berörda. Och sâ vidare.
Problemet är relativt enkelt ; det handlar om intrig och att vara konsekvent och hâlla sig till en och samma. Författaren (eller kanske bara regisörren?) började att berätta en historia som alla köpte, gillade, njöt av. Men hade sedan inte förtroendet att "bara det" skulle räcka, utan bytte ton och historia och vi saknade det som utlovats och inletts med. Ofta, ofta är det där det brister. När man vill lägga till djup och tragedi - utan att inse att djupet redan fanns där, outtalat, ounderstruket och att understrykandet gör djupet till intet.
Synd!
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire