Julefrid

Är väl att ta i, men advents-?

En kaffe drucken, en pâ ingâng.
En adventsljusstake, röd, lyser.
Clementiner bildar mängd i skâl.
Lillan sover!! Hörde nâgra "titta titta" (vilket väl snarast är di da di da, men man tolkar ju som känt som man vill och jag tror hon är tvâsprâkig) vid niosnâret, sen tystnade de.

Sâ: en kaffe till och kanske ska man tom slâ till med en pepparkaka?
Nu ska här korrigeras text.
Trevlig morgon och förmiddag!

Dolph rocks

Statistik är roligt.
Bloggens mest populära inlägget utan endaste tvekan, utan endaste tillstyggelse till konkurrens, är detta.
Nya människor hittar hit, eller rättare sagt dit, till inlägget, nästan varje dag. Igâr över tio.
Hur de hittar hit?
Genom Dolphy, sâ klart!
http://www.manhairstyle.com/
Det ni!

Nu ska här ses The Whire.
Kommentar: Nej. Vi har inte gett upp än!

Uppdatering:
Jag skrev för fort och rätt ska vara rätt: http://www.menshairstyles.com/ ska det vara!

Dagens illustration

Att hänga sin mamma i kjolarna.

Bokstavligen.

Vackra röster, del 3 & 4

Marlon Brando.

Kevin Costner.

(mâste ju ta med liiite fler, nu med ens och inte bara barnförälskelser - plats alltsâ för tonârs-...!).

Vackra röster, del 2

Utan rangordning. Den första.
Den andra: Astrid Lindgren.

Förtydligande: Denna lista innefattar ej sângare eller sângerskor - det är inte riktigt samma sak. (Kan ju bli en annan: Vackra sângröster).

Kommentar: Kan det vara en slump att barnöronen ägnat tid att ta in dem bägge?

Idag

- ska här funderas om det ska bli julgran eller inte. En jobbuppgift tog mig igâr till IKEA och OJ vad mycket julpynt jag hann fâ med mig pâ ungefär trettio sekunder, mer hanns inte med, men mer behövdes inte heller: Ârets ikeajultema innefattar dessutom lite naiva blomstermotiv, riktigt övertygande! Mao - pyntet har jag, granen, var finns granen? (och främst: hur fâr man hem och upp granen...?)

- läsas vidare

- umgâs med lillan som verkligen blir gulligare för varje dag. Hon bekräftar dessutom sin vana att sova till minst nio, vet inte när hon vaknade före âtta senast. Fantastiskt!

- just nu knattar hon runt och knaprar pâ en pepparkaka och lyssnar pâ Pippi Lângstrump, den enda inspelade saga huset äger eftersom hennes mamma (jagà fick ett ryck att hon ju mâste höra svenska, svenska, och hon (jag) ju inte kan inte tala med henne non stop..., och jodâ, hon lyssnar uppmärksamt (och sâ även jag, med mycket nöje - Varför i hela världen har du en häst pâ verandan? osv). Dessutom kommer en liten trudelutt mellan kapitlen, som fâr henne att ögonblickligen dansa.

 Igâr fick jag tvâ kryptiska kommentarer i samband med 2 liknande inlägg, en var den här.
Anonym: "Lärt mycket". Det tycker jag lâter toppen...! Hrm.

Milk och mobilcancer - 2 tankar i natten

Jaha, sâ sitter man här igen, vaken.
2 tankar i det mörka:

Vi sâg Harvey Milk här igârkväll, som gick upp i repris i samband med "Engelska veckan", anordnad av stadens fantastiska biograf. Gus Van Sant. Första filmen med rent uttalat homosexuellt ämne? Hursom.
Han har en talang, den mannen, att filma sina skâdespelare. (Med betoning pâ -e och ej -erskor, även om han gör även det mycket bra). Man kommer väl för alltid att minnas den blonde tonâringen i Elephant - hans grace. Eller killarna runt Cobain, ja Cobain själv, i Last days. För att inte tala om de unga skatarna i Paranoid parc, huvudpersonens nötbruna ögon och matta hy.
Det är han och Larry Clark som lyckas med detta. Det vackra hos var och en lyfts fram - varje skrymma, skönhet.
Harvey Milk inget undantag. Men däremot mycket mer klassisk i sin filmning än nâgot jag hittills sett av GvS. Sean Penn som jag de senare âren funnit allt mer hysterisk, allt mer säker pâ sin attraktionskraft (och därmed allt mindre attraktiv i mina ögon, men det är mina det), imponerade - till min förvâning, faktiskt. Han kändes nästan dämpad, som att ha gâtt med pâ att släta ut eget ego till förmân för personligheten HM och han lyckas utmärkt. Viktigt ämne, viktig kamp - och som alltid lämnas lite blodsmak i munnen när en vacker människa som ger allt för sin kamp och därmed omvärlden blir mördad.
Tanken nummer ett blir alltsâ - HM var helt klart sevärd. Gus Van Sant är rakt av sevärd. Jag längtar faktiskt till nästa, förhoppningsvis igen mindre klassisk.

Tanke nummer tvâ. Resultat publiceras frân en nordisk studie som menar att  mobiltelefoner inte alls ökar risk till cancer. Spontana reflektionen blir att man gärna skulle vilja se in närmre i dessa siffror. Nâgot säger mig att det inte är vare sig förvânande (eller en slump?) att länder med företag som Nokia och Sony-Eriksson visar upp liknande resultat.
Men det hoppas jag bara är en nattens mörka tanke.

Uppföljning i form av ärtor

Till följd av gârdagens inlägg tänkte jag nu bjuda pâ en middagsidé som heter duga.
Den har alla rätt:
- nyttig
- snabb
- lätt
- billig
- god
- minimal disk

Tag 7 dl vatten, lât det koka upp i kastrull.
Under tiden hackar du en gul lök.
När vattnet kokar, lägg i lök + 500 gr frusna gröna ärtor, 2 kuber grönsaks (ell. höns eller 3e val kött- beroende pâ vad som finns hemma)buljong, samt mycket timjan.
Lât koka upp och koka 5 min.
Häll allt i mixer och mixa.
Häll tillbaka i kastull och tillsätt 1-2 dl grädde och värm.
Klart! Och jätte, jättegott.

(och parallell tips - kör dubbel sats, häll av buljong av en del av ärtorna och mixa dem med bara ytterst lite vätska och vips sâ har man ocksâ en formidabel ärtpuré som smakar gott till det mesta att lägga i frysen och tina en dag med ännu mindre ork).

Jo jag vet, jag borde nog blivit kokboksförfattare. Bli expert pâ alla rätt - lätt som en plätt, kunde första delen i den lââânga serien hetat.

Varför blir jag sâ arg?

Det har jag funderat pâ hela eftermiddagen efter att under lunch pausen läst det här:

Ingen vill bli chef

i framtiden, i alla fall inte om chefsyrket fortsätter att se ut som det gör idag. 60 timmars veckor, krav på idelig vinstmaximering, obekväm dresscode, maxat ansvar, omänsklig prestation. Helt enkelt gastkramande heltidsarbete där barnen naturligtvis kommer i kläm på ett eller annat sätt.

Jag kom att grubbla över detta när jag läste någonstans att det i Storbritannien just nu pågår en diskussion om att förlänga "mammaledigheten" från nuvarande 39 veckor. Kritiker varnar för att det kan bli en kvinnofälla och hänvisar till Sverige som ett skräckexempel. För i Sverige är bara en av tre chefer kvinnor. I USA där man knappt har någon föräldraförsäkring what so ever ser det ljusare ut: där är varannan chef kvinna. Därmed borde man alltså enligt de här korkade siffernissarna inte ha någon föräldrapenning alls! Det blir mest jämställt. End of discussion. Att tänka ett varv till och inkludera barnens bästa i den här ekvationen orkas inte med. Att tänka ytterligare ett varv till och bena ut vad det är för fel på den svenska modellen görs inte heller. Låt mig hjälpa till. Ok, engelska siffergubbar, här har ni svaret och lösningen på er framtida föräldrapenning: Förläng den, men DELA den mellan föräldrarna. Exakt. Då blir det jämställt. Och jag kan lova er att inte en många, varken kvinnor eller män, kommer att vara så jäkla sugna på att chefa efter ett halvår med en bebis. Jobba ja, chefa nej! I det nära, dagliga umgänget med sitt spädbarn uppstår nämligen ett fortsatt behov av att vara en stor del av sitt barns liv. Man ser helt enkelt nya värden i livet. Att prestera och vinstmaximera kapital blir helt enkelt inte lika viktigt, tror jag.

Som om att vara chef vore det mest eftersträvansvärda i livet. Bisarrt.

och blixsnabbt, efter att ha läst diverse kommentarer om hur HEMSKT det är med folk som lâter sina barn vara pâ DAGIS för länge, att man mâste PRIORITERA sina barn istället för att jobba (ehhh?) etc etc och allt annat sâ kallat snusförnuftigt och som fâr mig att fullkomligt storkna, svarat det här utan att knappt hinna andas för att argumentera bättre:

Postad av: Fransyskan H, 14:27, 2 december 2009

Tova skriver "UK ligger lângt efter i detta". Vill bara tillägga att UK ligger vare sig före eller efter: Sverige samt de nordiska grannarna är ett UNDANTAG i den stora vida världen, med massor av mammor och pappor och barn som har jättefina relationer, trots att de inte har det lika finfint serverat som i Sverige. Inlägget och 90% av reaktionerna skulle inte kunna varit skrivna nagon annan stans. Sverige har det väldigt, väldigt bra. VAB tider finns inte utanför de nordiska gränserna, att kunna fâ gâ tillbaka till garanterad anställning, kräva att gâ ned till halvtid etc etc, spara barndagar tills barnen är jag vet inte hur gamla. Men därifrân att se detta som en norm att utgâ frân, det tycker jag är en ytterst nedsättande inställning. Eller förmodligen främst ovetande. Som akvariefiskar som tycker fiskar utanför akvariumet är löjliga som spenderar tid till att leta mat. Som utflyttad svensk skäms jag ofta över vâr svenska "vi-vet-vet-vad-som-är-bäst"-inställning - vi lâter som jätterika människor som helt tappat relationsförmâgan till de mindre välställda, som inte längre har förmâgan att sätta sig in i deras vardag - och som dessutom förmâr sig att kritisera de fattigare för att bara äta spannmâl när alla ju vet att kroppen behöver vitaminer. Läser vidare att barn inte ska "bollas" mellan olika barnflickor. Min dotter är bollad mellan flera och hon har det toppen. Hon har en jättefin relation till sina flickor och jag är ytterst glad och faktiskt mân om att hon inte bara har en fin relation till sin mamma - eller sin pappa. Sist anser jag att man kan prioritera sina barn som nummer ett pâ flera sätt . Chefskap eller ej, Inställningen att TID är det absolut mest betydelsefulla man kan ge sina barn fâr mig att rysa. Alla pekpinnar som utgâr frân EN norm fâr mig att rysa. Men tack, Sanna, för en i övrigt väldigt trevlig blogg. Jag blev lite förvânad över detta inlägget - men, man kan inte alltid tycka lika!

Jag inser att det inte behövs mer - tom mycket, mycket mindre - för att fâ igâng precis ALLA protestreflexer hos mig. (Beror det pâ fransyskan i mig? Eller bara pâ mitt allra innersta jag?). Tâl att funderas pâ...

Och jag inser ocksâ att jag nu redan börjat bli irriterad igen. Sâ: nu ska här ätas precis gjord gröna ärt-soppa, helt totalt självgjord (fast pâ frysta ä-or, sâ lite fusk, ok) - ja tänk sâ mycket man hinner tack vara alla barnflickor. Detta trots att man varit borta precis hela dagen frân halv âtta till halv âtta. Hahahahaha.

Andalusien!

Blir det. 8 dagar i februari, det tror jag blir fantastiskt.
Sevilla, Cordoba, Grenada, Sevilla.
Vi, bara vi, en bil, hotell, vackra vägar vyer och städer, kultur, god mat, det var ju precis det.
Jag var ute efter.
Den som vill tipsa är sâ välkommen!