Postum hyllning till skönheten

Nej. Inte hon. Inte nu. En av vâr samtids vackraste sângorskorna har precis gâtt bort, läser jag, 37 âr gammal. Lhasa.

Hon är/var/va?!!!! en av vâr nutids största och den som inte känner till henne bör se till att ändra det bums för att göra sin existens lite varmare, lite rikare.

Le Monde har gjort ett utval av hennes sânger sâ jag gör det inte utan lâter er ta del av det här.
"Con toda palabra" och "De cara a la pared" (La Llorona, 1998), som ni finner först i listan, är kanske ârtiondets vackraste sânger, i alla fall är de odiskutabelt tvâ av de absolut vackraste. I en perfekt värld borde albumet in sin helhet finnas hos de flesta, för de flestas skull.

Vi hade turen att se henne live i Paris, pâ le Grand Rex, för tre âr sedan. Konserten var fantastisk. Salen sâ stor. Hon sâ liten. Hennes musik sâ mäktig. Hennes närvaro fullständig.

Bröstcancer. Gâ och kolla er, kära vänner. Se till att era flickvänner/fruar/döttrar gâr och kollar sig, kära vänner.

Nej. Vâr värld är med ens lite mindre rik.

Uppdatering:

Här kan ni se henne sjunga en frân hennes senaste och sista album, Arte.

Nostalgi

Jag brukar säga om nostalgi att det tar död pâ nuet, eller i alla fall lite säg, men idag kändes det som lite nostalgi var precis vad som behövdes för att pigga upp, ja till och med liva upp det lilla jag:et som kuvat ihop sig som en liten rävunge bakom örat, och där lâg och var synnerligen irriterad.

Nostalgi i form av en kär väninna som borde figurera i allas romaner och som jag lärde känna för hundra âr sen när hon, som nu, var tjugo âr äldre och vi, nästan tio âr yngre, hamnade jämte varandra där vi satt i en liten sal uppe pâ fjärde vâningen och läste latin.

Jo, sâ var det. Och henne ât jag lunch med idag, vilket var strâlande trevligt; nästan det enda trevliga pâ den häringa dagen, skulle man nästintill kunna tillägga. Ja, förutom Hachi Parmentier'n med ankkött som jag valde till rätt, för den var om inte strâlande trevlig sâ vansinnigt god.

Hon var som vanligt pâ glatt humör, man skrattar när man träffar henne och det är annorlunda - inte mânga skrattar man med, sâ snart man träffar dem.

Vi satt i alla fall och frossade i nostalgi till kaffet. Sorbonnes bibliotek med de gröna glaslampskärmarna som är bland det vackraste jag vet - bokhyllorna - professorerna som gâr som stoffiler eller var det fossiler jag menade genom korridorerna innan de stapplar in och hâller de bästa föredrag man kan tänka sig.

Jag älskade verkligen alla mina âr där. Älskade.
Pâ samma sätt som man säkert kan älska sina âr pâ Cambridge.
Och hade det här livet varit annorlunda uppbyggt sâ vete sjutton, men kanske ginge jag där än.

Revolutionen

Den känns vissa dagar oändligt lângt bort, revolutionen.
Idag har jag inför ett kommande event jag organiserar sysslat med slutförandet av det praktiska.
Sâdant tar tid. Exempelvis, för att hyra en lokal för ett möte krävs mail, följt av svar pâ mail, följt av utskrift av avtal, initialer pâ varje sida, signatur, stämpel, att det hela ska faxas, samt skickas per post.

Exempelvis, för att dra in vatten till ett handfat krävs byggnadens bolagsstämma, arkitekt som ska visa samtliga ägare var exakt vi tänkt dra ledningen, samt bjuda damerna pâ kaffe. Efter detta väntas protokoll av mötet, sen ska alla skriva pâ protokollet, sedan ska det hela ut med registrerat brev till samtliga och först när vi mottagit vâr kopia, ja först dâ kan vi dra igâng.

Och för att ovan nämnda avtal ska gälla ska en del vara förhandsbetalt. För att ordna med detta kräver bokföringsansvarig ett worddokument ifyllt med förfrâgan om check. Sedan ska checken skrivas pâ, tas kopia pâ och in i en pärm - och innan slutbetalningen utförs krävs samma runda än en gâng, samt pâskrift av fakturan, pâskrift av betalningsförfrâgan, samt check skickad per post.

Diplomat. Tänker jag ofta, diplomat.

Därefter blir det hemfärd frân huvudstaden. Och biljetten ska bâde förstämplas, sedan visas upp för konduktören och därefter, ja därefter kan jag luta mig tillbaka och syssla med mitt.

Till râga pâ allt har jag nackspärr.

Update. Sânt här är inget jag vare sig skriver, skriver om eller irriterar mig pâ de dagar jag inte tvingats ta tâget 6h39, dvs uppstigning 5h50. T-i-o-i-s-e-x.
Update 2. Jag är ingen morgonmänniska.

Ett tecken?

Risp, rasp. Nâgon river ut sida för sida.
Lillan.
I hallen.
Min gamla antologi, Svensk Litteratur.
(I morse - samma ljud, samma lilla, "Fâ mer gjort").

Frân Frankrike mera nytt - och populärast

Inte bara vi gillar listor, fransmännen ocksâ och den ârliga listan av "Frankrikes mest omtyckta personligheter" är âter officiell. Nummer ett - hâll i er och trumvirvel - Yannick Noah, för femtioelfte âret i rad. Nummer tvâ, Danny Boon, komiker och regissör. Nummer tre, en som kommit upp sig med tvâ steg sedan förra âret, ingen mindre än Zinedine Zidan. Jacques Chirac nâr i âr dock bara en 34e plats.

Enda politiker - Simone Veil och det var ju i alla fall riktigt trevligt (abortföresprâkerskan nummer 1 när det begav sig och pâ den vägen är det. Hennes memoarer frân förra eller kanske tom förförra âret hjälpte förmodligen till att fâ in henne bland de saliga - nummer 22 dessutom, inte dâligt).

Mycket kan man säga om Sverige, men vad man här kan fastslâ, igen, är att Frankrike tycker om att allt är samma.

(I Sverige skulle väl listan varit tvärtom om man vill hârddra- de som lyckas bäst längst ned och sâ vidare uppât? Nedifrân, plats hundra Stenmark, alternativt Björn Borg; förloraren av de bägge fâr 98e-platsen. Och vilken plats till Göran Persson?).

2010

Löften ger jag inte längre för löften hâlls (nästan) aldrig. Men önskningar, säg. Och de hänger i sâ mycket ihop med blandningen frân 2009.

1. Jobb och inte jobb. F-ö-r-s-ö-k-a göra allt för att sära pâ dem bâda.
2. Hitta den personliga tiden - vilket borde vara en direkt konsekvens av 1an om jag sätter den i verket.
3. Om jag inte lyckas med ett och tvâ, se över allt till sommaren.
4. Läsa mer.
5. Skriva mycket (mer).

Ja, pâ ett ungefär sâ skulle man väl kunna sammanfatta dem, önskningarna - som ju borde vara löften.

Givetvis ocksâ hälsa och kärlek och allt det där, men det är en annan sorts önskningar, de renodlade, som man inte râr pâ.

Läste för övrigt att Sanna Lundell stänger sitt kommentarsfält, vilket jag tycker hon gör helt rätt i - samma kommentarsfält fick Mia Skäringer att sluta, bägge gângerna, och det var ju synd och isâfall bättre att göra som Sanna.
Lât oss säga att jag har inte alls deras problem. Varken i det positiva eller i det negativa och hur det nu är, sâ är det trevligare med kommentarer än inga kommentarer. Sâ - det blir min sista lilla önskan. Att fler av er vill/orkar/tycker det finns nâgot att skriva i det lilla kommentarsfältet. Och det fâr gärna vara om inte trâkigt negativa sâ gärna kritiskt - man mâste inte tycka samma; ur oenligheter kommer man framât.

Ja, ocksâ massage dâ. Mer massage till mänskligheten. Det är nâgot andra kulturer förstâtt lângt före mig var viktigt.

Frân Frankrike, mycket nytt

1. Frankrikes befolkning uppnâr nu 65 miljoner. Det innebär 3 miljoners ökning pâ 7 âr. Och endast 25% av dessa 3 miljoner utgörs av invandring. Det rör sig mao, här i landet (eller i sänghalmen, det är vilket som).

2. Hundratals nya romaner kommer redan nästa vecka invadera landets bokhandlare. Urgh.

3. Han: Har du sett min vattenflaska? Man skulle tro att en liten tjej gâtt iväg och lagt den nâgonstans. Quand même. Qu'on ait une petite fille, ça frôle le surnaturel. Tänk ändâ. Att vi har en liten tjej, det snuddar vid det överjordiska.

Plötsligt händer det

Granen välter. Ingen skadad. Inte en kula krossad. Mirakel.
Det mâste vara det tydligaste av tecken: Julen är över för denna gâng.

Litegrann av 2009

I en salig blandning.

Ârets upptäckter (och âterupptäckter):

• Jag? Mamma? Ja. Och att det var sâ mycket enklare att ha barn än vad jag nâgonsin kunnat tro, det berg jag mâlat upp inom mig var sâ mycket högre än verkligheten
• att faktum att ha barn förändrar ens tillvaro precis sâ mycket som man trott och som alla säger att det inte kommer göra
• bloggvärlden som jag innan barnledigheten inte hunnit utforska men som jag nu till mitt höga nöje hann utforska
• tid - hemmaliv, familjeliv, vardagsliv - allt det där jag ständigt resandes inte haft pâ tre âr
• mitt jobb; fyra mânaders uppehâll var mycket och ingenting
• brist pâ tid - saknad av personlig tid, inte pga barn men pga jobb - att först ha âterupptäckt och sedan förlorat den gav upphov till mycket (exempelvis denna blogg - och alla dess mer eller mindre desperata inlägg de första tvâ mânaderna).

Ârets beslut: att ta tillbaka kontrollen över tiden, privattiden och balansen.

Ârets absoluta wowupplevelse: att en 1-âring kan vara sâ mycket. Jag förundras dagligen där jag ser henne traska pâ, tre meter framför mig, i folkmassan, livligt utforskandes sin egen värld. Herreminje: för ett âr sen var hon elva dagar liten - nu har hon humor.

Ârets infall: denna blogg. Aldrig trodde jag att det skulle hâlla sâ länge där jag satt och pulade med inställningar, i september.

Ârets utbyte: AMO, Karin S, Jorun, Charlie Truck, m.fl... Ni ska veta hur mycket ni gav och ger mig.

Ârets film: Cria cuervos. Allvaret hos denna lilla flicka är fascinerande, pâ gränsen till skrämmande.

Ârets syster: Min. Utan vilken jag aldrig skulle suttit här med en ettâring och som, steget före, ständigt visade vägen med smarta tricks och "det där kan du släppa".

Ârets drink: Gin tonic. Ingenting âr upp mot en gin tonic.

Ârets stad: Berlin. Fick mig att vilja flytta.

Ârets vindpust: Fârö. Sâ mânga. Vindpustar.

Ârets resa: Vâr sommarresa - Helsinki - Värmland - Gotland. Vi tvâ i en bil, det finns inget bättre och numera tre fungerade ungefär lika bra.

Ârets fartupplevelse: Gokart! Next step F1?

Ârets klänning: -ar. Klänningar. Nästan samtliga Marimekko och aldrig trodde jag att ett märke kunde vara en hel (konstnärs)värld.

Ârets trodde-jag-aldrig-att-jag-skulle: Matberedarn gick för fullt under lördagseftermiddagar. Barnmat.
Och om det handlade ett inlägg som jag aldrig publicerade men som ändâ finns här.: 15 middagar senare.

Ârets förlust: Joseph, 97. Mannen som sa: Välkommen.

Ârets inspiration: Linda Skugge, Katarina Janouch, Camilla Läckberg, alla dessa damer som ständigt bevisar att man absolut kan leva fem liv samtidigt och vara produktiv (en bok är en bok som är en bok och de skriver inte sig själva).

Ârets förstâelse: min chef som förstod och sa ok. Och som när jag en mânad senare var tvungen att ta upp det igen förstod ännu mer.

Ârets kompanjon: min man.

Ârets citat: Ivana som sâ vackert kommenterade hur hon nâtt den tryggaste formen av rotlöshet.

Ârets färgbyte: Efter tio âr mer eller mindre blond blev jag mörkhârig och jag har fortfarande inte kommit till klarhet över om blondiner inte har roligare.

Ârets erövring: att ta emot kritik och snabbt sätta den i verket, främst gällande texter - det gâr sâ mycket fortare framât dâ.

Ârets lyx: Massage. Massage. Massage. Mâste det bli mer av.

Ârets vänskap: Natalia. Och arbetskamrat. Det är sâ fint.

Ârets köp:

Ârets sorgligaste: vâr vän som förlorade sin son pâ det mest tragiska sätt och förstâelsen att för henne blir livet aldrig mer detsamma.

Ârets kvällsysselsättning: Serier. Boxar. Att intas med bulimi. (Six feet under, Lost, the Shield, the Wire...).

Ârets saknad, jo men faktiskt och jag stâr för det: Att inte kunna springa iväg och se film när man vill.

Det tog sân tid

Gârdagskvällen blev en lugn sâdan, med diskussion om - tiden.
Listor pâ listor, ârsskifte, deceniumskifte.
Det fotoalbum jag fann uppe pâ vinden gjorde oss ställda - och tacksamma. För inlägget igâr säger ingenting om vägen ditt, om att hitta hem, och den vägen var lâng och tog sâdan tid.

Varje minut och varje steg var värt det. Och det är förunderligt hur tiden är lângsam, tjock, bred, samtidigt som den forsar framöver i blixtsnabbhet. Fotoalbumet frân 2002/2003. Vi var vi, vi är fortfarande dem, och ändâ sâ annorlunda, vârt liv sâ märkligt samma och ändâ sâ lângt bort.

Dâ: 43 kvm i centrala Paris. Utan minsta aning om hur detta nâgonsin skulle kunna ändras (ekonomiskt sett). Dâ: en tjugosjuâring som precis avklarat sitt första universitetsâr bland fransmän och som häpnade över hur mânga av samma fransmän som var värre än hon själv pâ rättstavning, vilket gav hopp; som visste att hon ville igenom detta även om ingen hade nâgon aning om vart det skulle leda, som inte visste att hon skulle bli kvar där i sâ mânga âr. En början till att hitta tillbaka till självkänslan som tappats bort där, nâgon gâng pâ vägen mellan hemma och borta, nâgon gâng under de fem, sex âren, självförtroendet och tron pâ att det skulle bli bättre och ordna sig borttappades dock aldrig, aldrig. Dâ: första väninnan som ringde och berättade hur gravid och lycklig hon var, nâgot som kändes som tidsskifte. Dâ: vi var inne pâ vâr tredje gemensamma lägenhet, liten, visst, men precis där vi ville bo. Dâ: upptäckt av medeltidsfranska och latin och vägen frân det senare via det förra till det nutida sprâket och där nâgonstans blev jag fast. Dâ: en början till känsla att fortsätter vi precis sâ här sâ kommer vi ha nâgra underbara âr till framför oss, men sen skulle de kunna börja likna en tillvaro hotad av hopplöshet inför att inte kunna ändra om vi sâ skulle vilja.

I mitten: sprâket tappades bort, det egna, svenskan, sâ mycket koncentration pâ att fâ till franskan, att komma ikapp alla dem som fötts med den - idiotiambitiöst projekt. Men tjurskallighet vinner. Och skrivandet gick över frân svenska till franska, kontrollen över svenskan tappades bort och fransmännen omgav mig.

I mitten: insyn att även om jag aldrig tagit beslutet att inte flytta hem igen hade tiden tagit beslutet för mig. Mitt liv här, inte där och fullständigt normalt. Tiden tar de beslut man inte tar pâ egen hand.

Ännu lite, lângt, senare: helomvändning pga ett jobberbjudande som höll pâ att fâ mig pâ fall men som genom sina krokigheter, alldeles för mycket ansvarstagande, där drömtillvaron förbyttes till konkrettillvaro, höll pâ att förändra hela mig. Men inte till det sämre. Men annorlunda.

Ungefär samtidigt: att âteranvända svenskan lite mer igen gav mig, hyfsat, tillbaka kontrollen och bloggupptagandet var ytterligare nâgra âr senare ett steg mot det. Det var ocksâ ett steg mot att âtergâ till drömtillvaron lite mer igen, även om det konkreta skänkt mig mer struktur även till mina drömmar.

Sprâket. Sprâken. Det var i mycket vad mitt ârtionde kretsade kring.