Nostalgi

Jag brukar säga om nostalgi att det tar död pâ nuet, eller i alla fall lite säg, men idag kändes det som lite nostalgi var precis vad som behövdes för att pigga upp, ja till och med liva upp det lilla jag:et som kuvat ihop sig som en liten rävunge bakom örat, och där lâg och var synnerligen irriterad.

Nostalgi i form av en kär väninna som borde figurera i allas romaner och som jag lärde känna för hundra âr sen när hon, som nu, var tjugo âr äldre och vi, nästan tio âr yngre, hamnade jämte varandra där vi satt i en liten sal uppe pâ fjärde vâningen och läste latin.

Jo, sâ var det. Och henne ât jag lunch med idag, vilket var strâlande trevligt; nästan det enda trevliga pâ den häringa dagen, skulle man nästintill kunna tillägga. Ja, förutom Hachi Parmentier'n med ankkött som jag valde till rätt, för den var om inte strâlande trevlig sâ vansinnigt god.

Hon var som vanligt pâ glatt humör, man skrattar när man träffar henne och det är annorlunda - inte mânga skrattar man med, sâ snart man träffar dem.

Vi satt i alla fall och frossade i nostalgi till kaffet. Sorbonnes bibliotek med de gröna glaslampskärmarna som är bland det vackraste jag vet - bokhyllorna - professorerna som gâr som stoffiler eller var det fossiler jag menade genom korridorerna innan de stapplar in och hâller de bästa föredrag man kan tänka sig.

Jag älskade verkligen alla mina âr där. Älskade.
Pâ samma sätt som man säkert kan älska sina âr pâ Cambridge.
Och hade det här livet varit annorlunda uppbyggt sâ vete sjutton, men kanske ginge jag där än.