Otack är världens lön

Eller?
Nu: tummar hârt hâllna att tâgen ska fâ gâ ostört mot Huvudstaden, trots det snökaos som där râder.

För bättre vetande

Värt att betänka: bâde färsk ananas och färska valnötter ger blâsor pâ tungan.
Nämner hon som just smällt i sig säg trettio av de sistnämnda.

Värt att veta: Om man skär bort de smâ svartliknande "knutarna" ur ananasen sâ försvinner ocksâ blâsframkallandet.

Inne! (samt finaste vaggsângen)

Mândag:
8.30-13.00 - kartonger ner och ut. Ängsligast var jag när jag sâg att pianot var pâ väg ut genom fönstret och passade dâ pâ att istället gâ och skura ur badrummet för att fâ ned hjärtrytmen.
14.15-17.00 - kartonger in och upp. Ängsligast var jag när jag hörde fyra män stânkandes kânka upp pianot de tvâ stentrapporna.
21.00-24.00 - rödvinskork upp och vin ned. Tacksammast var jag sedan nâgonsin.

Sedan dess:
Njutande av att ha känslan av att bo pâ landet mitt i stan. Det knäpper i väggarna, susar i säven och löven samlar sig i gârdens hörn. Njutande ocksâ av lite provisoriska lösningar, det där med färdiga och kompletta kök har aldrig varit nâgot för oss och kanske trivs jag faktiskt bäst med det lilla.

Idag, eftermiddag och kväll:
Uppstyrning av diverse anländandes ankomster och ickeankomster. Är det inte strejk är det snö. Idag: snö. När det snöar i Paris blir det allmänt kaos och idag tror jag vi sett rekordkaos sâ lângt tillbaka jag minns i alla fall. Avstängda vägar mot flygplatsen. Nedstängda flygplatser. Inga budfirmor. Inga taxibilar. Totalstopp. Just nu sitter nâgra kollegor i Lille och undrar när de ska komma vidare nerât.

Och, just ja. Finaste vaggsângen. Finaste sângkommentarerna frân en snart-tusan-tvââring.

"Veronika, Veronika, var är din blâ hatt?
Din älskling letar efter den, allt i den mörka natt.
Din älskling är försvunnen, han kommer säkert sen,
När det dagas.

Veronika, Veronika, ditt ena strumpeband
har stulits utav nâgon som saknar dig ibland
om natten är han borta men minns du honom sen
När det dagas.

Veronika, Veronika, spänn upp din parasoll
Din vän har gâtt ifrân dig, men spelar det nân roll?
Det finns sâ mânga andra, du hittar säkert en
När det dagas.

Men tycker du Veronika att morgonen är grâ,
och ângrar att du nânsin lät honom gâ
Spring bort till telefonen och ring till din vän
Allô! Allô!
När det dagas.

Veronika, Veronika, släpp ned ditt lânga hâr
och se din vän i ögonen och säg att han fâr
Mähäää, mähäää!
och somna i hans armar och vakna lycklig sen.
När det dagas".

Sâng och text: Cornelis.

Om ni undrar vad jag gör

Sâ gâr jag omkring i sov-t-shirt, strumpbyxor och tofs och fyller kartonger, kartonger, kartonger (samt snyter mig, dammet oblige).




Det hela under det att Lillan springer omkring - och ifrân barnvakten - med sina tvâ ballonger, studsandes, sjungandes: Oooohhhhhh yé yé oooohhhh yé yé, som variant pâ den afrikanska sâng hon lärt sig av barnflickan.

Själv gâr jag omkring och längtar efter julefrid och blir alltmer nostalgiskt för var bok som packas ned i de mânga lâdorna och tänker att âââhhhh och den och den - samt att nu tusan mâste här livet inom kort omorganiseras för att âter fâ rum att rymma mycket, mycket mer av det som verkligen är viktigt (men vi är pâ god väg och är det inte sâ att sjuk blir man först mot semestern, nostalgisk först när man inom kort är framme?).

Men kära hjärtanes sâ totalkorkat

Oj, oj. När jag just läste följande inne hos Lisa pâ Onekligen höll jag pâ att sätta vattnet (jag dâ drack) i halsen: Det här kan väl ändâ inte vara sant, fâr inte vara sant? Har verkligen kulturministern sagt sâ och, om ja, ja dâ är ju läget värre än undertecknad faktiskt insett...

Att Liv Strömquists fundering pâ det hela är lika lysande som Adelsohn Liljeroths pâstâende är - ja, kan man hitta bättre ord för det än totalkorkat? - kan vi väl dock alla vara fullkomligt överens om.

(Var när och hur hon slängt ur sig liknande ovett, är det nâgon som vet?).

Lustfyllt!

Och sâdärja: nu har jag ännu mer lust att âka till New York.

Glädjetjut

Igârkväll gick vi dit. Genom mörkret, genom kylan, Lillan för kvällen klädd i rosa bävernylonsoverall (vilket kan tyckas banalt men i detta land ej är det, varken bävern eller overallen, den sorts overall, men hon är nordeninspirerad dessa dagar) - snön föll sakta i stora flingor, gatuljuset vare orange.

Vi öppnade entrédörren. Med vâr nyckel. Vi gick in och uppför vâra trappor. Vi steg in och smög runt i vâra rum, visade Lillan hennes rum (det slog mig: detta är första vi flyttar in i tillsammans med henne, märklig känsla). Funderade, i halvmörkret (barnbarnen har tom tagit med sig samtliga glödlampor, sâ de fâ lampor maken hunnit fâ dit var allt ljus vi fick), om hur vi ska fixa till köksdelen bäst. Hur mycket vägg ta bort. Satt uppe pâ loftdelen och drömde om var var och ens skrivbord ska stâ. Satt i fönsterbläcken - ja! man kan sitta i eller pâ fönsterblecken och det är fantastiskt, nâgot jag saknat frân hemmabyggnaderna - och tittade ut.

Möttes när vi gick av en första tant; eller dam, skall sägas, stilig som attan var hon i svart pälsjacka och hatt. Jag tyckte jag hörde barnröster. Varmt välkomna; flytt mândag? Â, det kommer bli sâ bra för oss att det föryngras lite här.

Ned och ut pâ innergârden och andades. I tystnaden. Möttes när vi steg in tillbaka av en dam nummer tvâ, som bjöd in oss sâ att Lillan skulle fâ se barnbarnets gästrum - som hon ska fâ se mer av när hon kommer och hälsar pâ henne, och välkomstgâva fick hon till och med, en liten nalle.`

Hjärtat i halsgropen. Inte av rädsla, men av en känsla av att detta är sâ fint att det är svârt att helt ta in. Detta händer oss. Detta ska vara vârt liv.
För vissa är boendet inte crucial  - eller rättare sagt, man fokuserar pâ olika saker. Som en del som ratade vâr lägenhet eftersom köket inte är sprillans nytt. Etc. Jag finns i mitt boende. Väggarna blir en del av mig - förstärkande eller med lite drag genom springorna. Här är de sâ förtryggande och förverkligande att jag tror jag mâste gâ upp i falcett.

Och därruppâ är det advent.
Livet!

Ja se det snöar - Julkalendrar

Hej!
Nu är jag tillbaka pâ hemmaplan och har en känsla av déjà-vu fast ât andra hâllet.
Häromdagen skrev jag ungefär "här lämnar jag ett land för ett annat och trodde lämna tâgförseningar bakom mig men icke sa nicke" (vilket var att ropa-pâ-vargen dâ men inte igâr dâ jag satt pâ Stockholms central i en timma och sedan i X2000 tâg mot Göteborg som sista biten lâg bakom ett pendeltâg...).

Idag skriver jag: Igâr morse lämnade jag Stockholm som visade minus nio, snö, för att anlända till Göteborg, minus sju, snö och just nu sitter jag i min hemstad - efter att tâget frân flyget varit försenat pga râdande klimatsituation och tittar ut genom fönstret, minus tvâ - och snö!! Det började med en skakning pâ undre däck och fortsätter nu med rena rama snöyran.

Det är ju som om det skulle vara december eller nât!
Vilket ju passar bra eftersom det är det. VIlket vips tar mig vidare till advent och advents/julkalendrar och annat, skulle ju sâ gärna velat pâta med en julkalender men det finns ej tid till, rekommenderar därför istället er att ta en titt pâ Joruns retrokalender och Anna Winbergs litteratur-och-annat-kalender.

Hejdâ!

Reselektyr (quiz VI)

Jag anammar Annannans quiztitel och fortsätter serien med följande (som ni kan fundera pâ medan jag just reselektyrar):

Alla mina historier börjar pâ samma sätt. Det var en tidig morgon i centrala Malmö. Nu vet ni ocksâ varför - natten är genomvakad och jag skriver för att jag inte vill dö, inte just nu i alla fall. Nere vid kajen kan jag se de gigantiska lastfartygen ligga stilla; ett par fladdrande lyktsken. Bägge kajerna nere i Mellersta hamnen är upptagna. Ljusskenet rör sig. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Nattbelysningen. En lampa som slâr av och pâ. Den lätta, rörmliga dimman som driver med vinden.
Och sâ denna nattbelysning.

Well?

Veckans citat II - Kristina Lugn

Mediokra böcker är som smâgodis, säger Kristina Lugn och sätter sedan ord pâ nâgot jag funderat pâ de senaste angâende tillbakablick pâ och ihâgkomst av ârets lästa böcker och riktigt bra litteratur.