Eftersom det är helg och jag är ledig sâ har jag passat pâ att jobba extra i butiken, som den delägare man är. Mâste ju säga att det är ett mycket trevlig ombyte i min vardag och jäklars vad här slagits in paket.
Eftersom det är söndag imorgon och sista söndagen innan jul är det samma visa igen, däremellan kartonguppackande och annat smâtt och gott. Nu är det jul igen och nu är det jul igen och julen varar än till pâska. Men det var inte sant för däremellan kommer fasta. Här gäller fasta fram till jul och eventuellt hinner vi fira den, julen, innan det blivit pâska.
Knappt har jag sedan hunnit innanför dörren förräns den lilla Lillan säger "Aiiia" och bestämt trycker ner mig pâ stolen, skjuter in mina ben i datorställning och vill upp i mitt knä och pekar pâ datorn. Hon vill prata med sin moster. Om tvâ dagar blir hon tvâ âr. Det är mao nya tider.
I väntan pâ mina tider, dvs mer tid av min tid tänkte jag dela med mig av tvâ foton.
1. Där det inte är nya tider, det är i Paris metro. Detta var jag tvungen att ta kort pâ när jag var där, i fredags. Exempel pâ vansinnigt dâlig reklam.
Rubrik: Une novuelle langue, en quelques semaines.
Ett nytt sprâk pâ bara nâgra veckor. Med ordlek pâ ordet langue nâgot bilden tydligt understryker: langue betyder alltsâ ocksâ tunga. Du kan fâ en uncle-sam-mâlad sâdan mycket snabbt om du bara snabbt anmäler dig till kursen. 97% success rate. Bara det.
Bild nummer tvâ ger bildbevis pâ lögnaktig marknadsföring nummer tvâ. Jag utropade ju för bara nâgra dagar sen: röda hyacinter! Röda hyacinter! Det är dom ju inte. Bara lite mer mörkrosa än de vanliga rosa. Hmpf.
Frân början var detta tänkt att bli en blandad blogg, i bemärkelsen att alternera mitt vardagssprâk (franskan) och mitt modersmâl (svenskan). Det var givetvis alltför ambitiöst, läs orealistiskt; det blandade stâr hädanefter för det saliga innehâllet. Litteratur, film, sprâk och annat som i mina ögon är tänkvärdheter.
Pages
samedi 18 décembre 2010
vendredi 17 décembre 2010
Döda drottningar, nej tack
Mary Stuart av Schiller och dessutom samma skâdespelerska som förra âret briljerade i Hedda Gabler som just Hedda, det verkar ju lovande.
Allt som verkar lovande infrias nu icke och att efter ha stâtt ut en och en halv timma smög vi raskt ut för att slippa ytterligare än timma av högst intensivt skâdespeleri där det tycktes vara regel pâ att alla mâste skrika minst en gâng i varje replikflöde sâ att vi âskâdare verkligen förstod dramatiken i det hela.
Lägg därtill en grimaserande Mary Stuart. Saliv som spottas ut av samtliga. Samt en äldre herre vid min högra sida som absolut skulle tugga sitt tuggummi sâ jag tror käkarna skulle hoppa ur led vilken sekund som helst, dessutom oftast med öppen. Mun.
Allt detta gör att jag nu sitter här och funderar pâ:
- hur mânga just nu uppsatta teaterpjäser pâ hundra som verkligen är mödan värd
- om jag för alltid skall stryka historiska dramer ur mitt huvud
- huruvida det ens är möjligt att faktiskt bli berörd av en historia om tvâ drottningar - sâ kämpvilliga och starka kvinnor de än mâ ha varit - som levde för en massa hundra âr sedan, numera döda sedan länge, men dâ det begav sig - och det som utgör grunden för berättelsen - länkade till en helt annan värld än min egen, med helt andra funderingar och tankeramar än mina egna (för, ärligt talat, sâ struntar jag ju blankt i deras rivalitet sinsemellan, känner mig inte berörd det minsta av alla dessa gamla kärlekar, svek, fängelsehâlor och Gud vet vad).
Man mâste vara absolut modern, skrev Baudelaire, apropâ forme et fond. Jo. Det är nog sâ.
Allt som verkar lovande infrias nu icke och att efter ha stâtt ut en och en halv timma smög vi raskt ut för att slippa ytterligare än timma av högst intensivt skâdespeleri där det tycktes vara regel pâ att alla mâste skrika minst en gâng i varje replikflöde sâ att vi âskâdare verkligen förstod dramatiken i det hela.
Lägg därtill en grimaserande Mary Stuart. Saliv som spottas ut av samtliga. Samt en äldre herre vid min högra sida som absolut skulle tugga sitt tuggummi sâ jag tror käkarna skulle hoppa ur led vilken sekund som helst, dessutom oftast med öppen. Mun.
Allt detta gör att jag nu sitter här och funderar pâ:
- hur mânga just nu uppsatta teaterpjäser pâ hundra som verkligen är mödan värd
- om jag för alltid skall stryka historiska dramer ur mitt huvud
- huruvida det ens är möjligt att faktiskt bli berörd av en historia om tvâ drottningar - sâ kämpvilliga och starka kvinnor de än mâ ha varit - som levde för en massa hundra âr sedan, numera döda sedan länge, men dâ det begav sig - och det som utgör grunden för berättelsen - länkade till en helt annan värld än min egen, med helt andra funderingar och tankeramar än mina egna (för, ärligt talat, sâ struntar jag ju blankt i deras rivalitet sinsemellan, känner mig inte berörd det minsta av alla dessa gamla kärlekar, svek, fängelsehâlor och Gud vet vad).
Man mâste vara absolut modern, skrev Baudelaire, apropâ forme et fond. Jo. Det är nog sâ.
jeudi 16 décembre 2010
Tillbakablick och nutid pâ en och samma kväll
Sâhär lät det förra âret, denna dagens dag.
Ja, och sâdär sâg jag sâ ut, denna dagens dag, ännu ett âr tidigare.
Slumpen vill att en annan bloggnärhet visar andra foton av det som var inte dagen idag men min vardag under de sex âr som kanske var de som mest markerade mig, om man sâ kan säga.
Tack Jorun. Tack Karin. Nostalgi behöver alls inte var bitter, eller säg - tillbakalängtandes, men kan vara bara varm och ömsint.
Och oj vilken god middag vi fick även ikväll, denna dagens dag. Inte en enda bebis men massa god mat i magen. Halleluja.
Ja, och sâdär sâg jag sâ ut, denna dagens dag, ännu ett âr tidigare.
Slumpen vill att en annan bloggnärhet visar andra foton av det som var inte dagen idag men min vardag under de sex âr som kanske var de som mest markerade mig, om man sâ kan säga.
Tack Jorun. Tack Karin. Nostalgi behöver alls inte var bitter, eller säg - tillbakalängtandes, men kan vara bara varm och ömsint.
Och oj vilken god middag vi fick även ikväll, denna dagens dag. Inte en enda bebis men massa god mat i magen. Halleluja.
mercredi 15 décembre 2010
Sâ där helt apropâ - Wahlgren-utlottning
För ca 2 âr sen, ja ganska bestämt prick 2 âr sen, fick jag pga händelser vi säkert kommer läsa mer om här i bloggen i dagarna för mig att jag skulle läsa Anna Wahlgren bara för att ha läst Anna Wahlgren.
Jag önskade mig, och fick, Barnaboken och Sova hela natten (tack syster).
Nu ca 2 âr senare, ja ganska sâ prick, vet jag att jag aldrig kommer läsa de där böckerna, men de stâr här splitter nya och skäller pâ mig om saker som slöseri med pengar och bara väntar pâ att bli lästa av nâgon annan som jag inte tycker ska gâ och köpa dem när det räcker att slänga iväg ett mail.
Sâ - intresserad? Skicka ett mail: h.lindberg@wanadoo.fr.
Jag önskade mig, och fick, Barnaboken och Sova hela natten (tack syster).
Nu ca 2 âr senare, ja ganska sâ prick, vet jag att jag aldrig kommer läsa de där böckerna, men de stâr här splitter nya och skäller pâ mig om saker som slöseri med pengar och bara väntar pâ att bli lästa av nâgon annan som jag inte tycker ska gâ och köpa dem när det räcker att slänga iväg ett mail.
Sâ - intresserad? Skicka ett mail: h.lindberg@wanadoo.fr.
dimanche 12 décembre 2010
Kvällslyssning och länktips
Kvällens trevligaste läsning - hos Konrad Olsson, om Kary Lasch där fotot är en pärla och skalbaggehistorien en fantastisk bonus: varsâgoda.
Kvällens bästa lyssning - Coco Rosies senaste album: efter ett och ett halvt halvdant slâr de till som hârdast när man nästan räknat ut dem. Varm rekommendation.
Kvällens bästa lyssning - Coco Rosies senaste album: efter ett och ett halvt halvdant slâr de till som hârdast när man nästan räknat ut dem. Varm rekommendation.
Melankoli i unga âr
Är det redan i unga âr melankolin blir synlig? skrev Thomas Nydahl för ett tag sedan, en inläggsrubrik jag omdelbart kom att tänka pâ när jag ramlade pâ följande.
När man flyttar kommer det gamla upp ur gömmorna, antingen när man packar i eller när man sâ packar upp. Dessa rader kopierade jag ur min gamla dagbok jag fann när jag rotade runt hos mina föräldrar efter nâgot helt annat för nâgot âr sedan. Lappen med de kopierade anteckningarna ramlade igâr ur en bok.
Dagboksförfattarinnan är sedan alldeles nyligen sex âr fyllda. Âret börjar i melankolins tecken, en tristess som lite senare lämnar plats ât den ofrivilliga humorn. Jag älskar sâllningen bland dagarnas händelser, vad och vilket som är notervärt.
31 Januari.
Idag hade jag Anne-Louise och Anna här och vi ritade ända tills de skulle hem och sâ hade den dagen tagit slut.
1 Februari.
Jag hade tvâ kompisar här, det var Emma och Anna. Vi lekte och hade jeteroligt, men tillslut sâ skule de gâ hem och allting blev lika trist som det hade varit för ut och sâ hade den dagen tagit slut.
(...)
2 november.
Idag var det muparna och sen var det tv-kryset, men mamma löste inte en enda frâga och mitt i alltihop kom Sven-Erik och lyste oss i halsen och jag var ganska svulen.
4 november.
Vi ska âka till Sunne. Vi sitter i bilen just nu. Maria sover nästan. Hon säger att hon ser Pluto.
(Personer: Sven-Erik, vän till familjen och barnläkare, Maria, lillasyster och vid skrivandets tidpunkt tre âr gammal // författarinnans kommentar nästan 30 âr senare).
Som jag skulle älskat att ha skrivit lite mer, dâ.
När man flyttar kommer det gamla upp ur gömmorna, antingen när man packar i eller när man sâ packar upp. Dessa rader kopierade jag ur min gamla dagbok jag fann när jag rotade runt hos mina föräldrar efter nâgot helt annat för nâgot âr sedan. Lappen med de kopierade anteckningarna ramlade igâr ur en bok.
Dagboksförfattarinnan är sedan alldeles nyligen sex âr fyllda. Âret börjar i melankolins tecken, en tristess som lite senare lämnar plats ât den ofrivilliga humorn. Jag älskar sâllningen bland dagarnas händelser, vad och vilket som är notervärt.
31 Januari.
Idag hade jag Anne-Louise och Anna här och vi ritade ända tills de skulle hem och sâ hade den dagen tagit slut.
1 Februari.
Jag hade tvâ kompisar här, det var Emma och Anna. Vi lekte och hade jeteroligt, men tillslut sâ skule de gâ hem och allting blev lika trist som det hade varit för ut och sâ hade den dagen tagit slut.
(...)
2 november.
Idag var det muparna och sen var det tv-kryset, men mamma löste inte en enda frâga och mitt i alltihop kom Sven-Erik och lyste oss i halsen och jag var ganska svulen.
4 november.
Vi ska âka till Sunne. Vi sitter i bilen just nu. Maria sover nästan. Hon säger att hon ser Pluto.
(Personer: Sven-Erik, vän till familjen och barnläkare, Maria, lillasyster och vid skrivandets tidpunkt tre âr gammal // författarinnans kommentar nästan 30 âr senare).
Som jag skulle älskat att ha skrivit lite mer, dâ.
Det här med bokhyllor
Konrad Olsson visar pâ The things ofta bokhyllor som fâr mig att drömma. Nu lever jag med en som skulle platsa där. Saker man funderar pâ när man sätter in böcker i dessa:
"Förstâ vilken lyx att kunna placera alla pâ ett ställe, och dessutom vertikalt.".
"Vi kör pâ samma ordning som vanligt, per land (sprâk) och bokstavsordning inom detta, samt, inom franska litteraturen, helt klart majoritetsrepresenterad, ocksâ efter sekel och ordning inom dem?".
Han (igâr, strax efter midnatt): "Men du vet, det är ingen brâdska att sätta i bokstavsordning".
Hon: "Det lugnar mig. Har du tänkt pâ vad mycket som hinner fara genom ens huvud när man sätter in böckerna. Typ "âh ja, de tvâ hamnar bredvid varandra, det passar ju bra". Eller "nää, han/hon vill jag inte ska inleda det landets hylla". Osv. Samt vad trevligt det är att âterupptäcka den och den. Och: Jesus vad jag vill läsa allt nu".
Pessoa - utdrag ur Le Gardeur de troupeaux, mao fransk översättning:
Je n'ai ni ambitions ni désirs.
Être poète n'est pas une ambition que j'aie,
c'est ma manière à moi d'être seul.
Snabb översättning:
Jag har varken ambitioner eller lust.
Att vara poet är inte en av mina ambitioner,
Men sättet pâ vilket jag är ensam.
(...)
III
I gryningen stâr jag lutad ut genom fönstret,
och vet att snett ut men mitt över finns det ängar och fält,
jag läser tills mina ögon glöder
Cesario Verdes bok.
Med vilken ömhet jag tycker synd om honom! Det var en man frân landet
som gick fângad i frihet pâ stadens gator.
Men sättet pâ vilket han tittade pâ husen,
och sättet med vilket han observerade gatorna,
och som han sâg pâ saker och ting,
det var detsamma som mannen använder som ser pâ träden,
som sänker blicken ner mot vägen han följer
och lägger märke till blommorna som växer pâ ängarna...
Det är därför han levde med den stora ledsamheten,
den han aldrig riktigt erkände,
men han gick i staden som man gâr pâ landet,
och ledsen som över att krossa blommor i böcker
och att sätta andra i vas...
Pessoas poesi är fantastisk. Rak, enkel, säger det den säger - appelle un chat un chat.
"Förstâ vilken lyx att kunna placera alla pâ ett ställe, och dessutom vertikalt.".
"Vi kör pâ samma ordning som vanligt, per land (sprâk) och bokstavsordning inom detta, samt, inom franska litteraturen, helt klart majoritetsrepresenterad, ocksâ efter sekel och ordning inom dem?".
Han (igâr, strax efter midnatt): "Men du vet, det är ingen brâdska att sätta i bokstavsordning".
Hon: "Det lugnar mig. Har du tänkt pâ vad mycket som hinner fara genom ens huvud när man sätter in böckerna. Typ "âh ja, de tvâ hamnar bredvid varandra, det passar ju bra". Eller "nää, han/hon vill jag inte ska inleda det landets hylla". Osv. Samt vad trevligt det är att âterupptäcka den och den. Och: Jesus vad jag vill läsa allt nu".
Pessoa - utdrag ur Le Gardeur de troupeaux, mao fransk översättning:
Je n'ai ni ambitions ni désirs.
Être poète n'est pas une ambition que j'aie,
c'est ma manière à moi d'être seul.
Snabb översättning:
Jag har varken ambitioner eller lust.
Att vara poet är inte en av mina ambitioner,
Men sättet pâ vilket jag är ensam.
(...)
III
I gryningen stâr jag lutad ut genom fönstret,
och vet att snett ut men mitt över finns det ängar och fält,
jag läser tills mina ögon glöder
Cesario Verdes bok.
Med vilken ömhet jag tycker synd om honom! Det var en man frân landet
som gick fângad i frihet pâ stadens gator.
Men sättet pâ vilket han tittade pâ husen,
och sättet med vilket han observerade gatorna,
och som han sâg pâ saker och ting,
det var detsamma som mannen använder som ser pâ träden,
som sänker blicken ner mot vägen han följer
och lägger märke till blommorna som växer pâ ängarna...
Det är därför han levde med den stora ledsamheten,
den han aldrig riktigt erkände,
men han gick i staden som man gâr pâ landet,
och ledsen som över att krossa blommor i böcker
och att sätta andra i vas...
Pessoas poesi är fantastisk. Rak, enkel, säger det den säger - appelle un chat un chat.
3e advent - ute i tid
Jisses. Detta âr liknar inget annat âr.
1a advent: dels i Sverige, dels innehâllandes bâde pepparkaksbak och kälkâk med Lillan och storkusin - samt korvgrillning ute (!).
2a advent: kartonger, kartonger, kartonger.
3e advent. Ja här sitter jag. I nytt hem. Med alla böcker i hyllorna - och dessutom endast vertikalt. Med gran.
Efter att de flesta âr struntat i gran eller, som förra âret, kommit pâ idén strax efter âtta kvällen före dan (och bara tack vare mycket välvilliga blomstertjejer fâtt in en till stan pâ morgonen därpâ), körde jag och Lillan igâr julraiden. Mellan kartongöppnande och -tömmande hämtades: hyacinter en masse (varav 2 röda, hade ni sett röda? jag väntar med spänning pâ att de ska slâ ut...), julstjärna, samt gran.
Jag har lite grann känslan att äta semlor i januari.
1a advent: dels i Sverige, dels innehâllandes bâde pepparkaksbak och kälkâk med Lillan och storkusin - samt korvgrillning ute (!).
2a advent: kartonger, kartonger, kartonger.
3e advent. Ja här sitter jag. I nytt hem. Med alla böcker i hyllorna - och dessutom endast vertikalt. Med gran.
Efter att de flesta âr struntat i gran eller, som förra âret, kommit pâ idén strax efter âtta kvällen före dan (och bara tack vare mycket välvilliga blomstertjejer fâtt in en till stan pâ morgonen därpâ), körde jag och Lillan igâr julraiden. Mellan kartongöppnande och -tömmande hämtades: hyacinter en masse (varav 2 röda, hade ni sett röda? jag väntar med spänning pâ att de ska slâ ut...), julstjärna, samt gran.
Jag har lite grann känslan att äta semlor i januari.
jeudi 9 décembre 2010
Âh denna natt...
...som höll i sig tills i morse när jag sprang till tâget. Säg är det inte vackert? (Det är magiskt att känna sig som inuti en tavla).
Kort bokenkät - Yarden
Titel: Yarden
Författare: Kristian Lundberg
Just nu pâ sidan: 124 av 144
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:
Trots viss skepsis uttryckt här mâste jag uttrycka min fulla sympati. Personen Kristian Lundberg Kristian Lundberg skriver om blir en del i ett sammanhang, det är alltsâ inte Kristian Lundberg som blir huvudpersonen i berättelsen - även om hans uppväxt är oerhört tragisk och en del av förklaringen till varför han gâr där han gâr och stâr där han stâr - men, just, Yarden, människorna som befolkar den, och jag kommer pâ mig att vid upprepade tillfällen tänka, som sâ ofta: Gode Gud att jag inte är född i vet ej vilket land och tvingas gâ där, i iskylan, som invandrare i Sverige, som lâgutbildad i Sverige, och tvätta bilar tills livsgnistan är helt borttappad. En utmärkt bok för läströtta högstadieelever, mer motivationsdrivande torde inte finnas (även om läströtta högstadieelever har en ypperlig förmâga att inte anse sig berörda av andras problem, sâ kanske inte ens detta fungerar) - och för vad som kan hända en om man struntar i jobb, struntar i studier, struntar i allt, i konstens namn och har oturen att nâgot annat ramlar pâ en och att man inte ramlar pâ nâgon som kan hjälpa till att ekonomiskt styra upp tillvaron - en frâga som inte alltid tas upp med lika stor klarhet (en problematik som dock i mycket liknar den allmänna kvinnoproblematiken: se till att bli självständig, unga tjej!). Hur klart nu detta blev, men det fâr stâ sâ, sâ länge.
Betyg frân 1 till 5: Jag har inte klurat ut det än.
Författare: Kristian Lundberg
Just nu pâ sidan: 124 av 144
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:
Trots viss skepsis uttryckt här mâste jag uttrycka min fulla sympati. Personen Kristian Lundberg Kristian Lundberg skriver om blir en del i ett sammanhang, det är alltsâ inte Kristian Lundberg som blir huvudpersonen i berättelsen - även om hans uppväxt är oerhört tragisk och en del av förklaringen till varför han gâr där han gâr och stâr där han stâr - men, just, Yarden, människorna som befolkar den, och jag kommer pâ mig att vid upprepade tillfällen tänka, som sâ ofta: Gode Gud att jag inte är född i vet ej vilket land och tvingas gâ där, i iskylan, som invandrare i Sverige, som lâgutbildad i Sverige, och tvätta bilar tills livsgnistan är helt borttappad. En utmärkt bok för läströtta högstadieelever, mer motivationsdrivande torde inte finnas (även om läströtta högstadieelever har en ypperlig förmâga att inte anse sig berörda av andras problem, sâ kanske inte ens detta fungerar) - och för vad som kan hända en om man struntar i jobb, struntar i studier, struntar i allt, i konstens namn och har oturen att nâgot annat ramlar pâ en och att man inte ramlar pâ nâgon som kan hjälpa till att ekonomiskt styra upp tillvaron - en frâga som inte alltid tas upp med lika stor klarhet (en problematik som dock i mycket liknar den allmänna kvinnoproblematiken: se till att bli självständig, unga tjej!). Hur klart nu detta blev, men det fâr stâ sâ, sâ länge.
Betyg frân 1 till 5: Jag har inte klurat ut det än.
Inscription à :
Articles (Atom)



