Stunder man minns

I förrgâr kväll, pâ en restaurang nâgonstans i den franska Hufvudstaden.
Min allra käraste kollega och jag själv tar emot ett stort antal gäster och sätter oss till bords.
- Sätt dig du med spanjorerna, säger jag till henne, själv spanjorska, sâ kan ni prata i lugn och ro och strunta i engelskan. Jag tar hand om de andra.

Sâ sker, kollegan och jag sitter rygg mot rygg; hon omgiven av spanjorer, jag av polskor, engelsmän och nordbor.

Lite senare anländer en holländska. Hon slâr sig ned vid spanjorernas bord och vi intar förrätt och varmrätt.
Ännu lite senare knackar min kollega mig i ryggen.
- Du, hon är ta mig f-n inte klok, holländskan, viskar hon pâ franska.
- ?
- Vi sitter och diskuterar EU och hon har nu precis slängt ur sig att "bah! vi kan ju inte lâta sydländernas ekonomiska kris och jag vet inte vad dra ned oss alla i skiten. Vi mâste absolut get rid of those southern parts, that's all".

Jaa. That's all.
- Och vad sa du?
- Jag tittade ât ett annat hâll, vad kan man säga.

Ja. Vad kan man säga.

Bästa lördagshobbyn

Han: Snälla, kan inte du gâ och öppna?
Hon: Klart jag kan!

Rask promenad ut frân bästa hemmet...

...och fyra minuter senare (nâja, fem):

Nöjd flicka - här har nu hunnit diskuteras lampor, tyger, Strindberg, samt spârvagnar i Göteborg som tar en ut till havet - och inget förgyller tillvaron som omväxling och variation, right?

Papillon

Och visst var det nyligen det talades om Nabokov här pâ bloggen? Idag läste jag pâ kvällsturen hemöver över axeln pâ lââângt hâll; hur kunde en liknande tjusig fjäril inte fângat min blick. Mycket riktigt. I dagens le Monde,  artikel om fjärilssamlaren Nabokov.

Lunchtips!

Och medan ni klurar pâ det här kan jag ju inte lâta bli att dela med mig lite bilder frân min gârdagslunch, intagen i mycket trevligt sällskap.

Ett av de mer gömda ställen av Paris?

Kanske beror det helt enkelt pâ att Musée Jacquemart ligger lite gömt bland främst affärslokaler, nära Parc Monceau visserligen, inte heller alltför lângtfrân Champs-Elysées, men Boulevard Haussmann innebär inget verkligt promenadstrâk direkt. Hade jag inte själv haft mina turer dit pga jobb hade jag förmodligen aldrig kommit dit, trots dryga tio âr i staden, inga kvarter dit fritiden direkt styr sin kos.

Men bakom penséer och grusgângar, detta. Längre fram pâ vâren är terassen som ligger under markisen dessutom finfin.
 

 

Med krackelerat ansikte stâtar denne herr, med tvilling nedanför entréetrappan. Kolla in gatlyktan, logotyperad JM, höjden av... ja, vad vet jag?

 Och när man väl svängt sig igenom muséebutiken möts man av fröken tânagelspeterska.

Som bjuder in hit.

 Guldstolar, mâlningar, gobelänger. Och världens, jo jag lovar, godaste efterrättsbakelser. Eller vad man nu kan kalla dem. Riktigt sâ roligt hade vi dock inte igâr.

Uppföljning Litteraturquiz II

Det verkar lite lâgt pâ gissningsfronten. Här kommer ännu ett litet utdrag, en av de passager som stannat bäst kvar i minnet pâ mig sedan läsningen. Hm?

Skulle hon klara ännu en sommar pâ nâder i sitt gamla barndomshem, en nästan fyrtioârig kvinna inhyrd i sitt fortfarande blâmâlade gavelrum, flickrummet. Hon tänkte och läste fritt och bra där. Ännu en sommar avundsjukt sneglande pâ alla dem som redan hade en kärlek att rita en sommarkarta tillsammans med. Det svâraste av allt: tanken som minst en gâng om dagen slog ned som en hârd blixt i huvudet. Vad gjorde Urban och hans familj just i denna stund?

     Hur skulle hon uthärda, som den undantagskvinna hon blivit, om hon inte hade sitt eget ställe att fara till? Hon orkade vad som helst bara hon fick nosa runt pâ ängar och skogsgläntor som en nyfiken hundvalp. Av alla resor i Europa mindes hon en som lyste starkast. När hon fjällvandrade i Norge med väninnorna, sâ mânga âr sedan, men sâ nära i hennes medvetande. Hur hon var i gâng tolv timmar om dan, med en timmes rast dâ hon fick i sig kalla pannkakor och mjölk. For som en pil uppför Jotunheimen med det utsläppta hâret svepande sâ skönt i vinden. Det rusade av välbehag i kroppen när hon nâdde höga höjder, drack iskallt bäckvatten och spanade ut över de grönskande dalgângarna. Skulle hon nâgonsin fâ erfara en liknande jubelkänsla som när ett lätt och vänligt regn följde henne pâ vandringsleden? Benen, med aldrig sinande kraft och ork, som om de skulle kunna bära henne jorden runt. 

     Julia orkade ungefär lika mycket som hon, med en tjurig gosses framâtvilja i kroppen trots elaka skavsâr. De andra - ja de försâg sig med mânga vilostunder i solen utanför fjällstugan och skrattade. Tyckte Ellen och Julia var löjliga som pinnade iväg, till och med i regn. Lite trevligt ska vi väl ändâ ha pâ vâr tur, sade de och viftade ihärdigt mot enstaka myggor. 

Litteraturquiz II

Tvâ dagar borta, i väntan pâ hemkomst fâr ni fundera pâ det här!

     Lade sig raklâng pâ soffan; drog pläden över hela sig och knäppte händerna över magen. Usch för att veckans betyg mâste sättas, om hon bara kunde fâ slippa byrâkratisk redovisning, sätta siffror pâ människor. Idiotiskt pâ fund. Kände sig lätt illamâende. Inte kunde hon väl ställa in ännu ett föredrag pâ Arbetarinstitutet? Nej; det är inte möjligt; inte för nâgot sâ fruntimmersaktigt som yrsel och kärlekskrankhet. Hon hade aldrig tidigare uteblivit frân ett arbete eller svikit ett löfte. Ouppfostrad var hon inte. Olydig? Förvisso en inte helt oangenäm känsla. Ge sig till tâls är det som mâste gälla. Bida sin tid. 
     Just nu var det knappt möjligt att läsa en bok, meningarna dansade polska. Vad kunde en kvinna som hon göra om hon blev frântagen läsförmâgan, lusten till litteratur? Hade hon haft nâgra konkurrerande intressen? Jo sângen; men där bar inte rösten. Tonen som ljuder i texten, däremot, den bar. Tonen när hon talade, den slog an. Men den förmâdde mer. Den ska genomborra... men milt. 

Brev till Rotary Clubs medlemmen

Don Rigobertos anteckningsböcker av Vargas Llosa liknar ingenting jag tidigare läst, vare sig till formen eller innehâll. Med sâ otroligt fritt skulle kunna sammanfatta samtliga upptäckter.

Kapitlen avlöser varandra och överraskar var gâng, dâtid, nutid, drömmar blandas, ibland i ett och samma kapitel, och aldrig har man känslan av att vara borttappad, än viktigare: aldrig har man känslan av "tricks".

Gârdagskvällens höjdpunkt: kapitlet "Brev till Rotary clubs medlemmen". Oj oj. Efter att ha mottagit ett brev av en vad man förstâr tidigare kollega och bekant, och Rotary clubs medlem, i vilket Rigoberto blir inbjuden att även han ingâ medlemsskap pâbörjas ett brev för att tacka nej. Vilket utvecklas till varför han tackar nej, vilket utvecklas till en tio sidors jubilerande hymn till individen, en lika jubilerande kritik till klubbar i alla former, och, ja, det är faktiskt bland det mest lysande och briljanta jag läst - tio sidor och inte sâ lite direkt, elakt kan man inte säga dâ det endast är ett mycket välargumenterat brev, och just precis snudden pâ elakheten i vältalighetens namn gör mig upplyft.

Godmorgon!

Bloggarkärlek - eller: dagens kärlek till citat

Tvâ av mina eminenta och förhoppningsvis ocksâ imminenta bloggkommentatorer (!) är âterigen i farten. Jag slâr pâ trumman för de tvâ bästa uttryck jag läst under dagen (vilket inte vill säga lite, för dagen idag omfattar ocksâ ett mycket stort antal föregâende dagar): 

"Bloggvärlden är så mycket roligare, i mina ögon, därför att man där går med tryffelnäsan i riktning mot intressen", apropâ Facebook och dess svârigheter/konsekvenser / Gabrielle Björnstrand

"Vardagsbloggande med skarp blick är en konst. Är det inte den som man prisar Proust för?", apropâ vardagsbloggandets vara eller icke vara som ansevärt inne hos Karin Stensdotter i den nytappade träningsbloggen (jag gillar Sven Bertil!)/ Annannan - som med andra ord slâr frân sidan, igen. I like so much being slagen frân sidan. 

Proust, vardagsbloggare, klockrent. 

Ank-kallt!

Fy tusan vad kallt. Svinkallt! Eller ankkallt som det blir här. Bägge uttrycken är ju faktiskt lika obegripliga? Quoi qu'il en soit, il fait un froid de canard - höll pâ att dö en mindre död pâ väg frân metro till kontor, mellan ankor och grisar, HU. Som tur var säljer de strumbyxor i tunnelbanan, sâ nu har jag dubbelt upp runt benen. Ankenämt.

Morgonfundering

Nedan kommentar fâr mig, som alltid, att fundera ett varv till. Jag gillar Annannans kommentarer för ofta kommer de som ett slag frân sidan, ett positivt slag, en vinkel jag inte ens tänkt pâ. Just face-book kommentaren visar sâ konkret tydligt pâ vad jag menar, men exemplen är ofta sâ mycket klurigare än sâ.

Nedan fundering gäller givetvis även bloggen. Hur privat, hur icke privat, vad visar jag - vad ger valet jag gör av vad att visa för konsekvenser för den som inte har en blekaste aning om vem jag är just "i verkliga livet". Det är intressant.

Dock känns bloggen bekvämare just för att jag âtminstone gör val och fâr stâ mitt kast för resten av det okontrollerade. Dessutom välkomnar jag alla kommentarer, just för att de är kommentarer - det är jätteroligt när helt okända personer hittar hit och dessutom tar sig mödan att kommentera, att dela med sig av en fundering, det är ju odelat positivt.

Vad som med facebook är rentutsagt otrevligt är en spegelvänd sida av detsamma. Helt plötsligt är i stort sett okända där och vill bli vän med en. Ditten och dattens faster som jag kanske mötte pâ en skolavslutning femton âr tidigare. Tjosan och hoppsan som gick i parallellklassen och som jag aldrig utbytt ett ord med. Kusinens arbetskamrat. Jag blir obekväm dels pga känslan av att man inkräktat pâ (i?) min integritet. Dels för att jag slâs av en skamkänsla, inte för eller över mig själv, men för dem. Jag tycker det är pinsamt (och förstâr dock inte i skrivandets stund varför jag krânglar till det för mig och skäms â deras vägnar, släpp det, tacka vänligt och opersonligt nej (don't accept (the friendrequest), klick!) och gâ vidare).
Men sâ fungerar det inte utan istället gâr jag och tänker pâ vad som fâtt Kajsa Johansson, fd Svensson* att komma pâ tanken att skicka mig en friendrequest, med uppdaterat foto och allt.

*Kajsa Johansson, fd Svensson heter givetvis nâgot helt annat i verkligheten (hehe).
Och morgonens fundering nummer tvâ är ju nu givetvis vad jag ska hitta pâ för dubbel identitet.
Samt om jag inte borde se till att det blir en förgrening ut frân den här bloggen och in i nâgot mer anonymt.

Men det är en helt annan frâga.
Nu: Paris.