Nedan kommentar fâr mig, som alltid, att fundera ett varv till. Jag gillar Annannans kommentarer för ofta kommer de som ett slag frân sidan, ett positivt slag, en vinkel jag inte ens tänkt pâ. Just face-book kommentaren visar sâ konkret tydligt pâ vad jag menar, men exemplen är ofta sâ mycket klurigare än sâ.
Nedan fundering gäller givetvis även bloggen. Hur privat, hur icke privat, vad visar jag - vad ger valet jag gör av vad att visa för konsekvenser för den som inte har en blekaste aning om vem jag är just "i verkliga livet". Det är intressant.
Dock känns bloggen bekvämare just för att jag âtminstone gör val och fâr stâ mitt kast för resten av det okontrollerade. Dessutom välkomnar jag alla kommentarer, just för att de är kommentarer - det är jätteroligt när helt okända personer hittar hit och dessutom tar sig mödan att kommentera, att dela med sig av en fundering, det är ju odelat positivt.
Vad som med facebook är rentutsagt otrevligt är en spegelvänd sida av detsamma. Helt plötsligt är i stort sett okända där och vill bli vän med en. Ditten och dattens faster som jag kanske mötte pâ en skolavslutning femton âr tidigare. Tjosan och hoppsan som gick i parallellklassen och som jag aldrig utbytt ett ord med. Kusinens arbetskamrat. Jag blir obekväm dels pga känslan av att man inkräktat pâ (i?) min integritet. Dels för att jag slâs av en skamkänsla, inte för eller över mig själv, men för dem. Jag tycker det är pinsamt (och förstâr dock inte i skrivandets stund varför jag krânglar till det för mig och skäms â deras vägnar, släpp det, tacka vänligt och opersonligt nej (don't accept (the friendrequest), klick!) och gâ vidare).
Men sâ fungerar det inte utan istället gâr jag och tänker pâ vad som fâtt Kajsa Johansson, fd Svensson* att komma pâ tanken att skicka mig en friendrequest, med uppdaterat foto och allt.
*Kajsa Johansson, fd Svensson heter givetvis nâgot helt annat i verkligheten (hehe).
Och morgonens fundering nummer tvâ är ju nu givetvis vad jag ska hitta pâ för dubbel identitet.
Samt om jag inte borde se till att det blir en förgrening ut frân den här bloggen och in i nâgot mer anonymt.
Men det är en helt annan frâga.
Nu: Paris.
6 commentaires:
Det där klistriga låter ruggigt, hörrudu - och att ens behöva ta sig tid med det. Det är nog därför jag aldrig bejakat invitationerna från Facebook. Lättast är ju att inte vara med.
Bloggvärlden är så mycket roligare, i mina ögon, därför att man där går med tryffelnäsan i riktning mot intressen.
Lättast är absolut att inte vara med. Alternativt lära sig att vara oartig.
"Därför att man där gâr med tryffelnäsan i riktning mot intressen" - vilken perfekt formulering!
Man vänjer sig vid att säga nej.
Det får man utarbeta strategier för, liksom man får göra för tiggare som kastar sig över en på gatan.
Men det tar alltid mer energi att behöva förhålla sig till något, också om man har utarbetat en viss automatik, än att inte behöva ställa sig frågan.
Jag motstod liksom Gabrielle länge länge facebook, men så slutade lillkusinen blogga och jag gav till sist efter för att inte riskera att tappa kontakten. Alias har verkligen varit en utmärkt lösning.
Jag tog ett förnamn från ena sidan av släkten och ett efternamn från den andra, två generationer bort, och vips, en ny identitet. Och så fick jag heta precis det jag själv hade velat när jag var fjorton!
Med andra ord: Dubbelt vunnet! Perfekt.
Och det var ju en sak till.
Jag blev direkt rätt så bedrövad över facebook när jag väl registrerat mig. Det är ett så ytligt, förflackat sätt att kommunicera. Korta meningar om ingenting basuneras ut över hela bekantskapskretsen. Jag är faktiskt orolig över vad det gör med oss som skrivare och tänkare. Mig gör det i alla fall inte väl.
Det finns förstås dom som bloggar så där flackt. Kanske dom som fejsbokar djupt. Men på det hela taget vinner bloggen, hästlängder.
Tack för diverse komplimanger, för övrigt!
"Korta meningar om ingenting basuneras ut över hela bekantskapskretsen. Jag är faktiskt orolig över vad det gör med oss som skrivare och tänkare".
Kanske är det sâ att människan här delas i tvâ (grupper)? Bâde vad gäller ovan, och att man blir bedrövad eller ej. Jag tror att för mânga är det lika obegripligt varför man tycker det är "jobbigt" med den sortens kommunikation - eller att jag berörs dâligt av att fâ vänrequest av "lângväga bekanta". Slutsats: mig gör det inte heller väl, mao det är inget för mig.
Enregistrer un commentaire