Efter att ha circulerat mellan de östra och västra delarna under en dryg timmas biltur för att âtminstone hinna se lite grann av denna stad kommer jag till hotellet och upptäcker: Hertha Müller!
Tji fick de, vadslagarna.
Nu jäklar ska här intervjuas under middagen!
jeudi 8 octobre 2009
Vad kul det mâste vara
att vara Peter Englund och hans kollegor just i detta nu!
Att veta att massor tänker att "tänk snart fâr vi veta" och själv redan veta.
Godnatt.
Att veta att massor tänker att "tänk snart fâr vi veta" och själv redan veta.
Godnatt.
France Telecom, forts.
Efter inlägget ”Och dâ hade dom ändâ…” frân häromdagen har jag flera gânger ställt mig frâgan vad det är som gör att jag hänger upp mig pâ denna ”affär”.
Min början till slutsats är följande:
1. Jag gillar inte när man grejar med statistik för att skaffa underlag för argument istället för tvärtom (eg. argumentera utifrân odiskutabel statistik).
2. Nâgot säger mig att vi genom att bara skrika ”hur hemskt det är hos France telecom” kommer stanna upp just där och ej komma vidare till den verkliga kärnan i problemet.
3. Eller kanske snarare: det finns en djupare och mer allmän frâgeställning att finna där FT är att se som ett exempel bland andra och det är därför synd att begränsa sig till att bua ut FT och be dem stâ till svars för nâgot som förmodligen är en generalitet (och därmed blir givetvis faktum att FT ”självmordsstatistiskt” sett inte är mycket värre än andra större företag ocksâ mer intressant).
Läser i dagens Libération en debattartikel av Laetitia Pihel, som föreläser pâ l’Institut d’économie et de management de Nantes.
Bara genom titeln tycks det mig tydligt hur steget efter debatten är jämfört med den verklighet vi lever i.
”De la nécessité du don et du contre-don”. Behovet av att ge och fâ tillbaka.
Lât oss gâ igenom huvudpunkterna.
Hon förklarar den utveckling som skett inom företaget FT under de senaste 20-30 âren. Att de som tycks lida mest är just de som varit i företaget i tjugo, trettio âr, ibland ännu mer.
”De blev massanställda under -70 och -80 talen med idén att de därmed var ”anställda för livet”.
”De valde att göra karriär i en struktur som garanterade respekt av ett antal grundläggande principer, som professionellt samvete, likvärdigt behandlande av användarna (=kunderna), det allmänna intresset framför allt…”.
”En av France Télécoms grundstenar var att binda sina anställda till sig enligt logiken ge och fâ tillbaka.” Gâva och returgâva.
Företaget var uppbyggt ”som förr i tiden” (min anteckning), dvs de äldsta hade mest tyngd, de yngre anställdes med tanken att de ”skulle upp till bevis”. De antogs mao nästan som pâ nâder – utan att själva välja tjänst och i arbetsavtalet ingick att skriva under för total mobilitet, dvs flyttbarhet. Dvs, de kunde när som helst bli förflyttade till en helt annan del av landet (Mutation: Franska institutioner älskar konceptet mutation). De fick likt en präst svära offentlig ed pâ att alltid tjäna användaren enligt bästa förmâga och med respekt. Som returgâva erbjöd företaget socialtjänstemän, läkare, psykologer som följde sina anställda i
deras utveckling inom sâ väl företaget som i deras privatliv. France Telecom var deras hem – la ”maison”.
Allteftersom tiden gick krävde företaget alltmer, men anställda gjorde ännu inga tecken till uppror – för utbytet gâva-returgâva uppfattades fortfarande som balanserat.
Idag har villkoren blivit tuffare: man ber oftare de anställda att byta post, att vidareutbilda sig, att flytta, att byta kollegor. Om de nya kraven idag anses oacceptabla av de anställda är det helt enkelt för att företaget ändrat spelreglerna och inte längre respekterar kedjan av gâvor-returgâvor mellan sig och sina anställda. Faktum att de idag säljer alltmer tjänster istället för konkreta produkter (läs telefoner, faxer, telefonlinjer), innebär nya sorts mâl, nya ledarstilar, yngre chefer som inte alltid har tidigare chefserfarenhet.
Laetitia Pihel skriver vidare att FT genom omstrukturingar för att bli mer effektiva sänt en symbolisk signal som anger separation och relationsskifte.
Pihel ifrâgasätter dock inte en endaste gâng termerna genom vilka hon resonerar.
- Gâva och returgâva.
- Företaget som ett hem.
- Relation och relationsbyte
Hon belyser aldrig den slutsats som genom hennes artikel blir uppenbar, nämligen att France Telecom pâ ett vis är ett lysande exempel pâ den utveckling vâr tids företag och även länder – vad gäller de flesta – redan genomlevt eller i alla fall är mitt uppe i. Och melankolin, ja nostalgin, i textens val av termer är tydlig.
Med risk för att verka mer liberal än jag är, menar jag att vi genom France Telecom - och genom att lida med FT - vill leva kvar i dâtidens verklighet – en dâtid som blivit nutid inom de flesta branscher och västerländska länder sedan slutet pâ förra seklet.
Vi kan inte beklaga att ovanstâende "företagsideal" inte längre finns hos France Telecom. Det är inte längre fallet hos nâgon.
Yngre som idag börjar jobba har en radikalt annan syn pâ sin relation till företaget. De resonerar helt enkelt inte i termer som relation, än mindre känslobaserad relation; de skulle förmodligen inte ens veta vad man talade om om man bad dem utveckla sin syn pâ detta. De väntar sig öht inga gâvor, de gâr till jobbet för att jobba – tills de själva tröttnar. Fâ är de som inte räknar med att självmant byta företag inom kort. Inte ens att vara ”professionell” innebär samma sak idag som igâr.
Fortsätter vi att beklaga oss över att de äldre har svârt att "smälta detta relationsbyte" innebär det att vi inte attackerar problemet frontalt - vi kan inte reflektera i termer att ha svârt att smälta: vi mâste ställa oss inför detta som inför vilket annat oundvikligt faktum som helst. Det finns inte tid till att smälta lângsamt - vill vi det kommer samtliga "äldre" bli omsprungna av "yngre" som redan är i trettio- och fyrtioârsâldern.
- Att vara professionell idag innebär att integrera faktum att du kan bli uppsagd – och därmed inte vänta dig att relationen ska vara gâvobaserad.
- Att en anställning aldrig kan garanteras livet ut.
- Att ett företag är ett företag och ingen person.
- Att en chef inte är pappa, men som därmed kan bli avskedad nästa dag även han/hon.
Pihel avslutar med att konstatera att ”lidandet (bland France Telecom anställda) visar pâ ett paternalistiskt socialt system som efter att ha underbyggt de anställdas undergivenhet ber dem att bli självständiga”.
Kunde inte sagt det bättre själv. Och skulle vilja säga att vi här kan byta ut (bland France Telecom) mot ett antal andra samhällsgrupper, ja till och med hela länder. Vi är här i hjärtat pâ vârt nutida tidsskifte. Inte mitt i ett undantag, men mitt i vâr samtid.
Fortsätter vi att lida med FT och be deras chefer stâ till ansvar för att världen är som den är, för att den konkurrensfyllda världen är som den är - vilket de självklart aldrig kommer kunna ändra pâ - ja, dâ uppmuntrar vi till fler självmord. In med pedagogik. In med den strama hârda sanningen som aldrig är trevlig att se i vitögat. Jag säger inte att det blir lätt, men tror ändâ att det är ett mâste.
Uppdatering: detta ar alltsa inte en kritik av debattartikeln i sig, som atminstone satter "affaren" i ett nagorlunda historiskt perqpektiv (om an dock fortsatt "egen-historiskt-FT-perspektiv". Det ar alltid ett framsteg.
Min början till slutsats är följande:
1. Jag gillar inte när man grejar med statistik för att skaffa underlag för argument istället för tvärtom (eg. argumentera utifrân odiskutabel statistik).
2. Nâgot säger mig att vi genom att bara skrika ”hur hemskt det är hos France telecom” kommer stanna upp just där och ej komma vidare till den verkliga kärnan i problemet.
3. Eller kanske snarare: det finns en djupare och mer allmän frâgeställning att finna där FT är att se som ett exempel bland andra och det är därför synd att begränsa sig till att bua ut FT och be dem stâ till svars för nâgot som förmodligen är en generalitet (och därmed blir givetvis faktum att FT ”självmordsstatistiskt” sett inte är mycket värre än andra större företag ocksâ mer intressant).
Läser i dagens Libération en debattartikel av Laetitia Pihel, som föreläser pâ l’Institut d’économie et de management de Nantes.
Bara genom titeln tycks det mig tydligt hur steget efter debatten är jämfört med den verklighet vi lever i.
”De la nécessité du don et du contre-don”. Behovet av att ge och fâ tillbaka.
Lât oss gâ igenom huvudpunkterna.
Hon förklarar den utveckling som skett inom företaget FT under de senaste 20-30 âren. Att de som tycks lida mest är just de som varit i företaget i tjugo, trettio âr, ibland ännu mer.
”De blev massanställda under -70 och -80 talen med idén att de därmed var ”anställda för livet”.
”De valde att göra karriär i en struktur som garanterade respekt av ett antal grundläggande principer, som professionellt samvete, likvärdigt behandlande av användarna (=kunderna), det allmänna intresset framför allt…”.
”En av France Télécoms grundstenar var att binda sina anställda till sig enligt logiken ge och fâ tillbaka.” Gâva och returgâva.
Företaget var uppbyggt ”som förr i tiden” (min anteckning), dvs de äldsta hade mest tyngd, de yngre anställdes med tanken att de ”skulle upp till bevis”. De antogs mao nästan som pâ nâder – utan att själva välja tjänst och i arbetsavtalet ingick att skriva under för total mobilitet, dvs flyttbarhet. Dvs, de kunde när som helst bli förflyttade till en helt annan del av landet (Mutation: Franska institutioner älskar konceptet mutation). De fick likt en präst svära offentlig ed pâ att alltid tjäna användaren enligt bästa förmâga och med respekt. Som returgâva erbjöd företaget socialtjänstemän, läkare, psykologer som följde sina anställda i
deras utveckling inom sâ väl företaget som i deras privatliv. France Telecom var deras hem – la ”maison”.
Allteftersom tiden gick krävde företaget alltmer, men anställda gjorde ännu inga tecken till uppror – för utbytet gâva-returgâva uppfattades fortfarande som balanserat.
Idag har villkoren blivit tuffare: man ber oftare de anställda att byta post, att vidareutbilda sig, att flytta, att byta kollegor. Om de nya kraven idag anses oacceptabla av de anställda är det helt enkelt för att företaget ändrat spelreglerna och inte längre respekterar kedjan av gâvor-returgâvor mellan sig och sina anställda. Faktum att de idag säljer alltmer tjänster istället för konkreta produkter (läs telefoner, faxer, telefonlinjer), innebär nya sorts mâl, nya ledarstilar, yngre chefer som inte alltid har tidigare chefserfarenhet.
Laetitia Pihel skriver vidare att FT genom omstrukturingar för att bli mer effektiva sänt en symbolisk signal som anger separation och relationsskifte.
Pihel ifrâgasätter dock inte en endaste gâng termerna genom vilka hon resonerar.
- Gâva och returgâva.
- Företaget som ett hem.
- Relation och relationsbyte
Hon belyser aldrig den slutsats som genom hennes artikel blir uppenbar, nämligen att France Telecom pâ ett vis är ett lysande exempel pâ den utveckling vâr tids företag och även länder – vad gäller de flesta – redan genomlevt eller i alla fall är mitt uppe i. Och melankolin, ja nostalgin, i textens val av termer är tydlig.
Med risk för att verka mer liberal än jag är, menar jag att vi genom France Telecom - och genom att lida med FT - vill leva kvar i dâtidens verklighet – en dâtid som blivit nutid inom de flesta branscher och västerländska länder sedan slutet pâ förra seklet.
Vi kan inte beklaga att ovanstâende "företagsideal" inte längre finns hos France Telecom. Det är inte längre fallet hos nâgon.
Yngre som idag börjar jobba har en radikalt annan syn pâ sin relation till företaget. De resonerar helt enkelt inte i termer som relation, än mindre känslobaserad relation; de skulle förmodligen inte ens veta vad man talade om om man bad dem utveckla sin syn pâ detta. De väntar sig öht inga gâvor, de gâr till jobbet för att jobba – tills de själva tröttnar. Fâ är de som inte räknar med att självmant byta företag inom kort. Inte ens att vara ”professionell” innebär samma sak idag som igâr.
Fortsätter vi att beklaga oss över att de äldre har svârt att "smälta detta relationsbyte" innebär det att vi inte attackerar problemet frontalt - vi kan inte reflektera i termer att ha svârt att smälta: vi mâste ställa oss inför detta som inför vilket annat oundvikligt faktum som helst. Det finns inte tid till att smälta lângsamt - vill vi det kommer samtliga "äldre" bli omsprungna av "yngre" som redan är i trettio- och fyrtioârsâldern.
- Att vara professionell idag innebär att integrera faktum att du kan bli uppsagd – och därmed inte vänta dig att relationen ska vara gâvobaserad.
- Att en anställning aldrig kan garanteras livet ut.
- Att ett företag är ett företag och ingen person.
- Att en chef inte är pappa, men som därmed kan bli avskedad nästa dag även han/hon.
Pihel avslutar med att konstatera att ”lidandet (bland France Telecom anställda) visar pâ ett paternalistiskt socialt system som efter att ha underbyggt de anställdas undergivenhet ber dem att bli självständiga”.
Kunde inte sagt det bättre själv. Och skulle vilja säga att vi här kan byta ut (bland France Telecom) mot ett antal andra samhällsgrupper, ja till och med hela länder. Vi är här i hjärtat pâ vârt nutida tidsskifte. Inte mitt i ett undantag, men mitt i vâr samtid.
Fortsätter vi att lida med FT och be deras chefer stâ till ansvar för att världen är som den är, för att den konkurrensfyllda världen är som den är - vilket de självklart aldrig kommer kunna ändra pâ - ja, dâ uppmuntrar vi till fler självmord. In med pedagogik. In med den strama hârda sanningen som aldrig är trevlig att se i vitögat. Jag säger inte att det blir lätt, men tror ändâ att det är ett mâste.
Uppdatering: detta ar alltsa inte en kritik av debattartikeln i sig, som atminstone satter "affaren" i ett nagorlunda historiskt perqpektiv (om an dock fortsatt "egen-historiskt-FT-perspektiv". Det ar alltid ett framsteg.
mercredi 7 octobre 2009
En artikel om en artikel - Efter Ignobel och i väntan pâ Nobel
Eller "dâ vet man att det är höst". Idag är det 6 oktober, imorgon redan dags. Det känns alltid trevligt när man vet att fokus under nâgon vecka kommer sättas pâ litteratur - efter Nobel kommer Goncourt, kommer Medicis, kommer Femina, kommer Livre Inter, kommer...
Läste här i Le Monde frân i förrgâr om oddsen vad gäller olika kandidater, som refererar till brittiska Ladbrokers. Storfavorit, enligt dem: Amos Oz (1/4), tätt följd av 2 kvinnor (bägge 1/5): Assia Djebar (som jag ärligt talat aldrig hört talas om, men som jag igâr lärde mig sitter med i Franska Akademin... (andraplats?) och Joyce Carol Oates (Nobelpris?). Alldeles efter dem, Philip Roth (1/6) och Adonis (1/7), och efter dem ytterligare en bunt män, Antonio Tabucchi, Claudio Magris, Thomas Pynchon, Haruki Murakami och Juan Goytisolo (1/10), varav jag har en faible för Tabucchi i vars drömlandskap och sprâk jag stortrivs.
Efter att Frankrike genom Le Clézio vunnit förra âret har oddsen för landsmännen dalat - vilket väl är beklagligt för alla utom LC, vars utnämnande var en lätt överraskning, för att uttrycka sig galant. Yves Bonnefoy som tidigare âr varit omnämnd i "högre kretsar" nâr bara 17/1 och Michel Tournier har passerat 100-strecket.
Tomas Tranströmer är citerad som annan favorit (1/13), med följande argument som ska tala för honom: senaste poet som tog hem priset var Wislawa Szymborska 1996. Senaste svensk-ar som vann var för 25 âr sen 1974, dâ Eyvind Johnson och Harry Martinson delade. Som svensk boende i Sverige - hur ser man pâ detta? Som svensk boende i Frankrike och varandes undertecknad tycks det lite märkligt.
Men detta är nu bara odds, inte sant? Fortsättning följer.
Läste här i Le Monde frân i förrgâr om oddsen vad gäller olika kandidater, som refererar till brittiska Ladbrokers. Storfavorit, enligt dem: Amos Oz (1/4), tätt följd av 2 kvinnor (bägge 1/5): Assia Djebar (som jag ärligt talat aldrig hört talas om, men som jag igâr lärde mig sitter med i Franska Akademin... (andraplats?) och Joyce Carol Oates (Nobelpris?). Alldeles efter dem, Philip Roth (1/6) och Adonis (1/7), och efter dem ytterligare en bunt män, Antonio Tabucchi, Claudio Magris, Thomas Pynchon, Haruki Murakami och Juan Goytisolo (1/10), varav jag har en faible för Tabucchi i vars drömlandskap och sprâk jag stortrivs.
Efter att Frankrike genom Le Clézio vunnit förra âret har oddsen för landsmännen dalat - vilket väl är beklagligt för alla utom LC, vars utnämnande var en lätt överraskning, för att uttrycka sig galant. Yves Bonnefoy som tidigare âr varit omnämnd i "högre kretsar" nâr bara 17/1 och Michel Tournier har passerat 100-strecket.
Tomas Tranströmer är citerad som annan favorit (1/13), med följande argument som ska tala för honom: senaste poet som tog hem priset var Wislawa Szymborska 1996. Senaste svensk-ar som vann var för 25 âr sen 1974, dâ Eyvind Johnson och Harry Martinson delade. Som svensk boende i Sverige - hur ser man pâ detta? Som svensk boende i Frankrike och varandes undertecknad tycks det lite märkligt.
Men detta är nu bara odds, inte sant? Fortsättning följer.
Stora bröst
Söktes pâ Google. Och sâ hamnade personen här. Det ni, tyckte jag var lite komiskt!
Som sagt, en blogg är en blogg som är allmän egendom.
Som sagt, en blogg är en blogg som är allmän egendom.
mardi 6 octobre 2009
Duktighet, del 1: Hembiträdet
Efter att A.M.O tipsat om att Mannen under trappan gâtt pâ svensk TV har jag tack vare henne och Svt-play försökt titta pâ den.
Läste boken för ett och ett halvt âr sedan och blev lätt besviken. Dels förblev jag inte övertygad hela vägen ut, dvs jag trodde inte pâ historien fram tills slutet, dels hade jag väldigt höga förväntningar efter att ha funnit Marie Hermanssons Hembiträdet briljant.
Fâ böcker etsar sig fast i en sâ till den grad att man ofta tänker pâ dem därefter - oftast tack vare att de illustrerar ett koncept pâ ett sätt att man from läsningen kommer tänka mer utifrân illustrationen än konceptet. Hembiträdet är för mig en av dem. Tror faktiskt jag tänker pâ den ung. en gang i veckan, eller i alla fall per mânad. Även den har nâgra svagheter i storyn mot slutet - men vissa scener och meningar gör att jag ser mellan fingrarna pâ det. Och jag hade aldrig tidigare (eller senare) läst eller ens väntat mig en bok som sâ till perfektion behandlar ett fenomen som intresserar mig mycket: duktighetsfenomenet.
Den gângen i mânaden jag tänker pâ den är i alla fall alltid i situationer där jag inser att jag blivit motiverad till att göra nâgot främst för att visa nâgon annan än mig själv att jag klarar det. Dâ tänker jag och kommer alltid att tänka pâ hur Yvonne, chef och organisationskonsult, visserligen i en onormal situation men ändâ, tackar ja till ett städjobb främst för att bevisa för den tveksamma arbetsgivaren att hon faktiskt fixar att ta hand om hans parkettgolv. Först timmar senare, tillbaka i sitt vanliga jag och liv, och efter att det "söta duglighetsruset" lämnat henne, inser hon att hon sagt tack sâ mycket till ett skitjobb utan att ens frâga om lönen.
Utöver detta fungerar de första 3/4 som en schweiziskt urmekanism och balansen mellan symboler och intrig är - väldigt balanserad. Samt att den sätter ord pâ paradoxen hur man kan ägna timmar ât att vilja bo i ett hus pâ landet - trots att man, som jag, för alltid är en stadsmänniska, som skulle trâka ihjäl sig isolerad ute bland träden.
"Ni har alltsâ städat i hemmiljö. Har ni nâgra rekommendationer? Ja, ursäkta, men det är ju ett stort förtroende att släppa in nâgon i sitt hem sâ här".
Duktighet, del 2, kommer inom kort.
Läste boken för ett och ett halvt âr sedan och blev lätt besviken. Dels förblev jag inte övertygad hela vägen ut, dvs jag trodde inte pâ historien fram tills slutet, dels hade jag väldigt höga förväntningar efter att ha funnit Marie Hermanssons Hembiträdet briljant.
Fâ böcker etsar sig fast i en sâ till den grad att man ofta tänker pâ dem därefter - oftast tack vare att de illustrerar ett koncept pâ ett sätt att man from läsningen kommer tänka mer utifrân illustrationen än konceptet. Hembiträdet är för mig en av dem. Tror faktiskt jag tänker pâ den ung. en gang i veckan, eller i alla fall per mânad. Även den har nâgra svagheter i storyn mot slutet - men vissa scener och meningar gör att jag ser mellan fingrarna pâ det. Och jag hade aldrig tidigare (eller senare) läst eller ens väntat mig en bok som sâ till perfektion behandlar ett fenomen som intresserar mig mycket: duktighetsfenomenet.
Den gângen i mânaden jag tänker pâ den är i alla fall alltid i situationer där jag inser att jag blivit motiverad till att göra nâgot främst för att visa nâgon annan än mig själv att jag klarar det. Dâ tänker jag och kommer alltid att tänka pâ hur Yvonne, chef och organisationskonsult, visserligen i en onormal situation men ändâ, tackar ja till ett städjobb främst för att bevisa för den tveksamma arbetsgivaren att hon faktiskt fixar att ta hand om hans parkettgolv. Först timmar senare, tillbaka i sitt vanliga jag och liv, och efter att det "söta duglighetsruset" lämnat henne, inser hon att hon sagt tack sâ mycket till ett skitjobb utan att ens frâga om lönen.
Utöver detta fungerar de första 3/4 som en schweiziskt urmekanism och balansen mellan symboler och intrig är - väldigt balanserad. Samt att den sätter ord pâ paradoxen hur man kan ägna timmar ât att vilja bo i ett hus pâ landet - trots att man, som jag, för alltid är en stadsmänniska, som skulle trâka ihjäl sig isolerad ute bland träden.
"Ni har alltsâ städat i hemmiljö. Har ni nâgra rekommendationer? Ja, ursäkta, men det är ju ett stort förtroende att släppa in nâgon i sitt hem sâ här".
Duktighet, del 2, kommer inom kort.
Fröken Sverige, vilken anka!
Apropâ det här, kom vi osökt in pâ ngt sâ gammalmodigt som hederlighet i kommentarsfältet. Och Magnus upplyste mig om följande:
Anna Anka kom undan i en hel vecka i hetluften med att påstå att hon varit tvåa i Fröken Sverige 1994 och skulle vunnit, men att domaren snutit henne på segern genom en tveksam regeltolkning. I själva verket hade hon inte kommit högt någonstans, inte ens lokalt i Skåne om hon nu var med där.
Därav min kommentar om en äkta fröken Sverige här.
Och sedan dess kan jag inte lâta bli att smâle varje gâng jag tänker pâ Mrs Anka.
Culottée, säger man pâ franska. (Vâgat pâ svenska? inte riktigt detsamma).
Inkarnationen av en tidningsanka: Fru Anka.
Jag tycker nog ändâ att det är lite kul.
Anna Anka kom undan i en hel vecka i hetluften med att påstå att hon varit tvåa i Fröken Sverige 1994 och skulle vunnit, men att domaren snutit henne på segern genom en tveksam regeltolkning. I själva verket hade hon inte kommit högt någonstans, inte ens lokalt i Skåne om hon nu var med där.
Därav min kommentar om en äkta fröken Sverige här.
Och sedan dess kan jag inte lâta bli att smâle varje gâng jag tänker pâ Mrs Anka.
Culottée, säger man pâ franska. (Vâgat pâ svenska? inte riktigt detsamma).
Inkarnationen av en tidningsanka: Fru Anka.
Jag tycker nog ändâ att det är lite kul.
15 middagar senare, C.
Det är inte att jag vaknade med en känsla av att behöva justifiera mig.
Men med en lite olustig känsla att dela med mig av ngt alltför privat.
Sâ först blev det ett inlägg "15 middagar senare, B", för att utveckla "A", men nu blir det istället ett "C" och resten tar vi en annan dag. Trevlig tisdag!
Men med en lite olustig känsla att dela med mig av ngt alltför privat.
Sâ först blev det ett inlägg "15 middagar senare, B", för att utveckla "A", men nu blir det istället ett "C" och resten tar vi en annan dag. Trevlig tisdag!
lundi 5 octobre 2009
IgNobel (2) - följt av lite Fellini-porr.
Efter mitt inlägg igâr har jag gjort en liten sökning pâ tidigare ârs Ig-nobel pris (jag ska helt ärligt säga att jag inte kände till dess existens fram tills igâr...).
2005. Dn skriver om priset och det, dâ, uppskattade magsârspriset. De preciserar:
"Ignobel (=inte sâ ädelt)".
Det är här jag menar att gränsen mellan svenskan och franskan är SÂ svâr, när man levt sambo med sprâket alltför länge. Faktiskt gav det mig länge tunghäfta. Jag trodde inte att det var nödvändigt att ange betydelsen - och det är det kanske inte heller, det kan vara DN som överförtydligar.
Men faktum är att SJÄLV har jag inte längre nâgon aning. Franska ord i svenska sprâket finns det gott om. Själv vâgar jag oftast inte använda ett enda - för att inte uppfattas som 1. vare sig pretentiös (dâ jag inte har koll - haha, Magnus! - pâ om det är ett gängse ord eller ej, 2. eller en blek variant av Anita Ekberg... en äkta Miss Sverige!
(eller Dolph Lundgren - vilket väl visserligen vore svârare...).
(ps: hittade honom pâ siten: "memenshairstylesonline.com", under subdivisionen: Hair/Short-Mens-Hairstyles/dolph-lundgren-flat-top-rocky. Det ni!).
Sâ. Bara sâ att vi förstâr varandra rätt pâ den här bloggen. Ursäkta alltid franskan!
Och förresten. Har ni sett att de just öppnat en utställning av bla Fellinis drömdagböcker pâ Jeu du paume (20 okt-17 jan, Fellini la grande parade, mer om det här). Han skrev faktiskt sina drömdagböcker under hela sitt vuxna liv. Och illustrerade dem livligt. Ja främst, nästan, illustrerade dem. Mânga enoooorma bröst. Enligt vissa väldigt ofta inspirerade av hans skâdespelerskor. Vilket väl inte är sâ konstigt - för visst är hon enastâende vacker?
Ja. Det är hon.
2005. Dn skriver om priset och det, dâ, uppskattade magsârspriset. De preciserar:
"Ignobel (=inte sâ ädelt)".
Det är här jag menar att gränsen mellan svenskan och franskan är SÂ svâr, när man levt sambo med sprâket alltför länge. Faktiskt gav det mig länge tunghäfta. Jag trodde inte att det var nödvändigt att ange betydelsen - och det är det kanske inte heller, det kan vara DN som överförtydligar.
Men faktum är att SJÄLV har jag inte längre nâgon aning. Franska ord i svenska sprâket finns det gott om. Själv vâgar jag oftast inte använda ett enda - för att inte uppfattas som 1. vare sig pretentiös (dâ jag inte har koll - haha, Magnus! - pâ om det är ett gängse ord eller ej, 2. eller en blek variant av Anita Ekberg... en äkta Miss Sverige!
(eller Dolph Lundgren - vilket väl visserligen vore svârare...).
(ps: hittade honom pâ siten: "memenshairstylesonline.com", under subdivisionen: Hair/Short-Mens-Hairstyles/dolph-lundgren-flat-top-rocky. Det ni!).
Sâ. Bara sâ att vi förstâr varandra rätt pâ den här bloggen. Ursäkta alltid franskan!
Och förresten. Har ni sett att de just öppnat en utställning av bla Fellinis drömdagböcker pâ Jeu du paume (20 okt-17 jan, Fellini la grande parade, mer om det här). Han skrev faktiskt sina drömdagböcker under hela sitt vuxna liv. Och illustrerade dem livligt. Ja främst, nästan, illustrerade dem. Mânga enoooorma bröst. Enligt vissa väldigt ofta inspirerade av hans skâdespelerskor. Vilket väl inte är sâ konstigt - för visst är hon enastâende vacker?
Ja. Det är hon.
Olika inställningar till sprâket: Montaigne och svengelska
2 extremfall.
För nâgot âr sedan läste jag en artikel om översättning inom EU - och tolkning i Bryssel.
Sverige var det enda landet som sagt nej till tolkning under Europa möten. Bâde till och frân svenska, med motiveringen "det behövs inte; för oss gâr det lika bra med engelska".
Det säger en hel del om gemene (svenske) mans inställning till sitt modersmâl - och ocksâ om hans/hennes uppfattning av sin engelskanivâ. Det säger givetvis främst en hel del om hur vi som land, "internt och externt" behandlar vârt sprâk. Vi stryker självmant ett streck över det - där andra skriker bestämda nej, om inte sâ av stolthet över sprâket. (Det visar ocksâ pâ en ytterst lâg medvetenhet av tolkningsproblem, vilket är oroande att finna hos beslutstagare pâ eu-nivâ. Ungefärliga meningar och breda ord - som den stora majoriteten av oss använder när vi talar engelska - innebär oerhörda risker till feltolkning - eller âtminstone nyansfel, när det sen ska tolkas vidare till övriga sprâk. Swenglish blir vad pâ polish?).
I Frankrike skulle detta aldrig kunna hända. Man ska aldrig säga aldrig har vi lärt oss - men här vet jag att det är det: A-l-d-r-i-g.
Här hâlls i allmänhet en ytterst konservativ ställning till sprâk och litteratur. Vi känner alla till "lagen om att alltid hitta en fransk motsvarighet till engelskan istället för att ta in det engelska ordet" (vi är lângt ifrân svenskan där tom engelska förkortningar tycks vara mer gällande än de svenska motsvarigheterna - "btw", "wtf", "wdyt" är bara 3 exempel jag finner i skrivandets stund). Mao ofta en lite hysterisk attityd, men dock. Det bottnar i stolthet över sprâket. Sprâket som del av individen, av nationen.
Pâ Sorbonne där jag läste fram till mina magisterexamen hölls mängder av intressanta debatter "hur rädda sprâket" - ofta tyvärr med en lite bitter underton av "hur i h-te kunde vi lâta engelskan komma och ta över sâ alldeles". Ofta omodernt, med snudd pâ patetiskt (dvs, det blir tillslut en blindhet - man mâste välja sina kamper och slâss mot engelskan som världssprâk är en lât oss kalla det lite lätt Don Quichotte-liknande attityd). Nu är visserligen Sorbonne i sig ett extremfall och ännu konservativ-are än Franska institutioner i allmänhet vad gäller sprâk - som redan är konservativa. Soit.
Montaigne är ett strâlande exempel pâ extremfall - där man med viljan att "rädda originalet till varje pris som helst" uppnâtt motsatsen. Montaigne skrev som bekant pâ 1500-talet - pâ ett sprâk som givetvis är frân 1500-talet. Franska akademin grundades först tidigt 1600-tal, vilket gör att grammatiken och stavning pâ Montaignes tid inte ännu är helt "satt". 1500-talets sprâk har mao fortfarande mânga konstruktioner som liknar ren "ancien français", dvs medeltid, dvs latin, dvs francois istallet för français och äldre verbformer - som gör det kämpigt för de flesta att läsa det.
Idag finner man i bokhandeln Montaignes verk utgivna pâ ett litet tiotal bokförlag. Vilket är fantastiskt i sig. Mindre fantastiskt är att inte ett har givit ut en version med ett "uppdaterat" sprâk - dvs, vill man läsa hans kompletta verk finner man endast hans sprâk, tel quel, "1500". Utdrag, förkortade skolupplagor, "best of" finns pâ modern franska. Men hela förlagsvärlden gâr hand i hand med universitetsprofessorerna och menar att det vore "illoyalt" att översätta det kompletta till modern franska. "Sâ gör man inte".
Och det slâr mig i skrivandets stund att det kanske därmed är enklare för gemene svensk att läsa Montaignes kompletta verk än för gemene fransk. Sâ gör det!
För nâgot âr sedan läste jag en artikel om översättning inom EU - och tolkning i Bryssel.
Sverige var det enda landet som sagt nej till tolkning under Europa möten. Bâde till och frân svenska, med motiveringen "det behövs inte; för oss gâr det lika bra med engelska".
Det säger en hel del om gemene (svenske) mans inställning till sitt modersmâl - och ocksâ om hans/hennes uppfattning av sin engelskanivâ. Det säger givetvis främst en hel del om hur vi som land, "internt och externt" behandlar vârt sprâk. Vi stryker självmant ett streck över det - där andra skriker bestämda nej, om inte sâ av stolthet över sprâket. (Det visar ocksâ pâ en ytterst lâg medvetenhet av tolkningsproblem, vilket är oroande att finna hos beslutstagare pâ eu-nivâ. Ungefärliga meningar och breda ord - som den stora majoriteten av oss använder när vi talar engelska - innebär oerhörda risker till feltolkning - eller âtminstone nyansfel, när det sen ska tolkas vidare till övriga sprâk. Swenglish blir vad pâ polish?).
I Frankrike skulle detta aldrig kunna hända. Man ska aldrig säga aldrig har vi lärt oss - men här vet jag att det är det: A-l-d-r-i-g.
Här hâlls i allmänhet en ytterst konservativ ställning till sprâk och litteratur. Vi känner alla till "lagen om att alltid hitta en fransk motsvarighet till engelskan istället för att ta in det engelska ordet" (vi är lângt ifrân svenskan där tom engelska förkortningar tycks vara mer gällande än de svenska motsvarigheterna - "btw", "wtf", "wdyt" är bara 3 exempel jag finner i skrivandets stund). Mao ofta en lite hysterisk attityd, men dock. Det bottnar i stolthet över sprâket. Sprâket som del av individen, av nationen.
Pâ Sorbonne där jag läste fram till mina magisterexamen hölls mängder av intressanta debatter "hur rädda sprâket" - ofta tyvärr med en lite bitter underton av "hur i h-te kunde vi lâta engelskan komma och ta över sâ alldeles". Ofta omodernt, med snudd pâ patetiskt (dvs, det blir tillslut en blindhet - man mâste välja sina kamper och slâss mot engelskan som världssprâk är en lât oss kalla det lite lätt Don Quichotte-liknande attityd). Nu är visserligen Sorbonne i sig ett extremfall och ännu konservativ-are än Franska institutioner i allmänhet vad gäller sprâk - som redan är konservativa. Soit.
Montaigne är ett strâlande exempel pâ extremfall - där man med viljan att "rädda originalet till varje pris som helst" uppnâtt motsatsen. Montaigne skrev som bekant pâ 1500-talet - pâ ett sprâk som givetvis är frân 1500-talet. Franska akademin grundades först tidigt 1600-tal, vilket gör att grammatiken och stavning pâ Montaignes tid inte ännu är helt "satt". 1500-talets sprâk har mao fortfarande mânga konstruktioner som liknar ren "ancien français", dvs medeltid, dvs latin, dvs francois istallet för français och äldre verbformer - som gör det kämpigt för de flesta att läsa det.
Idag finner man i bokhandeln Montaignes verk utgivna pâ ett litet tiotal bokförlag. Vilket är fantastiskt i sig. Mindre fantastiskt är att inte ett har givit ut en version med ett "uppdaterat" sprâk - dvs, vill man läsa hans kompletta verk finner man endast hans sprâk, tel quel, "1500". Utdrag, förkortade skolupplagor, "best of" finns pâ modern franska. Men hela förlagsvärlden gâr hand i hand med universitetsprofessorerna och menar att det vore "illoyalt" att översätta det kompletta till modern franska. "Sâ gör man inte".
Och det slâr mig i skrivandets stund att det kanske därmed är enklare för gemene svensk att läsa Montaignes kompletta verk än för gemene fransk. Sâ gör det!
Inscription à :
Articles (Atom)