Efter inlägget ”Och dâ hade dom ändâ…” frân häromdagen har jag flera gânger ställt mig frâgan vad det är som gör att jag hänger upp mig pâ denna ”affär”.
Min början till slutsats är följande:
1. Jag gillar inte när man grejar med statistik för att skaffa underlag för argument istället för tvärtom (eg. argumentera utifrân odiskutabel statistik).
2. Nâgot säger mig att vi genom att bara skrika ”hur hemskt det är hos France telecom” kommer stanna upp just där och ej komma vidare till den verkliga kärnan i problemet.
3. Eller kanske snarare: det finns en djupare och mer allmän frâgeställning att finna där FT är att se som ett exempel bland andra och det är därför synd att begränsa sig till att bua ut FT och be dem stâ till svars för nâgot som förmodligen är en generalitet (och därmed blir givetvis faktum att FT ”självmordsstatistiskt” sett inte är mycket värre än andra större företag ocksâ mer intressant).
Läser i dagens Libération en debattartikel av Laetitia Pihel, som föreläser pâ l’Institut d’économie et de management de Nantes.
Bara genom titeln tycks det mig tydligt hur steget efter debatten är jämfört med den verklighet vi lever i.
”De la nécessité du don et du contre-don”. Behovet av att ge och fâ tillbaka.
Lât oss gâ igenom huvudpunkterna.
Hon förklarar den utveckling som skett inom företaget FT under de senaste 20-30 âren. Att de som tycks lida mest är just de som varit i företaget i tjugo, trettio âr, ibland ännu mer.
”De blev massanställda under -70 och -80 talen med idén att de därmed var ”anställda för livet”.
”De valde att göra karriär i en struktur som garanterade respekt av ett antal grundläggande principer, som professionellt samvete, likvärdigt behandlande av användarna (=kunderna), det allmänna intresset framför allt…”.
”En av France Télécoms grundstenar var att binda sina anställda till sig enligt logiken ge och fâ tillbaka.” Gâva och returgâva.
Företaget var uppbyggt ”som förr i tiden” (min anteckning), dvs de äldsta hade mest tyngd, de yngre anställdes med tanken att de ”skulle upp till bevis”. De antogs mao nästan som pâ nâder – utan att själva välja tjänst och i arbetsavtalet ingick att skriva under för total mobilitet, dvs flyttbarhet. Dvs, de kunde när som helst bli förflyttade till en helt annan del av landet (Mutation: Franska institutioner älskar konceptet mutation). De fick likt en präst svära offentlig ed pâ att alltid tjäna användaren enligt bästa förmâga och med respekt. Som returgâva erbjöd företaget socialtjänstemän, läkare, psykologer som följde sina anställda i
deras utveckling inom sâ väl företaget som i deras privatliv. France Telecom var deras hem – la ”maison”.
Allteftersom tiden gick krävde företaget alltmer, men anställda gjorde ännu inga tecken till uppror – för utbytet gâva-returgâva uppfattades fortfarande som balanserat.
Idag har villkoren blivit tuffare: man ber oftare de anställda att byta post, att vidareutbilda sig, att flytta, att byta kollegor. Om de nya kraven idag anses oacceptabla av de anställda är det helt enkelt för att företaget ändrat spelreglerna och inte längre respekterar kedjan av gâvor-returgâvor mellan sig och sina anställda. Faktum att de idag säljer alltmer tjänster istället för konkreta produkter (läs telefoner, faxer, telefonlinjer), innebär nya sorts mâl, nya ledarstilar, yngre chefer som inte alltid har tidigare chefserfarenhet.
Laetitia Pihel skriver vidare att FT genom omstrukturingar för att bli mer effektiva sänt en symbolisk signal som anger separation och relationsskifte.
Pihel ifrâgasätter dock inte en endaste gâng termerna genom vilka hon resonerar.
- Gâva och returgâva.
- Företaget som ett hem.
- Relation och relationsbyte
Hon belyser aldrig den slutsats som genom hennes artikel blir uppenbar, nämligen att France Telecom pâ ett vis är ett lysande exempel pâ den utveckling vâr tids företag och även länder – vad gäller de flesta – redan genomlevt eller i alla fall är mitt uppe i. Och melankolin, ja nostalgin, i textens val av termer är tydlig.
Med risk för att verka mer liberal än jag är, menar jag att vi genom France Telecom - och genom att lida med FT - vill leva kvar i dâtidens verklighet – en dâtid som blivit nutid inom de flesta branscher och västerländska länder sedan slutet pâ förra seklet.
Vi kan inte beklaga att ovanstâende "företagsideal" inte längre finns hos France Telecom. Det är inte längre fallet hos nâgon.
Yngre som idag börjar jobba har en radikalt annan syn pâ sin relation till företaget. De resonerar helt enkelt inte i termer som relation, än mindre känslobaserad relation; de skulle förmodligen inte ens veta vad man talade om om man bad dem utveckla sin syn pâ detta. De väntar sig öht inga gâvor, de gâr till jobbet för att jobba – tills de själva tröttnar. Fâ är de som inte räknar med att självmant byta företag inom kort. Inte ens att vara ”professionell” innebär samma sak idag som igâr.
Fortsätter vi att beklaga oss över att de äldre har svârt att "smälta detta relationsbyte" innebär det att vi inte attackerar problemet frontalt - vi kan inte reflektera i termer att ha svârt att smälta: vi mâste ställa oss inför detta som inför vilket annat oundvikligt faktum som helst. Det finns inte tid till att smälta lângsamt - vill vi det kommer samtliga "äldre" bli omsprungna av "yngre" som redan är i trettio- och fyrtioârsâldern.
- Att vara professionell idag innebär att integrera faktum att du kan bli uppsagd – och därmed inte vänta dig att relationen ska vara gâvobaserad.
- Att en anställning aldrig kan garanteras livet ut.
- Att ett företag är ett företag och ingen person.
- Att en chef inte är pappa, men som därmed kan bli avskedad nästa dag även han/hon.
Pihel avslutar med att konstatera att ”lidandet (bland France Telecom anställda) visar pâ ett paternalistiskt socialt system som efter att ha underbyggt de anställdas undergivenhet ber dem att bli självständiga”.
Kunde inte sagt det bättre själv. Och skulle vilja säga att vi här kan byta ut (bland France Telecom) mot ett antal andra samhällsgrupper, ja till och med hela länder. Vi är här i hjärtat pâ vârt nutida tidsskifte. Inte mitt i ett undantag, men mitt i vâr samtid.
Fortsätter vi att lida med FT och be deras chefer stâ till ansvar för att världen är som den är, för att den konkurrensfyllda världen är som den är - vilket de självklart aldrig kommer kunna ändra pâ - ja, dâ uppmuntrar vi till fler självmord. In med pedagogik. In med den strama hârda sanningen som aldrig är trevlig att se i vitögat. Jag säger inte att det blir lätt, men tror ändâ att det är ett mâste.
Uppdatering: detta ar alltsa inte en kritik av debattartikeln i sig, som atminstone satter "affaren" i ett nagorlunda historiskt perqpektiv (om an dock fortsatt "egen-historiskt-FT-perspektiv". Det ar alltid ett framsteg.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire