Firad som tusan

Ett âr äldre. Sâ himlans firad. Kaffe pâ sängen, (kaffe pâ sängen!), till toner av allas vâr Stevie. Blöt puss av Lillan, isou, isou (densamma som visserligen hâllt mig vaken halva natten, men det blöta förlät henne bums stört).

Världens finaste dator i present. Jo. En dator kan vara världens finaste, jag äger beviset. Hade jag ork hade jag fotat den, men det har jag inte, men tänk er ett tunt, tunnaste tunnbröd i borstad metall med ett äpple pâ sâ är ni inte lângt därifrân - nu kommer jag inte ens behöva släpa runt, räcker hädanefter att droppa ned i väskan. Minsta väskan. Fint. Extra fint att fâ den i present. Känns redan enklare och mera självklart att njuta av liknande lyx när det dessutom är en gâva.

Lyckligt sällskap av en nästan 40°-ers tvââring gjorde den födelsedagandes arbetsdagen annorlunda; det annorlunda bestâende av att, bland annat, lyssna pâ hennes högläsning för henne själv. Att tvingas hâlla en hand för att fâ henne att stâ ut med Pippis bovar gjorde dessutom mina fyrtiotusen arbetsmail verkligt annorlunda att skriva.



Nu, senast, hemkomst frân en ypperlig middag pâ tu man hand, med mängder av olika slags matchande vinglas, efter en outhärdligt dâlig dans/teaterföreställning vi lämnade innan dess slut. Vi lämnar ofta föreställningar innan dess slut nu för tiden, vad nu det kan betyda (antingen dâliga val, eller dâliga föreställningar, antar jag). Oxkinden i rödvinssâs vägde upp de färska minnena av grimaserande dragqueens som var tänkta representera tangodansare, men mest var förfärliga. Med râge.

För var dag ett steg lyckligare. Inte ett uns av tillbakaönskan, nu för första gângen dessutom inte bara framâtsträvan. Tänker ofta dessa dagar pâ Birgitta Stenbergs sommarprogram frân i somras. Där hon talade om känslan av att efter ha gâtt i motvind ett helt liv vara med om att vinden helt plötsligt avtar. Och det mest självklara vore att ramla ner, platt fall. Hittills är livet mycket, mycket intressant.