Författare: Börje Ahlstedt / Lena Katarina Swanberg
Just nu pâ sidan: 113 av 233
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:
Börje Ahlstedts memoarer blev en av mina födelsedagspresenter och nu februariläsning, och, som jag skrev dâ, kunde jag bara inte tänka mig att det inte skulle vara intressant, och min intuition gav mig rätt: Memoarerna kan säkert irritera, mig intresserar de. Dels hans skâdespelarliv, givetvis, och som jag gärna skulle läst och förmodligen väntade mig än mer detaljerat om, men där bla hans nattliga telefonutbyten med Astrid Lindgren efter att ha gjort bort sig i TV inför barn gör läsningen självutlämnande värd. Och för en Ingmar Bergman beundrare ger han mig vittnesmâl frân sitt hâll, Ingmars övervakande (mer än vakande) skugga som smyger omkring lite pâ varannan sida hittills.
Det senaste jag sâg Börje Ahlstedt i var Larmar och gör sig till, där Bergman har just Ahlstedt att tacka för mycket. Där slutorden rymmer sâ mycket, men inte skulle rymt sâ mycket med vem som helst som ordens uttalare. Man kan säga vad man vill om ego och annat, men i just fallet om memoarer är det som främst intresserar mig att han är och varit en stor skâdespelare - och det skâdespelarliv han levt och här berättar om. Där just egot oftast är mindre självlysande än den mindre människan som vill spela sin roll väl. Det som sâ stört mânga kritikers läsning kan jag gissa mig till i kanske tre paragrafer hittills, i övrigt (förutom nâgra namnsläpp han kanske kunde lâtit bli) tycks mig memoarerna ganska sâ ofientliga (om nu det är en kvalitet?).
Betyg frân 1 till 5: stark trea
Larmar och gör sig till
Saraband
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire