Kort bokenkät - Sju stenar till den otrogna hustrun

För en dryg vecka sedan, pâ den internationella kvinnodagen, uppmärksammade Thomas Nydahl Vénus Khoury-Ghata pâ sin blogg och dâ i samband med en i Sverige nyss utgiven novell. Han pâminde mig dâ om en eftermiddag i Sorbonnes lokaler för nu, jisses, fjorton âr sedan, dâ denna kvinna kom och talade poesi och träd som symbol i dikten för henne som Libanesiska. Vénus Khoury-Ghata bor i Paris. Jag hade ingenting läst av henne vare sig före eller efter den där eftermiddagen. När jag läste hos Thomas kände jag att det nu var det dags.

Titel: Sju stenar till den otrogna hustrun

Författare: Vénus Khoury-Ghata 

Just nu pâ sidan: 130 av 229

Tre meningar om boken (men kanske mer om min läsning): Jag skall som inledning säga att jag i ärlighetens namn i förväg har mycket svârt för liknande historier, dâ jag inte riktigt vet hur jag skall ställa mig till dem. Alltsâ. Inför en historia om en kvinna som blivit dömd till stenkastningsdöden känner jag mig minst sagt obekväm. Vilken är min blick? Min läsarattityd? Vad är nyfikenhet, graden av en osund sâdan, vad lär det mig egentligen att ta del av en liknande historia - ond brâd död? En ständigt närvarande rädsla att vara den som gottar sig i andras olycka, under masken av den som intresserar sig för sin omvärld. Jo. Sâ krângligt blir det i mitt huvud. Dock sa mig nâgot här att detta bör jag läsa, sâ nu gör jag det. Med ovan nämnda obekvämlighetskänsla ständigt närvarande, skall tilläggas. 

Historien i korthet: Noor är dömd till stenkastningsdöden efter att ha blivit vâldtagen och därmed utkastad av sin man, förföljd av sin by. En fransyska finns pâ plats, arbetandes i ett humanitärt center, och personligen tagen av Noors historia och fast besluten att förhindra stenkastningen. Mer skulle egentligen inte behöva sägas - men samtidigt jo. För Vénus Khoury-Ghata närmar sig, förutom att informera oss om kvinnorna i den här världens fullkomligt förskräckliga tillvaro, med silkeshandskar den ytterst delikata frâgan om fransyskans motiv till att personligen engagera sig i Noors situation - ja, redan till faktum att hon befinner sig i byn som volontär bistândsarbetare. Är det hennes egna tillkortakommanden - lämnad av sin gifte älskare, ett ständigt âterkommande tema, och det behov av nyfunnen självkänsla hon har som person som är det som ytterst driver henne? Eller är det mer? Eller spelar det ingen som helst roll i sammanhanget?

Författaren är libanesiska och jag funderar hela tiden under läsningens gâng pâ hur hennes modersmâl pâverkat hennes franska sprâk - som är förunderligt, jag har aldrig läst nâgot liknande och blir oerhört nyfiken pâ hur det libanesiska sprâket är uppbyggt - samt dess användande av symboler, liknelser, poetiska uttryck. För sâ är hennes franska. Sättet hon berättar pâ är även det intressant sâtillvida att man aldrig följer nâgon helt inifrân, alltid utifrân. Man följer Noor, man följer fransyskan, man följer andra kvinnor. Alltid som "Noor gör". Eller "du tänker att", när vi kommer till fransyskan. En distans som hjälper mig att med jämna mellanrum glömma obekvämligheten och lyssna till författarinnan.

Betyg: Ja ovan blev ju bra mycket mer är tre meningar. Vilket i sig kan tolkas som att detta är en bok jag har mycket svârt att skriva nâgot sammanhängande om, bara det ett gott betyg.  Men huvudsakligen är detta en sâdan historia som inte kan betygsättas förrän den är utläst (vilket visserligen gäller för de flesta historier, men här är det än mer befogat än vanligt).