Höstligt 2

Är det verkligen sâ att gamla skolâr sätter sâdana spâr att man för alltid är märkt av dem?
Varje âr är det likadant, omprövningar. Alla gânger jag har sagt upp mig har varit september. Alla gânger jag bestämt att flytta har varit en följd av september. Alla gânger jag. I âr är inget undantag, jag försöker bara lâtsas att det är det, man mâste vara positiv här i livet, det har jag lärt mig och det är en bra lärdom, alltid se utmaningar, möjligheter, allt det där ni vet. Men men, behov av omstart är behov av omstart och det känns i magen, det utvecklas till târar, pâ sâ vis blir jag aldrig "stor", det är bara till att inse, barnsligt hätsk till uttrâkning. Det är bra att ha trâkigt ibland är bara en myt - det enda det eventuellt hjälper till är väl i sâfall att inse sitt behov av omstart. Och det är inte dâligt sâ. Och just nu är det starkt.

Igâr var vi till en av de större städerna vid kusten som vi besökt förut men nu bestämde det var dags att besöka igen, vem vet, kanske? Jag har aldrig tyckt om den mer än sâ, inte sett nâgot annat än en större stad, men inte en plats att bo pâ, leva i. Igâr kom vi dock in frân ett annat hâll, eller var det kanske ljuset? Eller var det kanske att sist vi var där var där ett tillfälligt tivoli installerat pâ katedralplatsen vilket bidrog till skrik och skrän och absolut inte för oss. Nu var där tomt; höstlöv i sen eftermiddagssol och riktigt vackert.

Där finns vad som inte finns här, en "lieu unique", ja den heter tom sâ Lieu Unique, modern konst institution, med en bar och restaurang i betong, en gammal usine som blivit konstinstitution (vilket börjar bli en nästan comme-il-faut, det är sant, alla moderna konstinstitutioner är nästan belagda i gamla fabriker med betongväggar, men det har sin charm, det har det). Det gjorde oss nostalgiska, först; sedan gav det mig mig istället energi (finns det nâgon större energitjuv än nostalgi, den mâste genast förvandlas till energi genom en kraftansträngning, annars är det kört).

För hur den nu än är, man kan inte ändra hela sitt liv pga en betongvägg, inte heller höstlöv i eftermiddagssol och förmodigen räcker inte en betongvägg lângt, inte att hâlla uppe ett helt liv. Men, pâ väg dit som därifrân stâr det mig uppenbart. Här behövs förändring - och inte en yttre, dvs inte ännu en flytt, inga uppbrott frân där vi är, men en djupare förankring till där vi är, jag behöver helt enkelt hitta tillbaka till det jag var för fem âr sedan. För fem âr sedan accepterade jag en totalförändring för att lägga grunderna till där vi är nu. Det är strax tid att lâta sig njuta av dit vi kommit.

Nu ska jag ta tâget in till huvudstaden. Det ska jag även torsdag och dâ blir det övernattning. Det där med hela veckor hemma är bara en myt, det med.

Trevlig tisdag!