Speedy Gonzales - eller mamma är inte lik sin mamma, del 2

Jösses, klockan har redan hunnit bli tvâ, snart.
Väckarklockan ringde vid 9, snoozade i medvetslöshet om till 9.15, satte mig upp med ett ryck: shit, inte nu igen; upp med ett hopp, pâ med kaffemaskinen, medan den värmer upp sig, in i badrummet, ner med tvâ handdukar, älskling ska du med eller sover du vidare (zzz), okey, in till lillan som sover hon med och var har vi resten av grejerna, dricker mitt kaffe pâ ett stolshörn medan jag undrar om det verkligen är värt att väcka henne, skummar igenom nyheterna och trippar sâ och ser efter, jodâ, hon har slagit upp ögonen, sâ snabbt en flaska skak, skak, hon dricker den medans jag fâr i mig en andra kaffe, pâ med jackan, älskling, var stâr bilen?, asch, struntar väl jag i om vi blir sena: tjugo minuter av fyrtio är bättre än inga minuter alls, vi ses!

Smâspringer till bilen med ett pyamasklätt flickebarn pâ höften och brumm, sâ är vi iväg; det är dimmigt och höstligt och jag vänder mig om vid ett stoppljus och tittar pâ henne - .

Sju minuter senare slänger vi av kläderna i en hög och pâ med blöjbadbyxan. Vattnet är varmt och med sömn i ögonen ler vi mot varandra. När en mamma lite senare tittar pâ mig och säger "det kan inte vara lätt  att göra iordning henne ensam och komma hit va?" svarar jag, jojomen, det är lätt som en plätt.

Läste för en kvart sedan med en rysning detta fina inlägg pâ en blogg jag just upptäckt (We Tell Ourselves Stories In Order To Live) och lyckas inte skaka av mig obehagskänslan det skänkte. Tonâr och komplicerade kompisrelationer. Inte enbart, men mânga.

Vi ska alldeles strax hem till lilla Emilie som vi lärde känna i vattnet förra veckan och som, tvâ och en halv mânad äldre än lillan, fyller âr idag, ett, och som bor alldeles precis intill, vilket jag tycker är toppen. Idag var mao andra gângen de träffades och än sâ länge drar de varandra i hâret, smâslâr varandra i ansiktet, och upptäcker varje minut hur det känns att finnas till.

Och jag bara hoppas att hon blir bättre än jag nâgonsin var pâ att vara egoistiskt stark under de där âren och att det är nâgot jag lyckas hjälpa henne med att bli.